Vita terrorn i Finland
- Roselius, Aapo: I bödlarnas fotspår
Vita terrorn i Finland var den finska överhetens svar på arbetarnas revolution, och det senare framtvingade maktövertagandet av socialdemokratin, som blev startskottet för finska klasskriget. Terrorns mål var att kuva de upproriska arbetarna och utrota den revolutionära arbetarrörelsen i landet. Terrorn utvecklade sig till en veritabal massslakt på tiotusentals röda arbetarfinnar. Ofta sköts rödgardister som gav upp i striderna direkt på plats eller något senare efter prygel och förhör. I nyligen erövrade områden åkte dödspatruller runt och "eftersläckte" upproret. När den röda sidan kapitulerade upprättades koncentrationsläger där folk dog som flugor. Av kulor, sjukdomar och svält.
Den vita terrorn i sina olika former skördade över 25 000, kanske uppemot 30 000 offer. För att hitta något liknande måste man snegla åt den ursinniga vita terrorn efter Pariskommunens nederlag 1871 eller Spanska inbördskriget och de segrande fascisternas framfart för att komma i närheten av grymheterna. Terrorn förtegs efter kriget och alla yttringar om att den existerat kvästes av myndigheterna och skyddskårerna. Bilden av ett stolt frihetskrig mot ryssen skulle inte få smutsas. Först efter att Finland åkt på pisk efter andra världskriget kunde man någorlunda fritt börja tala om terrorn.
Innehåll
Terrorns tre ansikten
Terrorkrigsföring
Redan från start, under de vitas storoffensiv i mars, uppmuntrade Mannerheim och hans stab sina officerare att ta så lite fångar som möjligt (det s.k "nerskjut på stället"-direktivet). I praktiken betydde detta att de rödgardister som gav sig helst skulle skjutas på plats. Dessa räknades in i kategorin stupade i strid vilket förklarar den enorma obalansen i dessa siffror. 6 000 röda mot 3 500 vita stupade i strid. Det handlar alltså om tusentals rödgardister som avrättades direkt efter att de gett upp. Många av de som inte skjöts på plats under striderna kunde räkna med att avrättas en kort tid senare. Vid flera tillfällen erövrade de vita de rödas fältsjukhus och avrättade då i stor utsträckning de skadade.
Den här brutala slakten fick ett eget liv. Från att ha drivits fram via direktiv ovanifrån så blev den en del av mannskapets beteendemönster. När ledningen halvhjärtat försökte få kontroll över de skenande avrättningarna gick det inte längre. Under slaget om Tammerfors slog dessutom terrortaktiken tillbaks. De röda som dittills flytt undan i skräck stred plötsligt till sista man när de blev innringade. Att ge upp var inget alternativ.
Eftersläckning
I de områden de vita erövrat rörde sig dödspatruller från by till by där man tillsammans med lokala förmågor avrättade lokala rödingar och sökte efter gömda rödgardister. Alla som varit engagerade i arbetarrörelsen eller på något sätt stått upp mot överheten satt löst. Det lokala borgerskapet och dess hejdukar passade på att kräva ut hämnd för gamla oförätter. Utöver arméns dödspatruller upprättades lokala skyddskårer för att klara av alla avrättningar. Den här verksamheten pågick långt efter att själva kriget tagit slut. Ibland hade man provisoriska domstolar med militärer, skydskårister och lokalt herrskapsfolk som förkunnade dödsdommar efter summariska och helt godtyckliga rättegångar, ibland körde man på utan att linda in sina dåd i juridisk jargong. Vita veteraner kallar ofta den här verksamheten "slutgiltig rensning" i sina minnesskildringar. Det talas om att mellan 7 000 - 10 000 avrättade på detta sätt.
Koncentrationslägren
Kvinnor och ryssar
De kvinnor som deltagit i klasskriget med vapen i hand straffades extra hårt. En klart större andel av de stridande kvinnor som tillfångatogs avrättades jämfört med männen. Vid tex. slaget om Tammerfors drev de på männen när dessa var på väg att ge sig och slängde sig dödsföraktande in i striderna. Detta gjorde att de vita hatade dem extra mycket. Dessutom sågs upproriska kvinnor i byxor och med gevär som en avvikelse mot naturen som måste straffas.
Var du ryss var det extra liten chans att du skulle överleva. De få ryssar som stred på den röda sidan och hamnade i de vitas händer avrättades omedelbart. Det gick helt i linje med den vita ledningens propaganda om att kriget var ett befrielsekrig mot ryssen. Ryssarna blev helt avhumaniserade. Hur många ryssar som slukades av den vita terrorn är svårt att veta. De finska böckerna som tar upp terrorn gör inga större gräv på detta. Men det kan handla om allt ifrån dryga 500 till över 1000.
Efterspel och förljugen historieskrvning
Straff för röda, amnesti för slaktarna
Utöver själva mördandet under kriget så dömdes även 70 000 röda i provisoriska statsförbyrtardomstolar till olika långa fängelsestraff efter kriget. Varenda mord utanför striderna på den röda sidan utreddes in i minsta detalj och alla som man kunde tänka sig (eller som man tyckte borde) varit delaktiga dömdes hårt. De vita som mördat och plågat folk fick ofta medalj. Dömmas för mord eller dylikt var det inte tal om. För att försäkra sig om detta utfärdade överstesvinet Pehr Edvind Svinhfuvud en amnesti den 7 december 1918 för alla de som deltagit i den vita terrorn. Så klart blev ingen heller någonsin dömd för dåden. Några åtal från mördade rödas släktingar togs upp i rätten men avfärdades med hänvisning till amnestin eller "brist på bevis". Trots amnestin så var en hel del av de värsta mördarna lite skrajsna och gav sig ut i frändefolkskrigen för att slippa eventuell uppståndelse runt rättsprocesserna.
Vilka var mördarna?
De fall där man lyckats kartlägga vem som mördat (dvs vem som handgripligen genomförde mördandet) på den vita sidan så framträder en tydlig bild. De värsta mördarna kom från den sofistikerade intelligentian eller var tjänstemän, tätt följda av välbärgade självägande bönder och kapitalister. Snutar och länsmän utmärker sig också i statistiken. Även jägarna var extra blodtörstiga.
Ljuga och förtiga
Direkt efter stridernas slut började den vita sidan fila på en passande historieskrivning. Skalder, fiolosofer, författare, präster och andra professionella svansviftare producerade hyllmeter av nationalistiskt dravvel. En hel litterär genre uppstår - Frihetskrigslitteraturen. I detta dravel ingick att klassa inbördeskriget mellan den socialistiska arbetarklassen och den borgerliga överheten som ett frihetskrig mot ryssen. Den röda terrorn blåses upp till enorma proportioner. Den vita terrorn förtigs helt. Några av de värsta mördarna höjs till skyarna. Allt detta kryddas med ett kraftigt rasistiskt rysshat. "Ryssen är det djur som mest liknar människan" löd sloganen som vann en tävling utlyst av skyddskårernas språkrör under 1920-talet.
Man höll sig inte bara till ord. Röda minnesmanifestationer och sorgetåg förbjöds. Vita segerparader avlöste varandra. Minnesmärken vid de röda massgravarna som restes av anhöriga revs av myndigheter och skyddskårerna. Hjältegravar över stupade vita restes. Tidningar som publicerade uppgifter som stred med den officiella bilden censurerades eller drogs in. De borgerliga tidningarna sjunger den vita sidans lov. I skolan fick barn till röda veta att deras föräldrar ljög om de knystade något om terrorn.
Den här totala historierevisionismen kunde fortgå utan hejd fram tills Finland åkte på smisk i andra världskriget.
Arbetarrörelsens kartläggning
Till att börja med svinade den återskapade sosseledning hejdlöst redan under kriget. Partiets högerflygel av advokater, jurister och annat pack utverkade tillstånd av de tyska trupperna att få verka och ge ut sin tidning, Soumen sosialidemokraatti, redan innan striden var förlorad. När rödgardister dog i striderna och vita dödspatruller drog fram och avrättade arbetarkämpar så fördömde de upproret (!). Vissa av de här sossepamparna sa tom att de hade "viss förståelse" för terrorn. Fast det var väl mest fram tills de insåg hur omfattande den var och att nästan alla röda drabbats på något sätt. När de nya socialdemokratiska lederna satt stabilt i båten, med kontroll överpartiet och tillstånd från de vita att verka, så insåg man att det gällde att utnyttja terrorn för sina egna ändamål. Man styrde upp en samordning av den information om terrorn som skrapats ihop av kommitteer som bildats av arbetarföreningar över hela landet. Vilka som mördats och mördat och var det skett. Materialet kom att kallas terrorstatistiken. Den är jäkligt bristfällig och sammanställdes aldrig. Materialet innehöll ofta bara lokala avrättningar vid de vitas upprensningsaktioner. Masslakten vid fronten o i lägren syns inte.
Partiet förde fram en bild av klasskriget där de röda arbetarna var offer. De hade blivit "vilseledda" av några galningar och sedan mördats av borgarna. Man byggde mycket av sin politik på den vita terrorn under mellankrigstiden. Som protest mot den vita historieskrivningen publicerade bland annat sossepressen vid upprepade tillfällen löpsedlar utformade som dödsrunor över mördade röda. Dessa drogs självklart in av staten.
I USA och Kanada insamlades också material om terrorn mellan 1926-27 av finska emigranter. Detta blev sedan en bok med titeln Finlands klasskamp. Initiativtagare var den finska avdelningen i American workers, Amerikafinnländarnas socialistiska förlagsförbund och några amerikanska socialistföreningar. De försökte även bilda ett "Arkiv för klasskampen i Finland". Det verkar inte finnas någon som vet vad som hände med arkivet. Men det påstods innehålla en massa material.
Nederlaget i fortsättningskriget
Den hårda repressionen under 1920-30-talen (toppat med lapporörelsen) och början av 1940-talet tillsammans med det brutala klasskriget dreven stor del av arbetarklassen in i den hårdföra kommunistiska fållan av arbetarrörelsen. Finland blev ett av få länder med en stark kommunistisk rörelse långt in på 1900-talets andra hälft. När sovjet spöade Finland i fortsättningskriget tvingades den finska överheten montera ner stora delar av den "vita rörelsen". De paramilitära förlängningarna av statsmakten och det förtrycket mot den radikala arbetarrörelsen fick monteras ner. Enligt mönster från övriga centraleuropa fick kommunistpartiet kontroll över inrikesministeriet (med inrikesminister Yrjö Leino vid rodret) och säkerhetspolisen VALPO. I ett par år så vändes VALPO´s aktivitet från att spionera på sossar, kommunister och andra röda till att rensa ut "vita" tjänstemän ur statsapparaten. 1948 samtidigt med Pragkuppen och andra kommunistiska maktövertaganden i centraleuropa förlorar kommunisterna makten i VALPO efter att Stalin o CO valt att satsa på att mer indirekt kontrollera Finland i den s.k vänskaps- och biståndspakten.
En historia med mindre ljug
När förtrycket lättade så kunde den andra versionen av klasskriget komma fram i ljuset. Eftersom de moskvabackade kommunisterna var så starka kom de att styra en hel del i historieskrivningen och minnesarbetet. Forna soldaters kamratföreningars förbund (ESTL) med underavdelningar för rödgardister bildades. Denna var en del i Demokratiska Förbundet Finlands Folk (DFFF), en av kommunisternas paraplyorganisationer. ESTL tynade bort 1947 och resterna gick helt upp i DFFF. Rödgardist avdelningarna bildade en fristående organisation: Forna rödgardisters förbund. Dessa pysslade några år med resultatlöst rättshaveri jämte odlandet av minneskulturen.
Författaren Väinö Linna är kanske en av de individer som betytt mest för den offentliga omskrivningen av den förljugna historien. Hans romantrilogin Täällä Pohjantähden alla, Här under Polstjärnan, som gavs ut 1959-1962 skriver historien utan ljug eller överdrifter. Utan att vara propaganda för kommunistpartiet. Böckerna får enorm spridning i hela landet. Anna Bondestam är också en känd författare som kämpat mot den borgerliga historieskrvningen.
På universiteten, i pressen, i skolan (o dess lärarkår) och andra institutioner som predikar det varandes lov har dock det vita ljuget suttit ganska tryggt. Ända in på 1990-talet har det blivit ett jävla liv från dessa om någon fått för sig att publicera sanningar om klasskriget. Det är först från och med 1990-talet som en massa böcker och filmer på temat getts ut. När det blivit lite lagom ofarligt att ta i...
Källor
Litteratur
- Bondestam, Anna: Klyftan
- Lepokorpi, Erkki: Sista striden det är
- Linna, Väinö: Upp trälar
- Roselius, Aapo: I bödlarnas fotspår
