Ahl, Kennet: Grundbulten
Grundbulten av författar pseudonymen Kennet Ahl är en rapp och svart bok om det hårda livet som kåkfarare i 1970-talet Sverige. Eller ja det är ju egentligen en deckare med mord o grejor i fängelsemiljö. Berättare är Kennet Ahl och han är "pantad, kalkad och såld, och med ockerränta". Helt jävla passiv, cynisk och sönderbehandlad med andra ord. Han berättar om alla andra udda existenser som befolkar det då toppmoderna mönsterfängelset Hall. Det mesta kretsar kring drogerna och drömmen om det stora "lyftet" som skall höja småhandlarn till att bli en storhandlare med sitt på det torra. Det dära lyftet kommer dock aldrig. Klasssamhället inom den krimminella världen är lika väl cemneterat som i övriga samhället. Kennet Ahl beskriver med otrolig skärpa hur hela skiten sitter samman. Hur den kriminella ekonomin fungerar och hur statens "vård" bara är bullshit. Hur de kriminella är dömda att fortsätta på samma bana resten av livet. Allt utan att använda några skitnödiga utläggningar. Detta är en bok skriven med ett jävla flyt och en massa humor. Blir knappt bättre än så här på svenska.
Bakom författarpseudonymet stod polarna Lasse Strömstedt och Christer Dahl. Det är Lasses erfarenheter från fängelserna och det kriminella som utgör grunden till boken. Det hela är dessutom uppkryddat med en massa intervjuer med kåkfarare och andra inblandade. Titeln anspelar på den fånge som under Lasses tid på Hall ständigt letade efter den bult som höll samman hela bygget. Han tänkte att det fanns en sådan och om han skruva loss den så skulle hela skiten rasa och alla kunde rymma.
Från början var det pundare och kåkfarare som använde uttrycket "Plattan" för Sergels torg men med "Grundbulten" blev "Plattan" ett vedertaget namn.
Det nämns lite om fångkampen och hur nedslagna de intagna blev efter Österåkersförhandlingarna.
Finns två olika slut beroende på vilken upplaga man lägger vantarna på. Den första ska tydligen ha "ett långt revolutionärt tal där samhällets orättvisor och klasskillnader ges skulden för kriminalitet och knarkande". Får läsa den och återkomma med vidare recension.
Följs av Lyftet.
Citat
Apropå en snutinfiltratör:
"Jag tror han var ganska lycklig dom där dagarna, kände sig som en riktig detektiv som gjorde en insatts för samhällets bevarande. Han var nämligen inte så gammal, hade ännu inte gått ut aspirantkursen. Vi kallade honom för Falköga. Antagligen skulle han bli en bra polis, var duktig på judo och karate och ganska dum i huvudet. På ett intelligent sätt."
---
"I sin analys av situationen har Truck-Kalle (stor plit som brukar spöa upp folk) gjort ett litet men betydelsefullt fel. Han själv har lagen och samhället bakom ryggen när han kör över folk och det är för all del en god uppbackning. Men samma lag och samhälle hatar Stora Svenne (fånge som Truck-Kalle tänker spöa) med en närmast obeskrivlig intensitet, för detta samhälle har sen han föddes utsatt honom för ständiga våldshandlingar. Jag talar nu inte om det kroppsliga våld han utsatts för på barnhem, ungdomsfängelser, i polisbilar och på polisstationer och isoleringsavdelningar. Det är av ringa betydelse och snabbt glömt. Nej jag talar om det administrativa våld han utsatts för i domstolar och journaler, det våld som innebär att man görs omyndig, att ens språk och erfarenheter förnekas, att domare, socialvårdare, psykiatriker, poliser och vaktpersonal väger och mäter dig med ord och mallar som inte är dina och som du aldrig godkänt, att man förvandlats till ett egendomligt och besvärligt föremål.
Välmenande människor försöker ibland förneka att sånna människor som jag slåss mer än andra, alltså utövar fysiskt våld. I sanningens namn bör det sägas att vi slåss nog mer än riksgenomsnittet men man bör då minnas ett par saker
Det mesta av det fysiska våld vi utövar stannar så att såga inom den närmaste kretsen. Vi utsätts för administrativt våld av de härskande och utsätter våra egna olyckskamrater för fysiskt våld för att inte gå sönder inuti och helt utplånas som människor. Inte särskilt snyggt men det fungerar. Någorlunda. Det är ungefär som att runka, det lättar på trycket men det kommer inget ur det, man är kvar i sin skam och oförmåga.
Men att däremot få klappa till en representant för förtryckarna, det är mums."
Mer om kontrollspråket finns på tex s. 238
