Skillnad mellan versioner av "Hanski, Eino: Onda själar"
DN (Diskussion | bidrag) (Ny sida: Eino Hanskis bok utspelar sig på ett mentalsjukhus under 1970-talets Sovjetunionen. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skriva korta berättelser i terapi och undersökni...) |
DN (Diskussion | bidrag) |
||
| Rad 1: | Rad 1: | ||
| − | [[Eino Hanski|Eino Hanskis]] bok utspelar sig på ett mentalsjukhus | + | [[Eino Hanski|Eino Hanskis]] bok utspelar sig på ett mentalsjukhus i 1970-talets Sovjetunionen. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skriva korta berättelser i terapi och undersökningssyfte. Samtidigt som han gör detta smugglar han undan papper och skriver en egen redogörelse om livet på mentalsjukhuset, om sig själv och om Sovjetunionen. Dagboksskrivaren själv har hamnat på mentalsjukhuset efter att han fått för sig att berätta om övergrepp, våldtäkter och mord, han deltagit i Andra världskriget. Han ångrar sig inte men vill berätta. I fängelset möter han människor och deras livshistoria. Det är Joe Hill som försökt bilda fria fackföreningar, det är Väst som tror sig vinna något på att informera väst om missförhållande i Sovjetunionen, det är Hoppet som drillats så hårt som idrottare att han gått in i väggen, det är en f.d politruk chaufför, det är en grekisk kommunist som inte kan vara tyst, en frikyrklig kristne, en misslyckad hockeyspelare, en astronom som vägrade erkänna marxist-leninismens plats i världrymden, strejkledaren som ifrågasatte både chefen och arbetarstaten, soldaten som knäcktes av mottagandet i Afghanistan och soldaten som såg något annat i än kontrarevolutionärer i Ungern 56. En och annan mentalt handikappad person finns här också. |
Mellan all kontroll och förödmjukelse tittar hoppet fram, gnuttor av värdighet och gemenskap. Men är det hopp eller hopplöshet? | Mellan all kontroll och förödmjukelse tittar hoppet fram, gnuttor av värdighet och gemenskap. Men är det hopp eller hopplöshet? | ||
Versionen från 10 januari 2008 kl. 21.51
Eino Hanskis bok utspelar sig på ett mentalsjukhus i 1970-talets Sovjetunionen. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skriva korta berättelser i terapi och undersökningssyfte. Samtidigt som han gör detta smugglar han undan papper och skriver en egen redogörelse om livet på mentalsjukhuset, om sig själv och om Sovjetunionen. Dagboksskrivaren själv har hamnat på mentalsjukhuset efter att han fått för sig att berätta om övergrepp, våldtäkter och mord, han deltagit i Andra världskriget. Han ångrar sig inte men vill berätta. I fängelset möter han människor och deras livshistoria. Det är Joe Hill som försökt bilda fria fackföreningar, det är Väst som tror sig vinna något på att informera väst om missförhållande i Sovjetunionen, det är Hoppet som drillats så hårt som idrottare att han gått in i väggen, det är en f.d politruk chaufför, det är en grekisk kommunist som inte kan vara tyst, en frikyrklig kristne, en misslyckad hockeyspelare, en astronom som vägrade erkänna marxist-leninismens plats i världrymden, strejkledaren som ifrågasatte både chefen och arbetarstaten, soldaten som knäcktes av mottagandet i Afghanistan och soldaten som såg något annat i än kontrarevolutionärer i Ungern 56. En och annan mentalt handikappad person finns här också. Mellan all kontroll och förödmjukelse tittar hoppet fram, gnuttor av värdighet och gemenskap. Men är det hopp eller hopplöshet?
