Luften är kylig och samtidigt tung. De enorma rören i taket som ska föreställa en ventilationsanläggning gör ingen större nytta. Vid linan sliter en handfull blåklädda människor med att kasta tunga paket i rätt burar. Fäljar, widescreen-tv´s, muttrar, dvd:er och andra prylar rusar fram på det löpande bandet på sin väg till kunden. Luften vibrerar av ett dovt mullrande genomsprängt av högt gnissel. Det är som att jobba jämte en slirande rysk pansarvagn.
En rödshortad snubbe flänger runt med staplare och ersätter de fulla burarna. Tempot är högt och drivet. Ytterligare några blå slavar med att mata på linan med paket från lastbilarna. Fort ska det gå! Allt måste vara ute till åtta! Till vila finns ingen tid. Dessa krakar drivs på av ett par rödshortor som kodar paketen. Det är de som sätter tempot.
Vi, de blå, hatar dem. Priviligerade jävlar som ser ner på oss. Vi är bara skit för dem. De pressar oss till bristningsgränsen. Och de är inte ens halvbasar. Bara bolagets duktiga jävla idioter.
Vi är inte en del av terminalen som de andra arbetarna. Vi är inhyrda. Bemanning. Fast det är inte bara det som skiljer ut oss. För det finns blåkläder som hör till terminalen nästan lika mycket som de röda.
Fasta “trygga” anställningar med garantilön. Vettigare arbetsuppgifter. Som slipper det värsta av okvädet från förmännen. Det är skillnad på bemanning och bemanning.
Oss ringer de in med ett par dagars varsel… om vi har tur. Det är inte ovanligt är att vi rings in några timmar innan passet börjar. Ett planerat liv blir omöjligt. Vi går i ständig väntan och skräck med för den delen. För vi kan inte neka. Vi är inte garanterade varken timmar eller lön. Faller vi i onåd (eller om de inte behöver oss) kan det gå veckor, ja tom månader utan några arbetspass.
För varje arbetspass finns det åtminstone 2-3 andra arbetsvilliga/desperata i samma situation. Det är bara att välja och vraka för bemanningshallicken. Den som är arbetsvillig och “ställer upp” belönas med flera arbetspass. Den ovillige får böna och be för att åter få pass.
Skulle vi sätta oss på tvären så är det bara att skita i att ringa in oss. Anser terminalen
i sin tur att vi inte sliter ryggen av oss i rätt takt eller har en dålig attityd så är problemet lätt löst. Ett samtal till bemanningshallicken och redan nästa dag står en ny förmåga beredd att slita ut sig för kung och fosterland.
Inga uppsägningstider, inget krångel.
Ständig rädsla, ständig ångest.
Jobben vi får är de tyngsta och enformigaste. Alla är unga men ingen står pall för år efter år med slit vid bandet. Det arbetet som det är svårt att få den fasta arbetsstyrkan att göra kan man sätta oss på. Unga, utbytbara jävlar som inte har något annat. Folk som kan köras bort om de börjar knussla.
Sitter här på sängen med värkande ländrygg och läser i mitt anställningsavtal. Vad fan är det för nått jag skrivit på? Har fått för mig att det här inte kan vara avtalsenligt. Har ju hört talas om att det finns arbetsrätt i det här landet o då kan inte den skiten vara laglig.
Rutan jämte “studerande, enligt lokal överenskommelse” är ikryssad. Efter en stunds grävande och avtalsläsande visar det sig att hela den här misären minsann är helt avtalsenlig. I linje med bemanningsavtalet så har de lokala fackpamparna tillsammans med bemanningshallickarna förhandlat bort all trygghet. Är jag överraskad egentligen?
Den observante samhällsbevararen skjuter nu upp glasögonen i pannan och förklarar ivirgt att;”denna anställningsform är ju bara till för den student som vill dra in lite extra stålars ett par dar i veckan jämte studiestödet”. I helvete heller. Det är ett sätt att berättiga köpandet av vårat arbetet till lägsta pris under jävligast möjliga förhållanden. Verkligehten ser ut så här: Flera av oss jobbar under vissa perioder mer än heltid. Några av oss har jobbat nattskiftet för att redan samma dag kasta sig in på eftermiddags passet. Sova jobba sova jobba. Hela veckor i sträck. Det gäller som sagt att passa på när chansen finns.
De flesta av oss är folk som hoppat av univeristetsstudier, pluggar enskilda kurser eller läser upp på komvux. Några få är gymnasieelever som struntar i skolan och jobbar. Medparten av oss försörjer oss på den här skiten. Det är inte tal om att jobba in lite extra stålars. Vi har gått på eller kommer tvingas ta soc (med tillhörande idiotiska arbetsförnedringsaktiviteter) och detta är det enda vi kan få på kort varsel.
Vi är de nya daglönarna…
Och vi är inte skyldig någon nånting. Efter att den första chocken släppt brukar de flesta bli ganska slarviga och ovarsamma. Packet åker i golvet och packas slappt och dumt. Vi gör oss dummare än vad vi är. Vi förstör det som förstör oss i det fördolda. Det är vår lilla hämnd. Och vem vet den hämnden kanske växer sig bortom alla proportioner en dag…
