Vita terrorn i Finland
- Roselius, Aapo: I bödlarnas fotspår
Vita terrorn i Finland var den finska överhetens svar på arbetarnas revolution och det senare framtvingade maktövertagandet av socialdemokratin som blev startskottet för finska klasskriget. Terrorns mål var att kuva de upproriska arbetarna och utrota den revolutionära arbetarrörelsen i landet. Terrorn utvecklade sig till en veritabal massslakt på tiotusentals röda arbetarfinnar. Ofta sköts rödgardister som gav upp i striderna direkt på platsen eller något senare efter prygel och förhör. I nyligen erövrade områden åkte dödspatruller runt och "eftersläckte" upproret. När de röda sidan kapitulerade upprättades koncentrationsläger där folk dog som flugor. Av kulor, sjukdomar och svält.
Den vita terrorn i sina olika former skördade över 25 000, kanske uppemot 30 000 offer. För att hitta något liknande måste man snegla åt det spanska inbördskriget och de segrande fascisternas framfart för att komma i närheten av grymheterna.
Innehåll
Terrorkrigsföring
Redan från start under de vitas storoffensiv i mars så uppmuntrade Mannerheim och hans stab sina officerare att ta så lite fångar som möjligt (det s.k "nerskjut på stället"-direktivet). I praktiken betydde detta att de rödgardister som gav sig helst skulle skjutas på plats. Dessa räknades in i kategorin stupade i strid vilket förklarar den enorma obalansen i dessa siffror. 6000 röda mot 3500 vita stupade i strid. Det handlar alltså om tusentals rödgardister som avrättades på plats efter att de gett upp. Många av de som inte skjöts på plats under striderna kunde räkna med att avrättas en kort tid senare. Vid flera tillfällen erövrade de vita de rödas fältsjukhus och avrättade då de skadade manngrant.
Den här brutala slakten fick ett eget liv. Från att ha drivits fram via direktiv ovanifrån så blev den en del av mannskapets beteendemönster. Under slaget om Tammerfors så slog dessutom terrortaktiken tillbaks. De röda som dittills flytt undan i skräck stred plötsligt till sista man när de blev innringade. Att ge upp var inget alternativ. När ledningen halvhjärtat försökte få kontroll över de skenande avrättningarna gick det inte längre.
Var du ryss var det extra liten chans att du skulle överleva. De få ryssar som stred på den röda sidan och hamnade i de vitas händer avrättades omedelbart. Det gick helt i linje med den vita ledningens propaganda om att kriget var ett befrielsekrig mot ryssen. Ryssarna blev helt avhumaniserade. Hur många ryssar som slukades av den vita terrorn är svårt att veta. De finska böckerna som tar upp terrorn gör inga större gräv på detta. Men det kan handla om allt ifrån dryga 500 till över 1000.
Eftersläckning
I de områden de vita erövrat rörde sig dödspatruller från by till by där man tillsammans med lokala förmågor avrättade lokala rödingar och sökte efter gömda rödgardister. Alla som varit engagerade i arbetarrörelsen eller stått upp mot överheten satt löst. Det lokala borgerskapet och dess hejdukar passade på att kräva ut hämnd för gamla oförätter. Utöver arméns dödspatruller upprättades lokala skyddskårer för att klara av alla avrättningar. Den här verksamheten pågick långt efter att själva kriget tagit slut. Ibland hade man provisoriska domstolar med militärer, skydskårister och lokalt herrskapsfolk som förkunnade dödsdommarna efter summariska och helt godtyckliga rättegångar, ibland körde man på utan att linda in sina dåd i juridiska jargong. Vita veteraner kallade ofta den här verksamheten "slutgiltig rensning" i sina minnesskildringar.
Koncentrationslägren
Allt eftersom de röda gardena kapitulerade samlades de i stora koncentrationsläger. Mathållningen och hygienen var katastrofal. Folk dog snart som flugor av sjukdomar och i svält. Dessutom pågick ständigt avrättningar i lägren. Under de värsta månaderna under sommaren 1918 kunde hundratals skjutas i ett och samma läger under bara en enda vecka (se Hans Kalms framfart i Lahtis tex. Bara i juli dödades totalt 5000 fångar i koncentraionslägersystemet. Utöver helt godtyckliga avrättningar av lägervakterna så kom det delegationer från hela det vita finland som letade efter gamla fiender de ville passa på att få ur livet. Ett helvete på jorden helt enkelt. Runt 75 000 sattes i läger, 13 500 eller 15% av dessa dödades. Då får vi inte glömma alla de som senare dog i sviterna av lägervistelsen.
Efterspel och förljugen historieskrvning
Straff för röda, amnesti för slaktarna
Utöver själva mördandet under kriget så dömdes även 70 000 röda i provisoriska statsförbyrtardomstolar till olika långa fängelsestraff efter kriget. Varenda mord utanför striderna på den röda sidan utreddes in i minsta detalj och alla som man kunde tänka sig (eller som man tyckte borde) varit delaktiga dömdes hårt. De vita som mördat och plågat folk fick ofta medalj. Dömmas för mord eller dylikt var det inte tal om. För att försäkra sig om detta utfärdade överstesvinet Pehr Edvind Svinhfuvud en amnesti den 7 december 1918 för alla de som deltagit i den vita terrorn. Så klart blev ingen heller någonsin dömd för dåden. Några åtal från mördade rödas släktingar togs upp i rätten men avfärdades med hänvisning till amnestin eller "brist på bevis".
Vilka var mördarna?
De fall där man lyckats kartlägga vem som mördat (dvs vem som handgripligen genomförde mördandet) på den vita sidan så framträder en tydlig bild. Den sofistikerade intelligentian tillsammans med tjänstemän var de värsta mördarna tätt följda av välbärgade självägande bönder och kapitalister. Snutar och länsmän utmärker sig också särskilda yrkesgrupper. Även jägarna var extra blodtörstiga.
