Vita terrorn i Finland
- Roselius, Aapo: I bödlarnas fotspår
Vita terrorn i Finland var den finska överhetens svar på arbetarnas revolution och det senare framtvingade maktövertagandet av socialdemokratin som blev startskottet för finska klasskriget. Terrorns mål var att kuva de upproriska arbetarna och utrota den revolutionära arbetarrörelsen i landet. Terrorn utvecklade sig till en veritabal massslakt på tiotusentals röda arbetarfinnar. Ofta sköts rödgardister som gav upp i striderna direkt på platsen eller något senare efter prygel och förhör. I nyligen erövrade områden åkte dödspatruller runt och "eftersläckte" upproret. När de röda sidan kapitulerade upprättades koncentrationsläger där folk dog som flugor. Av kulor, sjukdomar och svält.
Den vita terrorn i sina olika former skördade över 20 000, kanske uppemot 30 000 offer. För att hitta något liknande måste man snegla åt det spanska inbördskriget och de segrande fascisternas framfart för att komma i närheten av grymheterna.
Terrorkrigsföring
Redan från start under de vitas storoffensiv i mars så uppmuntrade Mannerheim och hans stab sina officerare att ta så lite fångar som möjligt (det s.k "nerskjut på stället"-direktivet). I praktiken betydde detta att de rödgardister som gav sig helst skulle skjutas på plats. Dessa räknades in i kategorin stupade i strid vilket förklarar den enorma obalansen i dessa siffror. 6000 röda mot 3500 vita stupade i strid. Det handlar alltså om tusentals rödgardister som avrättades på plats efter att de gett upp. Många av de som inte skjöts på plats under striderna kunde räkna med att avrättas en kort tid senare. Vid flera tillfällen erövrade de vita de rödas fältsjukhus och avrättade då de skadade manngrant.
Den här brutala slakten fick ett eget liv. Från att ha drivits fram via direktiv ovanifrån så blev den en del av mannskapets beteendemönster. Under slaget om Tammerfors så slog dessutom terrortaktiken tillbaks. De röda som dittills flytt undan i skräck stred plötsligt till sista man när de blev innringade. Att ge upp var inget alternativ. När ledningen halvhjärtat försökte få kontroll över de skenande avrättningarna gick det inte längre.
Eftersläckning
I de områden de vita erövrat rörde sig dödspatruller från by till by där man tillsammans med lokala förmågor avrättade lokala rödingar och sökte efter gömda rödgardister. Alla som varit engagerade i arbetarrörelsen eller stått upp mot överheten satt löst. Det lokala borgerskapet och dess hejdukar passade på att kräva ut hämnd för gamla oförätter. Utöver arméns dödspatruller upprättades lokala skyddskårer för att klara av alla avrättningar. Den här verksamheten pågick långt efter att själva kriget tagit slut. Ibland hade man provisoriska domstolar med militärer, skydskårister och lokalt herrskapsfolk som förkunnade dödsdommarna efter summariska och helt godtyckliga rättegångar, ibland körde man på utan att linda in sina dåd i juridiska jargong.
Koncentrationslägren
Allt eftersom de röda gardena kapitulerade samlades de i stora koncentrationsläger. Mathållningen och hygienen var katastrofal. Folk dog snart som flugor av sjukdomar och i svält. Dessutom pågick ständigt avrättningar i lägren. Under de värsta månaderna under sommaren 1918 kunde hundratals skjutas i ett och samma läger under bara en enda vecka (se Hans Kalms framfart i Lahtis tex. Bara i juli dödades totalt 5000 fångar i koncentraionslägersystemet. Utöver helt godtyckliga avrättningar av lägervakterna så kom det delegationer från hela det vita finland som letade efter gamla fiender de ville passa på att få ur livet. Ett helvete på jorden helt enkelt. Runt 75000 sattes i läger, 13 500 eller 15% av dessa dödades. Då får vi inte glömma alla de som senare dog i sviterna av lägervistelsen.
