Simons, Geoff: Colombia, a brutal history

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Simmons colombia.jpg

Colombia, a brutal history är en bok om Colombias historia som är en av de mest brutala i hela central- och Sydamerika. Ja, antagligen den brutalaste. Geoff Simons har skrivit en bok om det bloddränkta landets 1990-tal. Han ger även en snabb historiegenomgång från det att de första spanska kolonisatörerna började plundra sig igenom landet via frihetskrigen med landsfadern Bolivar i spetsen, till det långa inbördeskriget La Violencia som rev sönder Colombia under mitten av 1900-talet.

Simons har ganska bra utgångspunkter och belyser inbördeskriget från en mängd olika vinklar. Hur landets stora skaror fattiga och exploaterade är det nav som allt snurrar runt. Eller va fan. Det är inte det boken fokuserar på men författaren inser i alla fall och pekar förvånansvärt ofta ut att det är så. Till exempel att gerillans rötter finns i den fattiga bondebefolkning och skulle aldrig ha kunnat existera utan ett stort stöd därifrån. Eller att armén och paramilitären framförallt är vapen vända mot de arbetande klasserna för att hålla dem på mattan. Att USAs främsta intresse är att säkra sina bolags enorma vinster. Enorma vinster baserade på dåliga arbetsförhållanden, låga löner och frånvaron av fackföreningar.

Simons grej verkar vara att beskriva hur USA ingriper i andra länder för att gynna sina intressen. Det vill säga sina kapitalisters. Hur det mäktiga USA medels sin enorma ekonomi och militärmakt bestämmer åt de andra hur de skall göra saker och ting. Hur man hjälper svaga regimer med militär och polisiär understöd om de behöver slå ner rebeller, fackföreningar eller uppror som hotar stabiliteten. Ja, det som kallas USA-imperialism. USAs inblandning i Colombia får ett enormt utrymme. Men det gör inte så mycket eftersom det är intressant att se hur aktivt supermakten är i sitt krig mot de fattiga och utsugna. Kriget mot drogerna, Plan Colombia och Kriget mot terrorismen reds grundligt ut.

Enligt vår författare så har USA haft sina fingrar nere i den Colombianska syltburken redan sen 1800-talet. Och har sedan dess syltats in allt mer i landets liv och leverne. USAs armé har i princip varit den colombianskas gudfader. På amerikanska militärhögskolor har hela generationer av colombianska officerare och generaler utbildats. Med stort fokus på upprorsbekämpning förstås. Någon som känner igen School of the Americas? Stället där Augusto Pinochet och de andra grabbarna fått sin gedigna utbildning. Samma ställe som många colombianska snutar och militärer förkovrat sina kunskaper om hur man bäst torterar, skrämmer och fördriver folk.

Han visar i alla fall ganska snyggt hur paramilitären sitter samman med den colombianska armén och jänkarna. Hur terrorn och folkmord egentligen är ganska utstuderad taktik som systematiskt tillämpas. Alltid för ett bättre "företagsklimat".

Paramilitären är enligt författaren ett vapen skapat och använt av de höga herrarna. Myndigheter och armén officerare som desperat kämpar för att inte tappa makten till gerillan. Bolagsstyrelser, markägare och handelsmän som vill skydda sina vinster från gerillan men också mot fackföreningar och arbetar/bondemilitans. Knarksyndikat som tröttnat på att gerillan äter sig på deras vinster. Men de olika höga herrarna slåss också inbördes och tar då till paramilitären mot varandra. Parmilitärerna är inte några viljelösa redskap heller för den delen. De driver sin egna agendor. Blir allt mer fristående organisationer. Fascistliknande privatarméer som går in och röjer upp när staten är för svag. Lite som freikorps i Tyskland på 1920-30 talet.

Men gerillan, med fokus på FARC, gullas det inte heller så mycket med som man är van vid när antiimperialister är i farten. När Simons sakta dränker oss i siffror och skildringar om krigets ohyggligheter så rabblas gerillans bravader plikttroget upp. Men visst, de framstår inte som lika jävla tokonda som parasarna. Men det är väl inte så konstigt. Det finns grader i helvetet och en stalinistgerilla som slåss för att få makten brukar ju i alla fall försöka rida lite på de förtrycktas ryggar mot makten (för att sedan stampa tillbaka dem ner i skiten). Parasarna är ju från första början uteslutande stålklacken som skall knäcka ryggen minsta lilla missnöje med tillvaron som träl.

Även drogerna och drogkartellerna får stort utrymme i boken. Att även de är en av de stora aktörerna i inbördeskriget, och då speciellt under kartellernas storhetstid under 1980-talet och början av 1990-talet. Intressanta var ju att de inte bara slogs mot gerillan utan i stor utsträckning mot staten och USA. De var så pass mäktiga att Colombianska staten inte rädde på dem och USA tvingades gå med massivt stöd för att försöka få kontroll över dem. Inte knarkhandeln som sådan (den har de aldrig riktigt lyckats komma åt) men de två mäktiga kartellerna, Medellin kartellen och Cali kartellen, som växt sig så mäktiga att de konkurrerade med staten och dess institutioner.

Boken är tät, vilket betyder att den är späckad med siffror, fakta och statistik. Men Simons har väl insett att det inte håller att bara rabbla ur sig de stora skeendena eftersom han titt som tätt berättar små korta ögonblicksbilder från kriget. Men det är ju för det mesta grejer i stil med att några paras dyker upp för bort någon, sågar armar och ben av dem för att sedan dumpa dem i floden. Trots anekdoterna lämnar boken aldrig utsiktstornet där de skäggiga gubbarna sitter och rynkar panna och runkar skägg.

Boken stannar vid 2001-2002. Och mycket har hänt sedan dess.