Väinö Linna

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Posande i spinneriet
Väinö Linna (1920-1992), en av de absolut bästa författarna vi här på wikin har äran att få presentera. Han har bara skrivit ett fåtal böcker så det är bara få tummen ur och läsa dem. Gubben brukar räknas till proletärförfattarna och Finlands genom tiderna största författare.

Han var maskinmontör när han fick sitt genombrott med Okänd soldat (Tuntematon Sotilas) som utkom 1954 (översatt till svenska 1955). Romanen skildrar fortsättningskriget ur ett antal frontsoldaters perspektiv. Boken vart censuerad från det skarpaste av Linnas kritik av officerare, kadaverdisciplin och krigsstab. Även det grova och upproriska språket från soldaternas sida friserades till. Ny finsk utgåva utan censur kom ut 2000.

1959-62 gav Linna ut sitt andra storverk, trilogin Här under Polstjärnan (Täällä Pohjantähden) bestående av titlarna Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. Böckerna skildrar Finlands historia från slutet på 1800-talet via finska revolutionen till 1900-talets mitt genom släkten Koskelas öden.

Uppväxt

Linna uppflugen på fabrikstaket tillsammans med sina arbetskamrater (mitten längst fram)
Väinö föddes i den lilla finska byn Urdiala som ligger i närheten av Tammerfors. Det är den här orten som fick stå modell för byn Pentinkulma i Här under polstjärnan. Han var det sjunde barnet, i en syskonskara av tio, till Vihtori Linna och Johanna Marja Linna. Tre av Väinös bröder dog vid unga år i fattigmanssjukdommen tuberkulos. Båda hans föräldrar kom från torparfamiljer i Tavastland. Linnas far var även han torpare, under herrgården Honkola, och var därutöver slaktare till yrket. Fadern dog i reumatisk feber när Väinö Linna var endast åtta år gammal, och Väinös mor var tvungen att ensam försörja familjen genom att arbeta på herrgården. Trots fattigdom och hårt slit la Linna tidigt händerna på alla böcker han kunde få tag på. Som barn uppskattade han att läsa äventyrsromaner som han lånade på biblioteket. Linnas utbildning begränsades till sexårig finsk folkskola som han avslutade i mitten av trettiotalet. Efter att ha arbetat som skogsarbetare och dräng vid herrgården där hans mor var anställd, flyttade han till Tammerfors år 1938 för att arbeta på Finlaysons textilindustri och fick börja på bomullsspinneriet. Han bodde inackorderad hos sin moster Anna Vertamo.

Krigsåren

År 1940 blev Linna inkallad till den finska armén och sattes i underofficersutbildning, dels för sina uppenbara kunskaper i stridsteknik, som han införskaffat iom allt läsandet; de ryska klassikerna och om karolinerna bland annat. Våren 1941 befordrades han till korpral och redan till sommaren samma år till undersergeant. Han fick börja utbilda de nya rekryterna som inkallats, och lärde känna en brokig skara ynglingar från alla delar av Finland, med alla deras lokala egenheter och dialekter. Då fortsättningskriget bröt ut 1941 skickades han till fronten i Fjärrkarelen som gruppbefäl och blev efter den initiala framryckningen 1942 liggande en längre tid i ställningskrig vid Svir. Han fick där förstahandserfarenhet av krigets meningslösa fasor. Tex då han efter en granatkrevad var den enda oskadda i sin grupp, omgiven av likdelar. Under de lugnare perioderna vid fronten förde han anteckningar om sina egna och gruppens erfarenheter i fält. Han lyckades däremot inte få dessa anteckningar publicerade, vilket fick honom att bränna anteckningarna. Trots att han blivit refuserad hade en idé fötts om att skriva en roman som skulle handla om den vanliga soldatens syn på kriget. Resultatet blev med tiden romanen Okänd soldat. På våren 1943 förflyttades Linna till Mustiala i Egentliga Tavastland för utbildningsuppdrag, där han blev kvar till sin hemförlovning 1945.

Han lyfter pennan

Svettigt nötande framför skrivmaskinen
Efter kriget gifte sig Linna med jordbrukardottern Kerttu Seurin, som han träffat i Mustiala där hon verkade som lotta. På dagarna arbetade han på fabriken där han återfått sitt gamla jobb, och på kvällarna skrev han. Under hela tiden då han arbetade på Finlayson läste han intensivt. Författare som Schopenhauer, Dostojevskij, Strindberg, Goethe, Carlyle, och Nietzsche. På söndagarna plöjde han ofta två hela böcker åt gången. Linna berättade senare att han tagit intryck av Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Han började med att skriva en diktsamling, som dock refuserades, och han konstaterade att han nog inte var något poetämne.

Den första romanen som han fick publicerad, Päämäära (målet), 1947, fick försiktigt uppmuntrande kritik men sålde dåligt. Chefsbibliotekarien i Tammerfors, Mikko Mäkelä, lade märke till boken och inbjöd Linna att delta i en skrivarcirkel som han upprätthöll, och Linna har senare sagt att cirkeln var en stor milstolpe i hans författarbana, då han upptogs i deras krets och på vänskaplig bas regelbundet fick diskutera skrivandet med mer erfarna kolleger. I den vevan fick makarna Linna sitt första barn, dottern Sinikka. På fabriken resulterade hans författardebut i att han förflyttades till mer ansvarsfullt och mindre lortigt arbete, och hans arbetskamraters attityd var också uppmuntrande. Linnas andra roman, Mörk kärlek kom ut 1948 med hjälp av dels ett stipendium, dels ett förskott som förlaget WSOY betalat på Mäkeläs rekommendation. Boken rönte redan en viss framgång, fast han själv anförtrodde förläggaren att han inte tyckte om den. Han led av den klassiska författarvåndan att "ha så mycket och stort att säga, och det blir till bara smulor". Linna fick ändå förlagets pris till Kalevi Jänttis minne för boken. Han påbörjade följande bok, som skulle heta Messias, men fick den aldrig avslutad, fast han hade fått ett förskott av förlaget. I och med detta gick han in i en personlig kris. Tillslut sökte han sig 1952 till en bekant psykiater i Helsingfors för att få hjälp. Efter en tids ältande reste han tillbaka till Tammerfors och gav upp försöken att knyta ihop trådarna i den misslyckade romanen, kavlade upp ärmarna och satte igång med Okänd Soldat.

Genombrottet

Vaino, Linna - Okand.gif
Först med Okänd soldat (1954) slog Väinö Linna på allvar igenom som författare. Den som först läste igenom manuskriptet på förlaget gillade det inte, men förlagsredaktörens far blev entusiastisk, och förlaget tryckte en ovanligt stor upplaga på 8000 exemplar inför julförsäljningen. Eftersom boken var skriven ur ett underifrånperspektiv med humor och realistiska skildringar blev mottagandet från den finska intellektuella eliten på recensionssidorna inte särskilt entusiastisk. Även försvarsmakten blev förfärad av att de finska krigshjältarna framställdes som svärjande, smutsiga och påtagligt icke-heroiska tämligen vanliga människor. Något Linna själv tog med ro, det var ju hans tanke att skriva om hur verkligheten såg ut. Till saken här att boken censurerades. Det värsta av officerarföraktet mildrades eller beskars. En ocensurerad utgåva skall ha kommit ut år 2000 på finska. Boken blev en jordskredsframgång.

Som följd av publiciteten såldes boken ännu bättre och genast följande år gjordes den första filmen med Edvin Laine som regissör. Vissa problem under inspelningen förorsakades av att försvarsmakten fortfarande tjurade, och inte ville samarbeta angående materiel. Det löstes genom överenskommelse med gränsbevakningen, där man fick låna vapen och pansarfordon etc. Filmen blev en framgång och exporterades också till utlandet. (Fast något förkortad, med några av de mest inside-finländska inslagen nedbantade). Filmen fick pris vid Berlins filmfestival. 1985 gjordes en ny version i färg regisserad av Rauni Mollberg, men ännu idag visas den svartvita oftare i televisionen, då de flesta anser att den mycket starkare tar fram de olika färgstarka karaktärerna. Finsk TV har mer eller mindre som tradition att visa filmen 6 december, självständighetsdagen.

Författare

Framgången med Okänd Soldat gjorde Linna ekonomiskt oberoende, och han kunde sluta sitt jobb på spinneriet. Han köpte gården Käkisaari i Tavastkyro och kunde ägna sig åt skrivandet mer eller mindre på heltid, samtidigt som han, mer för sin rekreation, ägnade sig åt jordbruk. Hans följande verk, som han påbörjade som en beskrivning av sin barndoms och sina förfäders miljö, svällde ut till ett mäktigt epos (kallat "Torpartrilogin") som framställer Finlands öden under den turbulenta första halvan av 1900-talet, sett ur tre generationers småbrukarfamiljs ögon.

"I begynnelsen var kärret, gräftan - och Jussi".
Första delen av Romantrilogin Täällä Pohjantähden alla, Här under Polstjärnan, som på svenska fick namnet Högt bland Saarijärvis moar (första raden i Runebergs dikt om Bonden Paavo) utkom 1959, samma år som deras andra barn, sonen Petteri föddes. Den andra delen, på svenska Upp, trälar! (första raden i Internationalen) kom följande år, och den sista 1962, på svenska Söner av ett folk, (första raden i Björneborgarnas marsch). Trilogin översattes till svenska av Nils-Börje Stormbom, som med åren kom att bli god vän med Väinö Linna, och hans kanske främsta levnadstecknare. Romanserien väckte stor uppståndelse då den utan ljug beskrev finska inbördeskriget 1918, dess bakgrund, förlopp och efterspel. Arbetare och bönder i vapen som gör uppror mot fötrycket och deras nederlag. Vit terror med koncentrationsläger och förföljelser. Händelser som helt förtigits i det offentliga. Hans skildring är väldigt jordnära och följer enskilda människors liv och öden i de stora händelserna. Människor från båda sidor. Intellektuellt handikappade människor brukar beskriva serien som neutralt skriven.

Romanserien blev i alla fall också en framgång och den första delen rosades av seriösa recensenter. Andra delen som tar upp revolutionen fick mycket skit från svansviftande historiker/kritiker som kallade den för "röd" och faktamässigt bristande. Detta gjorde självklart Linna förbannad eftersom han läst in sig rejält på ämnet. Serien filmatiserades i flera olika versioner och klippningar, och den romantiska titelmelodin Akseli ja Elinan häävalssi, huvudpersonernas brudvals, vevades flitigt på radio flera år efteråt. Den dramatiserades också, och har visats på de flesta större teatrarna i Finland, även på svenska. En nyfilmatisering i två delar med regissören Timo Koivusalo har även gjorts och hade premiär 2009.

Väinö plöjer ägorna
Det intensiva arbetet med romantrilogin tärde dock på Linnas hälsa, och då den var färdig beslöt han ta det lugnt med skrivandet framöver. Han konstaterade att han fått fram sitt budskap och han inte hade mer att säga. På grund av sin vacklande hälsa tvingades han sälja gården 1964 och flyttade till sin författarlya i Tammerfors. Efter det skrev han bara korta essäer, men han framträdde gärna på författarseminarier och dylikt, och var aktiv debattör i många år. Han miste till största delen talförmågan i en hjärninfarkt 1984, och avled slutligen i lungcancer 1992.

Han var under hela sitt liv nån typ av smygig socialist och under perioder fackligt aktiv. Han vägrade dock ta sida för någon övergripande ideologi verkar det som. Han ville skriva om de små människorna och deras liv.


Bibliografi (Utgivet på svenska)