Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia

Från Polkagriswiki
(Omdirigerad från FARC)
Hoppa till: navigering, sök
FARC´s rätt tråkiga och fula flagga
Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC), "Colombias väpnade revolutionära styrkor", är Colombias idag största gerilla. Den bildades 1964 ur kommunistpartiets "självförsvarsgrupper" och blev partiets väpnade gren. Ideologiskt så har den alltid rört sig i det marxist-leninistiska facket. Var sovjettroget när sovjet fortfarande fanns.

Till en början grundades organisationen på småböndernas kamp mot storbönder och godsägare. För att dra in pengar så började gerillan syssla med kidnappningar som snabbt visade sig mycket lönsamt. Med växande makt kunde de även börja beskatta företag och jordägare i områden de kontrollerade. När sen knarkproduktionen exploderade på 70-talet så beskatta de även denna och drog på så sätt in grova pengar. Eftersom knarket var så inkomstbringande ägnade man avsevärd tid till att skydda och hjälpa denna verksamhet.

De här verksamheterna och statens oförmåga att skydda kapitalister och landägare (knarkmaffian kunde ju iaf inte räkna med något beskydd åt sin verksamhet) ledde till att de olika profitörerna bildade en mängd paramilitära grupper som skoningslöst bekrigade gerillan och dess sympatisörer.

Hade viss självständighet gentemot kommunistpartiet och bröt med det under tidigt 80-tal. I samband med detta skapade de ett nytt politiskt parti; Unión Patriótica som dock snabbt utrotades av paramilitären och dess beskyddare. Växte lavinartat under 80-90-tal och var så nära att ta makten att USA tvingades gå in med massivt ekonomiskt och militärt stöd för att hindra maktövertagandet. Har på senare år lagt sig till med den svettiga ändelsen -ep (– Ejército del Pueblo) – folkets armé"): FARC -ep. Sedan 2001 har gerillans åkt på bakslag efter bakslag och dess styrkor halverats (från ung 16.000 till 8.000).


Uppståndelsen

Kommunisternas "självständiga republiker", även kallade för "Marquetalia republiken"
FARC har sina rötter i La violencia och småbrukarnas kamp mot de stora markägarna som var dess bakgrund. 1948 exploderade motsättningarna i fullskaligt inbördeskrig iom mordet på Gaitan.

Landets lilla kommunistparti försökte bara hålla sig vid liv under den här perioden. Hatade av de flesta var de utsatta från alla håll. För att försvara sig mot angrepp upprättade man ”självförsvarsgrupper”. Kvinnor, män och barn från kommunistiska byar spred ut sig i terrängen för att kunna förvarna de andra byinvånarna. Närmade sig angripare så sprang alla efter sina gevär och samlade sig mitt i byn för att förbereda sig till strid. Kommunisternas favoritvapen kallades ”Catalicón” och var ett järnrör fyllt med grus och skrot i ena änden. I den andra ladda man med krut. En snubbeltråd drogs och röret riktades mot en stig som fienden skulle marschera fram på. En laddning kunde lemlästa en hel trupp.

Kommunistpartiet följde devisen ”la combinatión de todas las formas de lucha” (ung: att kombinera alla tillgängliga kampformer) vilket innebar att de organiserade bönder och gerillakrigföring för att gynna partiets intressen på landsbygden. I städerna organiserade man folk i partiarbete, studentgrupper och inom fackföreningarna för att flytta fram partiets positioner. Alla vägar var gångbara i kampen för att slå ut regimen och ta över statsmakten.

Överallt där partiet hade inflytande organiserades självförsvarsgrupper. Det var dessa som höll partiet vid liv under inbördeskrigets slakt. Deras kämpar skyddade sina sympatisörer och när de inte rådde på motståndarn flydde tillsammans med de civila till nya områden där bopålarna återslogs ned. De kallade det ”beväpnad kolonisation”.

Kommunisterna och deras beväpnade grupper förföljdes och drog sig allt längre in i djungeln och högre upp i bergen. Kommunisterna var inte särskilt stora på den här tiden men skrämde skiten ur de höga herrarna. De mobiliserade de enorma orättvisorna det colombianska samhället i sin kamp mot de besuttna. På landsbygden var det småböndernas kamp mot de stora landägarna som togs upp av partiet och dess självförsvarsgrupper. Den kamp som var en av de största drivkrafterna i la violencia. De ville inte komprommissa.

På Kuba hade Fidel Castro tagit makten och i övriga Sydamerika ploppade nya revolutionära rörelser upp på löpande band. Även USA hetsade mot allt som hade med kommunism att göra. De ville inte ha nåt sovjet på sin bakgård och erbjöd pengar och vapen till ländernas om de bekämpade kommunister. 1953 tog General Gustavo Rojas makten i landet för att via militärdiktatur skapa lite ordning. Men saker och ting börjar inte lugna ner sig förns Liberaler och konservativa väljer att åter dela på makten och med förenade krafter i en folkfront (1958) återupprättar statens makt. Med staten åter på fötter börjar upprensningen av alla de olika beväpnade grupper som vägrat lämna in sina vapen och ge upp.

Några av de överlevande från de självständiga republikerna
1964 gav sig den förnyade colombianska staten sig på gerillan i stor skala. Nu skulle de utrotas för evigt. I provinsen Tolima hade partiet nämligen kontroll över fem små samhällen med sympatisörer. Folk levde ett lugnt liv med lite boskap och några träskjul i sin ägo. En och annan röd fana vajade från flaggstängerna. De här små samhällena kallades för ”de självständiga republikerna” eller "Marquetalia republiken" av vettskrämda politiker som planerade för likvidering av svulsten som hotade deras makt (glatt på hejade av jänkarna). I maj 1964 stängdes alla vägar in till provinsen och tusentals colombianska trupper stödda av dussinet stridsflyg rycker fram. Med artillerield och napalmbombningar (napalmen var en gåva från USA) inleds anfallet.

42 dåligt beväpnade män möter upp och lyckas hålla undan trupperna medan de tusentalet vettskrämda invånarna flyr regionen tillsammans med kämparna. Bara en handfull av kommunisternas kämpar stupar. ”De fria republikerna” sopas från jordens yta och de höga herrarna kan andas ut för stunden. Men i det långa loppet hade de skapat sig en ny mäktig fiende. Kommunisternas kämpar blir hjältar, ”södra Tolima blocket” kallas de. De bybor som flydde tillsammans med dem skulle senare utgöra grundstommen i den nya gerilla rörelsen. En kort tid efter armens anfall bildas FARC. Gerillans dynamiska ledarduo utgjordes av Manuel "sureshot" Marulanda, som stod för det militära snillet, och Jakob Arenas, hjärnan bakom gerillans politik och långsiktiga strategi.

En modern gerillarörelse

FARC blev dess partiets väpnade gren och kontrollerades i stor grad av partiledningen. Gerillan var nämligen beroende av resurser från partiets organisation i städerna. Vapen, medicin, kläder och annat viktigt samlades in genom av partiet drivna "solidaritets kommittéer". Partipamparna ville hålla FARC på landsbygden. Städerna var deras och det var fortfarande partiet som skulle leda revolutionen. Men det ville inte ledningen i FARC. Det var delvis samma strid som tidigare rasat inom partiet som åter bubblade upp till ytan. Men den här gången hade bönderna en massa vapen och trupper att backa upp sina argument med. Sakta men säkert manövrera Manuel "sureshot" Marulanda och de andra gerillaledarna för att göra sig självständiga från partiet.

Under 1970-talet så etablerar rivaliserande kommunistgrupper gerillor i städerna. Motvilligt går partiledningen med på att FARC får ta sig in i städerna och upprätta gerilla celler. Efter bara en kort tid får partiet kalla fötter (man var rädda att bli av med sin "legalitet") och beordrar gerillan tillbaks på landsbygden. Många av de i statsgerillan revolterar då och bildar istället M-19 1974.

Under 1977 exploderar Colombia i ett stort folkligt uppror. Generalstrejk, demonstrationer och kravaller river sönder landet. 15 strejkande skjuts ihjäl i sammandrabbningar med armen och en massa folk fängslas. Jakob Arenas såg upproret som en "revolutionär situation". Hade bara vapen och organisation funnits hade man kunnat rida på upprorets rygg och tagit makten. Upprättat en socialistisk colombiansk stat.

FARC bryter nu med kommunistpartiet som bara ses som ett hinder och en börda. Nu skall det förberedas inför nästa "revolutionära uppsving". Ännu en chans får inte sjabblas bort. En arme skall byggas och närvaro i städerna skall upprättas.

För att bygga armen behövdes stålars. FARC fick inte som många av de andra gerillorna stöd utifrån och var utfattiga. Sovjetunion såg inte landet som strategiskt viktigt: inga pengar. De fick hanka sig fram på det som "solidaritets kommittéerna" i städerna drog in + den "krigsskatt" man lyckades pressa av landsbygdens besuttna. När gerillan gjorde sig allt mer självständig ifrån partiet så öppnade sig möjligheterna för att dra in pengar på kidnappningar. Partiet hade förbjudit kidnappningar om de inte var av "politisk" karaktär och lösensummor var det inte tal om att kräva. Dessutom så såg gerillans ledning hur M-19 mfl drog in stora summor på sina spektakulära människorov.

1978 systematiserade FARC kidnappningar som en del av organisationens verksamhet. Människorov blir en av organisationens viktigaste verksamheter. Militären hade inte någon kontroll på landsbygden och FARC skapade sig fritt spelrum. Ju framgångsrikare de blev i sitt kidnappande desto fler fiender i härskarklasserna fick de. Och det räckte inte med de rika och besuttna de gav sig även på de välbeställda medelklasserna vilket resulterar i ännu fler fiender.

Även den växande drogproduktionen gav möjligheter till snabba cash. Under tidigt 70-tal så bredde Cannabisodlingar ut sig i områden kontrollerade av FARC. Till en början brände man odlingarna och jagade bort odlarna på direkta order från partiet. "Drogerna var landets fördärv". Avundsjukt ser gerillans ledare hur andra gerillagrupper även här får håva in kosingen medan de tvingas passivt titta på. Men i samma veva som kidnappnings verksamheten dras igång så börjar man även beskatta drogproduktionen. När kokainet gör sitt intåg så åker profiterna i taket. De gav beskydd åt odling, transporter, produktion och distribution. Allt hade ett pris. Ett pris som de ständigt höjde. Knarkmaffian blir allt mer pissed off på att deras vinster äts upp av gerillan.

Gerillan blir nu allt rikare. De kan utöka armen i allt större utsträckning, köpa in mängder av vapen och kommunikationsutrustning. Mellan 78-82 så mer än dubblar gerillan sina medlemsskaror. Det handlar inte enbart om att de fått mer resurser utan att många förbannade Colombianer strömmar in i gerillan efter generalstrejkens blodiga krossande 1977. På flera ställen ersätter man staten och upprättar egen rättsskipning. De straffar mord, fylla och övergrepp samtidigt som små byar skyddas mot makttörstande knarkbossar.

FARC´s uppgång sammanfaller med en mängd beväpnade uppror över hela Latinamerika. I Nicaragua hade Sandinisterna tagit makten och El Salvador och Guatemala stod på tur. USA kämpar för att försvara sina ekonomiska intressen i regionen och även FARC ses som ett stort hot. Ronald Reagan pumpar in pengar och skickar militärt stöd till området för att bekämpa rödingarnas framfart.

Med makten inom räckhåll

I maj 1982 håller FARC sin 7:e kongress. De känner sin makt. Spelar de sina kort rätt så kan de snart ta makten. Man utarbetar en 8 årsplan skissas upp. Med en stående arme a la 28,000 tungt beväpnade soldater skall den colombianska armen kunna tvingas på knä. Fram tills dess så skall gerillan sakta ta kontroll över landsbygden och ringa in städerna. Gerillan går nu på offensiven och lägger sig till med ändelsen -ep (– Ejército del Pueblo) – "folkets armé").

För att vinna städerna så vart de tvungna att göra sig kvitt kommunistpartiets koppel. En mängd pionjärgrupper tar sig in i städerna och upprättar nya gerillaceller samtidigt som gerillaledningen planerar att upprätta ett nytt parti.

Förhandlar fred med Betancour 1984 -> Uribe Avtalet -> Union patriotica

Kommunistpartiet svarar med att tvinga på gerillan två partilojala ledare i dess styrelse. Partiet blir utmanövrerat av Arenas och Co som får över de båda till gerillans linje.

M-19 står på sin höjd 1985 men får se sig omsprungna av FARC.


Unión Patriótica

Gerillan drar runt mellan städer och byar med sina kända ledare i spetsen och propagerar för det nya partiet. Det hålls massmöten och "Junta Patrioticas" bildas. Dessa är sammanslutningar av partitrogna som skall värva nya proselyter och valboskap inför de kommande valen. Någon vecka efter att gerillan vart på besök ses det nya partiets grön-gula fana vaja över byn. 4000 juntas skapades inför valet.

Partiet var ett sätt att skapa stöd åt gerillan och förbereda vägen inför ett maktövertagande. Samtidigt som ett fredsavtal slöts så intensifierades arbetet med att bygga gerillaarmen. Med det nya partiet lyckades dessutom FARC ena stora delar av vänstern bakom sig.


http://www.icdc.com/~paulwolf/colombia/planlazomarquetalia.htm

http://en.wikipedia.org/wiki/Marquetalia_Republic