Skillnad mellan versioner av "Lagerberg, Hans: Stanna för att andas"

Versionen från 27 augusti 2018 kl. 21.21

Varje tid- och händelse debateras av författarna - där just den tidens författare står i förgrunden - medan en sorts släktkrönika där olika författares verk (något omgjorda) binder samman historien i novellform. Ättlingar av Martin Kochs skildring av Sundsvallsstrejken är sedan aktiva i Maria Sandels berättelse från tiden runt storstrejken och möter sedan Jan Fridegårds strejkande statare i fabriken. Ättlingarna strejkar sedan mot MTM-på Volvo och på moderna pappersbruk Bara för att nämna några av historierna.

Genom berättelsen guidar fotnoter läsaren runt arbetarförfattarna, deras diskussioner och verk. Boken är ett häftigt och ambitiöst projekt där vår historia och litteratur diskuteras i relation till varandra. Eller som Robert Ågren - som en av bokens historiska karraktärer - uttrycker det i boken: "Tror du vi har samlats här för att skriva nån jävla litteraturhistoria ingen jälva litteraturhistoria. Det är ju arbetarromanen. Arbetarromanen vi ska försvara".

Arbetarförfattare som skildras i boken är för många för en uttömmande lista. Men bland författarna som är karraktärer i berättelsen ingår, för att nämna några Martin Koch, Maria Sandel, Robert Ågren, Gustav Hedenvind-Eriksson, Hinke Bergegren, Moa Martinson, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Josef Kjellgren, Folke Fridell, Erik Johansson, Gunnar Adolfsson, Ragnar Järhult. Leon Larsson dyker upp, buas ut, kastas ut och återkommer som försäljare för den moderna kulturen. Även K.G. Ossiannilsson får en omild behandling av kollektivet.

Utdrag ur boken

"Hedenvind blinkade; jag vet inte om det var yrvaket eller illmarigt.

- Jag hade en sån mardröm, sa han, jag såg en författarkår där dom flesta existerade på understöd, för det mesta för små för att leva på och för stora för att svälta ihjäl av. Jag såg författare som läste varandras böcker, medan publiken stirrade in i teven och fyllde i tipskuponger. Men det kanske också skulle kunna leda till nåt bra. Man vet aldrig.

Jag blinkade i min tur och rusade hem för attse efter om stipendet betalats ut - Proletärdiktare, ha! skrek han efter mig, vi kommer alltid till korta. Och förresten har våra sociala ideal blivit karikatyrer"

---

"Jag har ju mina egna strejkminnen. En strejk bortom allt frnuft men med en stor, stor glädje som verken tid eller förnuft kan ta ifrån mig. Vi fick smyga tillbaks från den strejken som snopna hundar, men när livet varit som värst har jag levt på dom timmarna strejken varade. För mej var det en seger i nederlaget, någonting som gav mig styrka och tröst. Det gör så än.

Och jag tänkte att det nog inte enbart var en enslig särlings åsikt. Strejker hade kommit att betyda nåt annat än vid seklets början. Förmodligen fanns också den känslan Firdell beskrev i dom arbetare som slogs för klassens rätt att organisera sig, men hade den inte blivit ännu mer betydelsefull sen dom egna företrädarna satt sej att förvalta samhället?

Jag låg och höll mig fast i sängen. Ordning och disciplin, höj dig från djurets nivå, utvecklas! Det var den klassiskauppmaningen: utvecklas för att kunna förändra det här jävla samhället! Utvecklas för att du själv ska känna tillfredställelse! Men var det verkligen självklart? Där låg jag stel som en pinne och utvecklades och visste att jag njutit alldeles för lite i mitt liv - och att masskulturen lockade med ett nytt förmånspris på lyckan. Det var falskt, men behovet fanns kvar, behov arbetarkulturen sällan lotsas om. Skulle jag själv gå i vild strejk? För vem? Och för vad?

-Dikten måste vara en kamp på liv och död! ropade Kurt Salomonsson"

---