Elise Ottesen-Jensen

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Elise föreläser
Elise Ottesen-Jensen föddes 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm.

Ottar som hon kallas i folkmun är mest känd för sitt enorma sexualupplysningsarbete bland arbetarna. Hon grundade RFSU och reste land och rike runt med sina upplysningsturnéer. Allt ifrån fullsatta Folkets Hus till små skogshuggarkojor i norrlands djupaste skogar avverkade hon i en rasande takt. Hon kämpade med tänder och klor mot efterbliven lagstiftingen, institutionerna, kyrka och invanda fördomar som gjorde livet för många arbetarkvinnor till ett helvete. Det var framförallt familjeplanering det gällde. Hur man kan begränsa antalet födslar? Ju fler oönskade ungar desto fler munnar att mätta med en knaper lön. Ju fler oönskade ungar ju fler undermåliga aborter med risk för kvinnans liv och hälsa. Ottar talde om hur man kunde begränsa sina födslar med hjälp av preventivmedel och hur dessa skulle användas. Hon hjälpte även de intresserade kvinnorna med att prova ut pessar. Allt detta var i högsta grad olagligt under det tidiga 1900-talet och duster med lag och ordning blev många.

Ottar och hennes RFSU blev så småningom allt mer en institution i det svenska folkhemmet. Deras och många andras kamp var så framgångsrik att samhället förändrades. Lagar föll, staten började planera sin befolknings tillväxt rationellare, nya institutioner upprättades och utbildningar förändrades. Stat och kommun tog över mycket av det RFSU skapat och förde in det i förvaltningen. Även själva RFSU som sådant blev allt mer en hjälpande kugge i statsmaskineriet.

Den senare delen av sitt liv arbetade hon mycket på det internationella planet med resor runt om i världen för att hjälpa till med upplysningen. Hon deltog med stort engagemang i sexualupplysningsinternationalen, (IPPF) där hon även satt som president en period.

Hon är även känd från sina unga år som frihetlig socialistisk agitator och organisatör. Till en början skrev hon artiklar och hjälpte till med notiser på den vänsterradikala nationalistiska tidning Nidaros. Gick så småningom över till norska Ny Tid som var socialdemokraternas tidning. Men det var först när hon träffade sin blivande livskamrat Albert Jensen och därmed den (svenska) syndikalistiska/ungsocialistiska rörelsen som hon fullt ut fick upp ögonen för samhällets orättvisor och missförhållanden och dess rötter. Hon var under 1900-tales första hälft en flitig skribent i både Arbetaren och Brand. (in med tranmael och den succesiva utvecklingen till "frihetliga åskådningen")

Uppväxt

Elise var det 17e barnet i ordning men inte för den skull det sista modern Karen Essendrop födde fram. Fadern Immanuel Ottesen var prost och uppväxten präglas av den konservativa prästgårdsmiljön i det lilla norska samhället Høyland där man höll sig bokstavligen till bibelns ord. Uppväxten upplever hon som till största delen lycklig men hon får också en djup förståelse av hur moralism och konservatism slår hårt mot just kvinnor.

Som ung kvinna blir det dax att skaffa sig ett yrke. Elise bestämmer sig efter samrådan med sin syster Karen, som är ingift i en släkt med flera läkare, att försöka utbilda sig till tandläkare. En faster har testamenterat en liten summa pengar till Elise och genom att bo hemma och pendla till Stavanger varje dag så skulle det kunna gå. Det blir en hård tid där hon reser sju på morgonen och kommer hem sju på kvällarna. Under sin tid i Stavanger inträffar 1905s unionskris.

Tandläkarutbildningen får ett dramtiskt slut när Elises händer sargas svårt i en explosion i laboratoriet. Hon blir av med båda tummarna, ett pekfinger och de andra fingrarna blir svårt sargade. Hon tvingas till en lång sjukhusvistelse på Lovisenberg utanför Oslo.

Den unga

Efter den tragiska olyckan måste ny livsbana sökas. Hon utbildar sig så småningom till riksdagsstenograf men hamnar istället som sekreterare hos en konsul i Trondheim. Det kneget suger så mycket att hon säger upp sig och tänker resa hem. I Trondheim upprullas just då en stor militärskandal och Elise går på rättegångarna. Hon upprörs över hur officerarna använt allmänna medel till privata nöjen. Utanför rättssalarna springer hon på en bekant från sällskapslivet. Håkan Löken heter han och är redaktör för den vänsterradikala tidningen Nidaros med norsk-norskt program: Ren flagga, nystavning, naturresusersna år norrmännen och så vidare. Elise är uppörd och undrar hur han kan strosa runt i stillan ro istället för att sitta i rätten och bevaka. "Skriv själv, medan ni är så upprörd!" tyckte han. Det gör hon och dan efter erbjuds hon plats på tidningen. Hon får syssla med mötesbevakning, stenografering av telegram från Telegrambyrån med mera.

Under det förestående valet så närvarar Elise på de flesta valmöten och inser att det är socialdemokraterna som har rätt. Naturresuserna ska inte tillhöra varken norska eller utländska kapitalister. Nej det borde tillhöra folket via staten. Och som ett brev på posten så erbjuder redaktören för Ny Tid, sossarnas tidning, henne en fast tjänst. Det här föll dessutom samman med att hela journalistkåren vid Nidaros gick ut i strejk mot sin redaktör.

"Jag ville ha rättvisa. Jag ville inte att några skulle slita och fara illa, medan andra latade sig på deras bekostnad. Möjligheten till utvecklingen av inneboende anlag skulle vara lika för alla. Det fick inte finnas hungriga människor och trasiga barn. Men så långt som till verkliga marxistiska studier kom jag aldrig. Såtillvida blev jag aldrig en troende som följde partiet i vått och torrt. Jag hade redan som barn fått betala dyrt för min tankefrihet. Men att den internationella arbetarrörelsen var enda vägen till fred tvivlade jag inte ett ögonblick på."[1]

Elise kommer mot slutet av sin period i Trondheim under Martin Tranmaels inflytande. Han hade precis kommit hem ifrån USA där han deltagit i IWW-rörelsen. Han förespråkade direkt aktion. Man skulle inte vänta på vad parlamentet gjorde. Den verkliga slagkraften låg på arbetsplatsen. Detta var något nytt för de unga radikalen Elise som började delta i arbetet med att bygga upp den fackopposition som Tranmael tog initativ till.

Elise hamnar så småningom i Bergen som journalist på Arbeidet. Här kommer hon i kontakt med textilarbeterskorna vid Tangens gardinfabriker som hon försöker organisera. Hon delar flygblad utanför fabrikerna och kallar till organisationsmöte i Folkets Hus. Kvinnorna på mötet startar en organisation men förbjuds av arbetsköparen att gå till Folkets Hus igen. Elise hyr då istället frälsningsarméns lokaler vilket bara leder till att bolagsherrarna kallar upp alla arbeterskorna en och en till kontoret där då får ingå personliga kontrakt där de lovar att aldrig organisera sig. Detta första organiseringsförsök är bara ett av många som hon sedan deltar i. I ett av de mer spektakulära organiseras hembiträden eller tjenestepikene, som de kallades på den tiden. Detta mötte hårt motstånd och plötsligt vart herrskapskvinnornas rop på kvinnosolidaritet som bortblåst.

Elise får i kontakten med arbetarkvinnorna upp ögonen deras specifika problem i kampen för brödet. Hemarbete, barn och struliga karlar gör deras liv till en utdragen plåga och lägger dessutom käppar i hjulen för deras egen organisering. En del arbetarkvinnor börjar komma till Elise med sina problem och frågor. Och det handlade inte främst om freden eller fackföreningarna utan ofta om sexualfrågan. Elise var ju då bara en ung kvinna, dessutom från helt andra förhållanden än knegarna. Hon lever inte deras liv, hon är journalist/aktivist. Men en del av kvinnorna ser henne som en auktoritet och hon börjar försöka hitta svar på deras frågor. I detta sökande stöter hon på "die sexuelle Frage" av August Forel.

"Boken öppnade fönstret till en ny värld, en värld där man kunde se bakgrunden till så mycket av det som för oss såg ut som resultatet av dåliga människors handlingar. Här fick vi läsa om alkoholfrågan, om den bristande harmonin och okunnigheten i sexualfrågan, om avvikelser i den sexuella driften, om vad den sociala miljön spelar för roll för psykiska rubbningar och mycket, mycket annat. Man kände sig så liten på något sätt, man kände sig skamsen för att man hade dömt och så tacksam för att man inte haft dessa olyckliga människors frestelser. Tänk så många oanade faror och fällor som man inte tidigare haft en aning om."[2]

Vis av de nya insikterna hjälper hon en arbetarkvinna förstå att hennes karl som kladdar på småflickor bara är ett offer för sin avvikande drift och omständigheterna. Det är inte kvinnans fel eller mannens ondska utan det är mannen som är sjuk och behöver vård, förklarar Elise. Kvinnan faller i hennes armar gråtandes."Det var första gången jag kände glädjen av att ha uträttat någonting utanför mig själv" berättar Elise i "Och livet skrev". Det är här den unga prästdottern tar sina första steg i sitt korståg mot den på sexualiteten grundade misären och förtrycket. För att rädda och hjälpa.

Den radikala

Elise ottar alber Jensen.jpg
"1913. Folkets hus A-sal i Bergen är fylld till bristningsgränsen. Folk står långt ner i trapporna. Det skall vara antimilitaristiskt diskussionsmöte. General Morgenstierne har ställt upp för militären. Antimilitaristerna har hämtat en svensk talare som för närvarande turnerar i Norge."[3]

Talaren heter Albert Jensen och är välkänd bland de norska knegarna för sina insatser under unionskrisen 1905. Under mobiliseringen reste han utmed den svenska gränsen (under täcknamnet Didrik Stigman) och uppmanade soldaterna att inte skjuta på sina norska kamrater. Elise satt precis under talarstolen som referent för Arbeidet. Senare under natten när Elise sitter på redaktionen och skriver referat knackar Albert på. Han undrar om hon behöver hjälp med nåt. Svenskan är ju inte alltid så lätt att förstå. Efter detta möte håller de kontakten brevledes. Albert hade för tillfället tagit på sig att redigera den norska syndikalistiska veckotidningen Direkt Aktion. Han behövde hjälp med språket och då ställde Elise upp.

Kontakten med de syndikalistiska (eller frihetliga som Elise beskriver dem) utgångspunkterna öppnade upp nya vyer. Elise som sett på arbetarklassen som automatiskt moraliskt högre stående och att allt knegare och deras representanter tog sig för därmed var rätt fick omvärdera. "Vad hjälper det om arbetarna får makt i staten, om staten förtrycker allmänheten?". Deras brevväxling gav uttryck för allt starkare känslor men utvecklades även till långa diskussioner där ett lärare-elev förhållande uppstod. Albert bombarderade Elise med otaliga böcker och pamfletter men störst intryck gjorde Krapotkins "Erövringen av brödet", "Inbördes hjälp", "Handen och hjärnans arbetare".

De båda bestämmer sig slutligen för att tillbringa semestern 1914 tillsammans. Den förläggs till ett pensionat i Snekkersten i Danmark, dit Elise även bjuder sin syster Magnhild som studerade vid en hushållsskola på Jylland. Elise har inte berättat för sin familj om Albert och ser fram emot att få sammanföra honom med systern. Vid ankomsten visar det sig dock att systern farit jävligt illa sedan de senast möttes. Hon hade vänslat med en grannpojke och blivit gravid. Deras fader såg detta som en stor synd och skam för familjen som måste döljas till varje pris. Han skickar iväg den förtvivlade dottern till Danmark och ett hem för "fallna kvinnor". En plats dit döttrar som dragit skam över familjen genom sin utomäktenskapliga graviditet skickas för att i hemlighet föda barnet och sedan adoptera bort det.

Den unga systern, bara 16 år vid detta tillfälle, tvingas i sin ensamhet vanka runt på hemmet med ångest över sitt syndfulla leverne och dessutom i djupa kval över vad som kommer hända med henne under graviditeten. Hon hör ju skriken från de andra kvinnorna när det är deras tur att föda men hon har aldrig fått berättat för sig vad som kommer att ske. Månaderna går och tillslut föder hon sitt barn. Barnet blir en ljuspunkt i hennes i övrigt miserabla liv. När barnet sedan adopteras bort så blir hon helt knäckt.

Elise och Albert tar hand om och stödjer henne så gott de kan. Det räcker dock inte och några år senare tar hon livet av sig.

Tiden på Snekkersten var annars underbar för kärleksparet som nu beslutar att leva tillsammans. Men då bryter världskriget ut. Elise skriver att det är först nu hon helt bekänner sig till "nonparlamentismen", utomparlamentarismen. Det är när hon med egna ögon får skåda hur den tyska arbetarrörelsen ställer upp på tyska statens sida i kriget trots att den franska arbetarrörelsen vill samarbeta och stoppa kriget. Elise beordras hem till Bergen av sin tidning och paret tar sig därmed tillbaks till Norge. Vistelsen blir dock inte långvarig. Albert som bedriver antimilitaristisk agitation utvisas av de norska myndigheterna till sverige där han redan har ett väntade fängelsestraff. Han lyckas dock lura den svenska polisen och tar sig till Danmark igen. Där möter Elise upp i februari 1915 och de sätter bo.

I Danmark träffar de på en massa radikaler som drivits ut ur Ryssland på grund av frihetskampen där. Bolsjeviker, mensjeviker och anarkister med mera. Det är stora arbetslöshetsdemonstrationer och Elise och Albert är involverade i den syndikalistiska rörelsen som utsätts av repression för dess antimilitarism. De hjälper flera flyktingar varav en är ungsocialisten Augustin Souchy. Elise blir under denna tid gravid men barnet dör.

Så en dag kommer revolutionen och alla deras flyktingvänner återvänder till Ryssland. Elise och Albert grälar om vad den innebär. Allt eftersom revolutionen slår över i diktaturbygge så svänger Elise över till Alberts syn. Ingen revolution utan frihet.

1919 utvisas paret från Danmark efter att ett brev adresserat till Albert hamnat hos en rederiägare med samma namn. Brevet uppmanar Albert att anordna demonstrationer mot Mannerheim som precis varit på besök i Sverige efter sin seger och tillika massmord i det Finska klasskriget. När de stiger av i Malmö plockar snuten in Albert och sätter honom i fängelse för sin tidigare agitation i Sverige.

Elise skaffar lägenhet på söder och hänger runt med en massa flyktingar främst från Ungern och Finland. De får bland annat ett långt besök av Alexander Schapiro, Peter Kropotkins sekreterare under många år, som anlände med anarkisterna Emma Goldman och Alexander Berkman. Alla bittra efter vad de upplevt när de återvänt till Ryssland efter revolutionen och tvingats fly igen.

Sexualupplysning och kampen mot könslagarna

De oroliga åren hade tagit hårt på Elises hälsa. Pojkens död, sin faders bortgång, utvisningarna, Alberts fängelsevistelser, hårt arbetet och ensamhet gav henne till slut magsår. Hon hamnade i ett tillstånd där hon bara satt hemma passiv utöver de artiklar hon skrev för Brand och telefonkorrespondenser med pressbyrån i Norge.

Hennes texter i Brand ledde dock till att olika ungsocialistiska klubbar och Lokala Sammorganisationer ute i landet ville ha henne till att komma och hålla föredrag. Året är 1923 när Elise för första gången tackar ja till en av alla förfrågningarna, den från gruvarbetarna i Grängseberg och bryter sin passivitet. Arbetarna var under denna tid plågade av stor arbetslöshet och de som hade fast jobb var ständigt oroade för framtiden. Under sina föreläsningar målade hon upp situationen som hon kände genom sin mångåriga kontakt med nordiska arbetarhem, genom otaliga människor i nöd, men även genom tidningarnas rättsnotiser om misslyckade fosterfördrivningar, om kvinnor som tagit livet av sina barn och änglamakerskor som seglade i okunskapens kölvatten.

Under senare delen av 1920-talet inser Elise att preventivlagen är ett stort problem i kampen mot okunnigheten och misären. Å ena sidan gör lagen det straffbart att sprida könssjukdomar men å andra sidan förbjuder de upplysning om hur man skall undvika dessa. Sexualupplysning var förbjuden och läkare fick inte informera sina patienter om hur sjukdomarna kunde undvikas. Till och med film från utlandet censurerades om den innehöll nåt som kunde uppfattas som sexualupplysning. Allt detta medan ungdomen i skolan fick spendera tiden med att lära sig olika passager ur bibeln och ibland få förmaningar om att vara sedliga och hålla på sig. Elise med flera gick samman med frisinnade läkare och tryckte flygblad med information som spreds och bedrev föreläsningar i smyg med hjälpa av ungsocialister, syndikalister, Verdandiloger med flera.

Även fosterfördrivningslagen var en viktig del i arbetarnas enorm misär. Under 1920-talet var 20% av patienterna på allmänna BB i Stockholm ditförda på grund av "missfall". Alla inkomna med över 38 graders feber tillfrågades under en period av läkare under tystnadsplikt och då kom det fram att samtliga låtit framkalla missfallet, det vill säga gjort abort hos nån lurendrejare. Detta på grund av att aborter var kriminaliserade.

"Sexuallagarna var den gången inte bara typiska klasslagar utan även typiska könslagar, stiftade av riksdagens välbärgade män mot arbetarkvinnorna!" [4]

Elise kommer i kontakt med en konservativ läkare som hon visar sig dela en hel del synpunkter med. De båda hjälper många utsäpade arbetarkvinnor under årens gång. Elise släpar dem över hela landet så att de kan få sina aborter gjorda på ett säkert sätt och i vissa fall få bli steriliserade.

Mot slutet av 1920-talet trappar hon upp sin föreläsningsverksamhet, men även den skriftliga propagandan. Hon skrev fler och fler artiklar i Brand men kompletterade även dessa med broschyrerna: Ovälkomna barn och Könslagarnas offer. Hon fick även redigera en egen sida i Arbetaren som hon kallade Vi kvinnor. Huvudredaktör för tidningen var vid den här tiden Frans Sverin och Albert arbetade för tillfället som utrikesredaktör. Utöver födelsekontroll och sexualupplysning så använde hon sidan till att angripa männens brist på förståelse av kvinnans betydelse i frihetskampen. Denna linje drev hon också i Stockholms Lokala Sammorganisation som hon var aktiv i. Återigen så inser hon att arbetarna inte automatiskt har nån bättre moral än borgarna. Hon provocerar med uttalanden som:

"Ni står på mötena och ropar på frihet och jämlikhet och sedan går ni hem. Där stryker ni hela radikaliteten av er på dörrmattan, svär om maten inte är färdig på minuten och lägger er på sofflocket. Ni låter henne som föder era barn, kläder och fostrar dem slava ensam hemma. Även om hon arbetar utanför hemmet."[5]

Elise ståndpunkter i Vi kvinnor fick stöd av en kvinna under signaturen "Helga" som skrev fränt och rakt på sak. Denna kvinna levde i stor fattigdom och misär på ett litet torp i sörmland. Kvinnan var Moa Martinson och de båda kom att bli goda vänner. Elise hjälpte henne komma igång med sitt skrivande och under perioden 1923-24 skrev hon en uppsjö artiklar i Arbetaren, Brand och en göteborgstidning[6] Efter konflikter inom Arbetaren så gjorde Elise sidan till en månatligt utkommande tidsskrift med samma namn. Här hade Moa sin egen spalt under namnet "Madame Andersson". Tidskriften måste dock läggas ner efter tre år på grund av brist på pengar.

Resor och självhjälp

Under 1930-talets depression reste Elise runt och levde bland de fattiga arbetarhemmen i Värmlands Finnmarker, i Härjedalens ödsliga, karja byggder och Norrlands milsvida skogar, bland gruvarbetarna och i de Bohuslänska stenhuggardistrikten. På dagarna reste hon från plats till plats för att på kvällarna hålla föredrag och slutligen följa med kvinnorna hem till deras hem. Där man samlades för att diskutera hur upplysningen skulle föras vidare. Hon börjar nu också i strid med lag och ordning att hjälpa kvinnor med inproving av pessar efter föreläsningarna. Hon lärde sig detta av en vänligt sinnad doktor. Det enda preventivmedel man dittills brukat annars var i princip det avbrutna sammlaget som Hinke Berggren predikat om tidigare.

Hon deltar även olika internationella möten och sammanslutningar. Blnad annat Världsligan för Sexual reform på vetenskaplig basis där hon träffar många frisinnade forskare och läkare med enorma kunskaper. Men framförallt kommer hon i kontakt med arbetarflickan och radikalen Margaret Sanger under en konferens om preventivmedel anordnad av denna. Elise inspireras mycket av denna kvinnas arbete och de båda blir bra vänner. De kommer så småningom skapa en International för organisering av födslokontroll på världsskala.

RFSU

Bara att fylla på.

Om och av Ottar

Enskilda texter av Elise Ottesen-Jensen

Tidningar och kollumner Elise Ottesen-Jensen redigerat

Böcker av Elise Ottesen-Jensen

Om Elise Ottesen-Jensen

Noter

  1. Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev, 1965, s 75-76.
  2. Ibid. s 80.
  3. Ibid. s 88.
  4. Ibid. s 144.
  5. Ibid. s 148-49.
  6. Månne den syndikalistiska tidning som hon beskriver i "Jag möter en diktare"?