Ahl, Kennet: Lyftet
Lyftet är den fristående fortsättningen på Grundbulten. Den totalt förlorade kåkfararen Kennet Ahl får plötsligt ett ryck och bestämmer sig för att sluta med punderiet och brottsligheten. Vi får följa honom på vägen ut ifrån fängelsevärlden in i det så kallade samhället och dess vård. Hur allt egentligen är gjort för att det ska gå åt helvete redan dag ett. En massa vårdande myndigheter som egentligen inte pysslar med något annat än förnedring. Även Lyftet är en rappt skriven uppånedvänd deckare med tvära kast och oväntade vändningar. Utöver vårdsvängen får vi en närmare bekantskap med den kriminella världen, läskiga "terapiformer" i fångmiljö och den nya militariserade polisapparaten i det svenska tjyvsamhället. Och en hel del klarsyntheter så klart.
Boken är något råare än sin föregångare och på vissa ställen blir förnedringen nästan outhärdbar. En varning till känsliga läsare utfärdas.
citat
"LYFTET är som bekant det som i ett slag förvandlar dig från en skitstövel till en Stor Man, och det är mycket den drömmen som håller vårt samhälle igång. Dvs. arbetarklassen i gång. Det är den som drömmer om V65, tipsvinster och penninglotter och häftiga stötar. De som vet bättre tjänar stålar på deras drömmar eller investerar i aktier."
---
"Fast egentligen har Camilla alldeles rätt. Det borde vara förnedrande att dela ut pengar till folk, som får betala med att först vränga ut och in på sina liv och sen bli illa sedda och förtalade av grannar och den allmänna opinionen, när det råkar ligga till så att det som delas ut i så kallat understöd och vårdbidrag inte är annat än små allmosor. Som drar ungefär 5 procent av vad hela vårdsvängen kostar. Det som kostar är framför allt tjänstemännens löner och de påkostade arbetslokaler de kräver för sin trivsel. Klienterna för sin del skiter i hur det ser ut på byrån, förnedringen är ändå monumental. Det är i praktiken inget annat än det gamla goda förtrycket i fattigvården som flyttat in i trevliga moderna lokaliteter. Skeppsbrons gamla soppkök härbärgerat i ett elementhus.Tvärt emot vad det vanligen framställs är det tjänstemännen som lever och frodas på skiten där nere, de utslagna, arbetslösa, kriminaliserade och hemlösa. Det vårdtagarna som är själva materiella grunden för deras existens. Sådant är inte trevligt att tänka på. Därför gör man inte det. men nationalekonomsikt är problemet inte de som tar emot understöd utan alla de relativt högavlönade tjänstemän som delar ut allmosorna. Och eftersom det aldrig i historien förekommit någon som tyckt om den man är beroende av för sin försörjning, är det helt naturligt att tjänstemännen hatar, fruktar och avskyr sina klienter. Dessutom rör det sig om en klassmotsättning. De flesta tjänstemän är sprungna ur gedigna borgerliga omständigheter och majoriteten av de så kallade vårdtagarna kommer ur arbetarklassen. Så de krav på ökade anslag till socialvården och annan vård, som ofta framställs som något behjärtansvärt, är i praktiken inget annat än ett främjande av ett eget klassintresse. Fler tjänster och högre löner och bättre och dyrare arbetslokaler."
Mer klarsyntheter som borde skannas finns på s.77-78 och 259.
