Meningsfullt handlande för revolutionärer är allt som ökar arbetarklassens självförtroende, autonomi, initiativ, delaktighet, solidaritet, jämlikhetstendens och självverksamhet och allt som bidrar till deras avmystifiering.
Fruktlös och skadlig aktivitet är allt som förstärker arbetarklassens passivitet, apati, cynism, hierarkiska uppdelning, alienation och förlitande på att andra skall göra saker för dem och den omfattning de sålunda kan manipuleras av andra – även av dem som påstår sig handla å deras vägnar.
- Solidarity
Anställd som spindel i nätet
Efter att ha varit en del av den unga arga arbetskraftsreserven under 90-talets massarbetslöshet och varvat socialbidrag med olika meningslösa »aktivitetsåtgärder» och praktikplatser för svältlön sedan jag slutade skolan så började jag jobba i en godsterminal. Nu hade ju regeringen lyckats »bekämpa» arbetslösheten som det så vackert hette. Man skulle vara tacksam för att man fick jobb. Dessutom hade många vid det här laget fått vänja sig vid en knaper arbetslöshetstillvaro på, eller till och med under, existensminimum.
Första tiden i terminalen trivdes jag riktigt bra på grund av sammanhållningen, trots att det många gånger var både tungt och stressigt. Det var till en början också ett händelserikt och varierande jobb, med lagom mycket ansvar. Kortfattat så handlade arbetet om att ta emot, hantera och lasta gods. Detta innefattade en mängd sysslor som lagring, sortering, packning, plockning, vägning, mätning, pappersarbete, kundkontakter, postgång och en del tillfälliga transporter – allt på samma gång. Självkänslan växte när man blev erkänd av arbetskamraterna och med tiden började behärska arbetsuppgifterna.
Arbete i godsterminal
I den godsterminal där jag själv arbetade var omsättningen på personalen stor. Arbetsuppgifterna var strikt segregerade. Vi som jobbade på golvet i terminalen var män, mest unga och ungefär hälften invandrare. Chaufförerna som var anslutna till terminalen var något äldre heltidsanställda män, inga invandrare. Kontorspersonalen var enbart kvinnor, många deltidare. Städpersonalen var bara invandrare, bara deltidare.
Arbete i terminal motsvarar enligt mina erfarenheter dessutom ofta själva sinnebilden för otrygga, smutsiga och tuffa arbetsförhållanden med stor genomströmning. I alla fall i detta avseende kan det nog i mångt och mycket räknas som en trendsättare. Arbetet innebär tunga lyft i högt uppskruvat tempo, obekväma arbetstider, dieselavgaser och stor risk för olyckor och arbetsskador, inte minst när truckar är inblandade. Utomhustrailrar som ska tömmas och fyllas med gods kan på vintern vara glashala av is på insidan för att under soliga sommardagar hettas upp till olidliga temperaturer på över 40 grader. Vi saknade termometer i terminalen, men när det var som kallast på vintrarna och det blåste tvärdrag mellan portarna så kunde vi avläsa de värsta köldknäpparna på att lysrören i taket bleknade.
Kontraktsmässigt så har jag stött på rena rama djungeln av visstidsanställningar på prov, falska vikariat, dubbla deltidstjänster, inhyrd personal, tillfälliga entreprenadkontrakt från olika firmor eller ibland till och med folk som jobbar i väntan på något kontrakt över huvud taget. De flesta mer eller mindre beroende av att hanka sig fram genom OB-tillägg och övertidsersättningar.
I lagerbranschen finns på en slags manlig kultur på gott och ont, vilken bland annat innebär att man löser problem när de dyker upp – även om det innebär att man bryter mot några regler eller att det skulle kunna vara riskfullt för en själv. Denna självrådiga kultur blir först riktigt intressant när man börjar uppfatta sig som ett kollektiv med intressen som står i motsättning till arbetsköparna.
Två lektioner
Det dröjde inte länge innan man insåg att pressen på oss ständigt ökade, trots ett redan maxat tempo. Jag upplevde det som att vi stod med våra ryggar mot ett stup, men att de ändå fortsatte att trycka på. Så fort vi lyckades få upp en vettig arbetsrutin så ökade godsmängden och nya arbetsuppgifter tillkom. Den allt ökande pressen mot oss stärkte vår sammanhållning och gruppkänsla ytterligare. Vi lärde oss jobba effektivare och blev superflexibla problemlösare. Men så här kunde det inte fortgå. En grundläggande förändring var nödvändig.
Vi i terminalen saknade facklig erfarenhet, få var anslutna över huvud taget. Jag berättade att jag hade gått arbetslös och haft det knapert en tid och om jag skulle tvingas till det så igen så skulle det bemötas med »franska» kampmetoder – att helt enkelt ge sig ut på gatorna och leva jävel eftersom man inte hade något att förlora. Sådant snack tar man ju ofta till för att så att säga lätta på trycket från det vardagliga slitet. Men hur skulle problemen på arbetsplatsen bemötas? Hur skulle vi kunna gå från gnäll till handling?
Först gick vi till chefen om och om igen och sa att vi behövde fler anställda. Vi pratade så klart för döva öron, även om vi fick visad »förståelse». Så småningom ledsnade vi så klart på det och bröt dialogen när vi insåg att ändå inget vettigt skulle komma från det hållet. Detta var lektion nummer ett.
Sedan kom avtalsrörelsen och chaufförerna skulle ut i strejk. Man hade stått tillbaka lönemässigt i flera år och dessutom var man förbannade på arbetsförhållandena och övertidsarbetet. Nävarna knöts och snacket gick om att eventuella strejkbrytare skulle passa sig, precis som i England: »Så behandlas strejkbrytare!».
Kanske kunde facket vara en lösning även på våra problem i terminalen? De flesta av oss var ju visstidsanställda, unga och invandrare som inte hade några erfarenheter av facklig kamp. Alla var inte ens medlemmar. Förutom fler folk så behövde vi fasta tjänster, inte minst för att över huvud taget kunna söka lägenhet i bostadsbristens tider. Därför följde vi intresserat utvecklingen av chaufförernas konflikt. Om de kunde få igenom sina krav genom facket så skulle vi också försöka hänga på, resonerade vi.
Hur som helst blev det aldrig någon strejk. Facket vek sig för en kompromiss med några fjuttiga procent och lyckades på så sätt ta död på den spirande kampandan. Det gick ett rykte om att det säkert var uppgjort på förhand bakom kulisserna. Att konfliktvarslet bara var att spel för gallerierna för att fackavgifterna skulle fortsätta strömma in. Bitterheten och passiviteten spred sig hos chaufförerna. Man hade förlorat både hoppet och initiativet genom att helt sätta sin tilltro till representanterna i fackets ledning. Detta var lektion nummer två.
Vad jag och mina jobbarkompisar nu med två enkla lektioner en gång för alla fått bevisat för oss, var det vi egentligen hela tiden hade utgått ifrån. Nämligen att skulle det bli någonting gjort, så fick vi se till att göra det själva. Ingen annan skulle göra det åt oss. Vi var tvungna att lära oss hur vi kunde kräva och ta istället för att vädja och be. Det hade tidigare varit lite snack om att vi i terminalen kanske skulle ta och kollektivt gå med i syndikalisterna för att inte ge ifrån oss beslutande- och konflikträtten. Men på det stora hela så hade vårt intresse för fackföreningslinjen svalnat. Kanske uppfattade vi det trots allt som något utomstående, som en omväg, en överbyggnad.
Två delsegrar
Vi fortsatte att hålla garden högt – och det gick bättre än vad någon av oss kunnat föreställa sig. Det skulle inte dröja länge innan vi med enkla utomfackliga medel sopade hem våra krav. Vi lyckades fixa både fasta kontrakt och fler anställda. Grunden till detta låg, som jag ser det, i vår sammanhållning och självständiga kontroll över den till synes oöverskådliga verksamheten. Vi såg efter eget huvud till att skaffa oss unik kunskap om hur arbetet skulle utföras. På så sätt gjorde vi oss oersättliga – en självbevarelsedrift som tillfälligt anställd.
Dagen när våra tillfälliga kontrakt skulle löpa ut närmade sig. Cheferna var tryggt förvissade om att vi skulle jobba kvar. Ingen hade ju sagt något annat… Men så börjar vi plötsligt fira att vi ska sluta. När cheferna får reda på det så håller de på att ramla baklänges. De försöker så klart att hålla masken, men alla förstår lägets allvar. De har inget val. Vår förhandlingsposition regerar. Vi får våra fasta tjänster. De jagar oss mer eller mindre för att vi ska sätta kråkor på kontrakten. Troligen hade vi kunnat passa på att få igenom ännu fler förbättringar när vi ändå hade dem på halstret, men det är lätt att vara efterklok.
Vi hade ju också insett att det inte gick att övertala ledningen om att vi var underbemannade. Då återstod i alla fall en sak – att övertyga några av dem i handling. Varje gång höjdarna från huvudkontoret var på besök så gick ryktet som en löpeld: »slipsnissar i terminalen, slipsnissar i terminalen». Varje gång slipsnissarna kom så möttes de av samma syn: ett gäng flitiga terminaljobbare som slet och stressade i ett djuriskt tempo, i skuggan av ett berg av inkommande gods som bara växte, och med ett band fyllt till bristningsgränsen.
Vi sysselsatte oss alltså med tidskrävande och jobbiga arbetsuppgifter i »fel» ordning, för att undvika några synbara resultat. Vi jobbade energiskt men ineffektivt och bättrade på så sätt på det redan ohållbara godsflödet. Slipsnissarna utgick från vad de såg, och det var att vi var underbemannade – punkt slut. Våra egna chefer fick ge med sig, något som skulle visa sig vara början till deras fall… Vi hade jämnat ut oddsen. Vårt självförtroende var på topp. Genom två viktiga delsegrar hade vi uppnått våra målsättningar och fått mersmak. Vad skulle vi göra härnäst?
Att salta notan
Det finns många sätt att höja sin lön utan att behöva springa benen av sig för att förhandla med chefen. Det kan handla om att fiffla med tidrapporter och stämpelklockor. Det kan handla om reallöneförmåner som att kunna använda sig av bilar, internet, telefoner och kopiatorer. Det kan vara saker man kan plocka med sig hem eller byta med andra arbetare. Sådant som vi hade ständig kontroll över var kontorsmaterial, fika och lastpallar. Vissa chaufförerna brukade komma med tidningar som blivit över, ge oss skjuts eller köpa tax-free åt oss när de passerade gränsen. De som jobbade på grossistfirman intill brukade komma över med mat med förpackningar som skadats på ett eller annat sätt. Vi förde dessutom en ständig kamp för att självständigt kontrollera sådant som verktyg och arbetskläder, dels för att själva få extra uppsättningar, men även för att nya på arbetsplatsen skulle börja med att vända sig till oss istället för till ledningen.
Vi tog också chansen att ställa ultimata, icke-förhandlingsbara krav när vi hade möjlighet. En sådant tillfälle var när de ville att någon av oss skulle komma in och göra ett kortare lossningsjobb en förmiddag varje helg som skulle ta en dryg timme. Vi var inte sådär överdrivet förtjusta… Eftersom vi inte var så många som kunde utföra arbetet så höll vi ihop med ett positivt grupptryck och ställde krav på högre lön för denna arbetstid. På så sätt fick vi igenom hela fyra timmars lön för arbetet plus helg-OB. Eftersom ingen kröp under detta så såg ledningen inte någon annan lösning än att ge med sig. När vi sedan dessutom kunde göra vissa förberedande sysslor med övertidsbetalning under veckan så förkortade vi ytterligare den tid arbetet skulle ta på helgen, samtidigt som vi alltså håvade in ytterligare lön.
Attityd
Vi började få attityd. Arbetsmoralen undergrävdes allt mer. Vi gjorde saker som att kasta paket till varandra bakom chefens rygg bara för att det inte var tillåtet. Kakor som skulle delas ut till cheferna i kundföretagen käkades upp i terminalen. Otympliga paket från en kund med inramad företagspropaganda jobbades det slarvigt med så att de fick sig någon knäck då och då. Statistik från terminaler som hanterade samma paket nedåt Europa visade på att där förstördes så mycket som 50% av dem… Detta fick företaget att först förgäves byta till ett dyrare emballage för att sedan inse det omöjliga och så slapp vi ännu en jobbig kund.
När en säljare kom ned för att snacka med en chaufför ställde han ifrån sig sin attachéportfölj. När han sedan skulle gå iväg upptäckte han att den hade märkts upp med adresslappar och var på väg in i en »burk» (container). När han frågade oss visste vi ingenting. Vi fick oss ett gott skratt på hans bekostnad när vi såg hur han i panik får krypa in över massa paket för att hämta den. Så kan det gå om man värvar kunder som bara gör att vi får mer att göra tyckte vi.
Arbetsnedläggelse
Vår kollektiva styrka kan åstadkomma mycket när vi är enade, beslutsamma och vet vad vi vill. Ett krav vi var överens om var att det inte skulle köras in och parkeras några dieselbilar i terminalen innan vi var därifrån. Tjänstemannen som körde in bilarna var en osolidarisk jävel som inte brydde sig om den arbetsmiljö som vi tvingades jobba i. Han lyssnade helt enkelt inte på oss. Då gick vi och snackade med skyddsombudet. Han verkade handlingsförlamad som vanligt, men nu kunde vi i alla fall hänvisa till att vi hade snackat med honom. Eftersom tjänstemannen var både auktoritetsbunden och lättlurad så räckte det med att vi sade till honom att vi hade pratat med skyddsombudet och att han inte fick köra in några bilar så länge vi var kvar. OK sade han då och så var det grejat trodde vi. Det gick några månader utan att vi tänkte mer på saken, men så plötsligt en dag så dundrar han plötsligt in med en liten lastbil igen. Jag försöker ställa mig i vägen, men han rusar bara motorn ytterligare så att jag får kasta mig undan. Detta blir den tändande gnistan till ett litet uppror. Vi blir ju självklart vansinniga. Inte nog med att han har brutit mot vårt avtal – han försökte också köra över en av oss!
Det intressanta med denna händelse är den totala solidariteten. Den av oss som alltid haft högst arbetsmoral, som alltid stått längst bak i kamperna förut, tar nu täten. Först springer han fram och försöker slita ut tjänstemannen ur bilen. Tjänstemannen skriker för att överrösta oss och viftar med en arbetsorder. Det visar sig att det är cheferna som skrivit på att bilarna skulle in just på det här klockslaget. De hade ju inte en aning om våra informella överenskommelser i terminalen, eller så brydde de sig inte. Men det hindrar inte vår nye upprorsledare. Med knutna nävar stormar han upp för trapporna till chefernas kontor. Det dröjer inte länge innan han har jagat ned cheferna som med uppspärrade ögon kommer rusande. Vi har låst porten, alla står med armarna i kors och är fullständigt enade och bestämda – inte en bil kommer in hit innan vi är härifrån. De kommer inte ens på tanken att ge oss order om att fortsätta arbetet, då kanske de skulle fått en vild strejk på halsen. Istället ger de sig utan diskussion och väljer istället att skälla ut tjänstemannen. De vill ju självklart att vi skulle gå tillbaka till arbetet och att allt skulle flyta så harmoniskt som möjligt. På så sätt vann vi även denna tvist.
En fiende ibland oss
Nu i efterhand är det uppenbart att vi med åren hade blivit ett växande problem för företaget. Vi var det största hindret för expansion. Inte för att vi var fackligt verksamma och tog mycket öppna konflikter, utan för att vi helt enkelt i det tysta utgjorde en maktfaktor i själva arbetsprocessen. Vi slöt oss för deras insyn samtidigt som vi utövade en självständig kontroll för att försvara vårt behov av minskad arbetspress. Istället för arbetsmoral och lojalitet utvecklade vi en kollektiv anda och en »ansiktslös» olydnad. Chefer och mellanchefer knäcktes på löpande band mellan vinstkraven ovanifrån och vår motsträvighet. Visst försökte de markera mot oss när det var formellt möjligt, som till exempel varningar vid olovlig frånvaro, men mer radikala åtgärder skulle krävas för att trycka tillbaka våra positioner.
Den första uppenbara förändringen som ställde till problem var när de anställde en ny »arbetskamrat» till oss. Den här killen hade försökt vara egen företagare men gått omkull. Han läste finanstidningar på rasterna och diskuterade hellre hur man skulle effektivisera produktionen än att dela solidariskt på det nödvändiga arbetet. Till en början drev vi en del med honom och tog det inte på allvar, men snart gick det upp för oss att den här uppluckringen av klassammansättningen faktiskt var ett dubbelt hot. Dels var han en smitare som hade som uttalad målsättning att leva på andras arbete (i det här fallet vårt). Dels var han en golare mitt ibland oss, chefens knähund. Konflikten mellan honom och oss växte för varje dag och alla meningslösa gräl med honom tog på krafterna. Självklart blev han så småningom helt isolerad både socialt och arbetsmässigt. Det var hans eget val. Vi hade faktiskt varit raka och givit honom en chans, men han vägrade in i det sista att delta i arbetet på lika villkor. Istället skulle han minsann visa att han på egen hand var den som jobbade flitigast och effektivast. Det dröjde inte länge innan helt enkelt stöp i backen en vacker dag. Han hade arbetat ut sig. Det var svårt att känna medlidande, snarare var det skönt att veta att man snart skulle slippa ha honom in på livet. Men de förändringar som ledningen smygande införde under tiden vi var fullt upptagna med att bråka med honom skulle visa sig få långtgående konsekvenser.
Omstrukturering av arbetsorganisationen
Det som hade skett var många små förändringar som vi inte reagerade mot för att vi såg dem isolerat och inte som det koordinerade angrepp det var, innan helheten plötsligt gick upp för oss när vi en dag fann oss själva stående vid en line-orienterad produktionskedja med ny flödesstruktur, ett manuellt »löpande-band»!
Man hade anställt nya chefer som steg för steg förberett terminalen på en kraftigt ökad godsmängd genom att bygga ut den, gjuta en större kaj, ta in fler chaufförer och större lastbilar på entreprenad och införa nya containertyper. På samma gång var omstruktureringen en attack på vår sammanhållning, kunskap, kontroll och autonomi – med andra ord på vårt sätt att organisera arbetet och kampen mot det. Allt pappersarbete avskaffades för oss, de införde en ny maskin med centraldator för mätning/vägning/läsning av paket, ett datoriserat fraktsedelsystem och ett nytt band med nya datoriserade handscannrar. Syftet var att maskinen skulle ersätta det tidigare manuella arbetet med paketen för att dels dra in mer vinst och dels öka på arbetstempot. Med maskinen hade de investerat i en punktvis strategisk automatisering som gjorde att produktionskedjan snabbades på och drogs ut, vilket splittrade upp oss på skilda platser och förtätade arbetsmomenten. De nya scannrarna var fastmonterade vid bandet så att vi fick fasta platser med formella och detaljstyrda arbetsuppgifter. Ledningen fick nu insyn i arbetsprocessen. Konsekvensen av allt detta vara också att arbetsbelastningen ökade drastiskt vid själva lastningsmomentet på grund av den ökade monotonin och godsflödet.
Självklart hade vi fört ett visst motstånd mot dessa förändringar, men utan någon övergripande förståelse för vad som var på gång och därför utan strategi. När det göts en ny kaj så klottrade vi en massa i den våta cementen, bland annat olika konkurrentföretags namn och handavtryck. Cheferna gick i taket, men de kunde inte binda någon vid klottret. De beställde omedelbart en omgjutning. När en tidsstudie skulle göras på den nya maskinen så såg vi till att det hamnade på övertid (som vi alltid brukade ta ut), men den här gången gick plötsligt alla hem utan att ha förvarnat cheferna så tidsstudiemannen fick packa sin väska och åka hem.
Innan och under omstruktureringen försökte ledningen att på olika sätt skapa samförstånd om förändringarna och övertyga oss om det rimliga och vettiga med de olika delarna i nyordningen. Det handlade om olika typer av företagsekonomisk propaganda och argument om att arbetet skulle underlättas. Det handlade om löften, hot, lögner och fjäsk. Det handlade om att spela ut oss mot varandra, sprida rykten och skapa osäkerhet. Det handlade om att utmåla våra inarbetade sedvanor och rutiner som oförnuftiga och föråldrade. I vårt fall hade de dock inte möjlighet att använda den reguljära kanalen för ideologisk uppknytning till företaget i form av facket.
Även om deras ihärdiga försök att få oss lojala med företaget misslyckades – i denna, vad de påstod, »övergående fas» av högre arbetsdelning och belastning – så hade de åtminstone övertagit initiativet och fått oss på defensiven. Mycket krafter hade spillts på en massa okonstruktiva konflikter med golaren. Genom att fokusera på detaljer och skendiskussioner har de lyckats få bort våra blickar från hur varje del av omstruktureringsförloppet hängde ihop. På så sätt hade de fått oss ur balans och fintat bort en förutsättningslös helhetsförståelse av vad som egentligen höll på att ske. Vi insåg för sent att vi gått i fällan. Vi lyckades alltså inte analysera nyordningen som det koordinerade angrepp det var. Hade vi varit mer pålästa på Marx hade vi med all sannolikhet däremot kunnat förutsäga vad som var på gång (se under rubriken Kapitalets organiska sammansättning i slutet av avsnitt 6 nedan).
Vi befann oss plötsligt i en ny tillbakatryckt situation. Den ökande arbetspressen och monotonin innebar ett omedelbart fysiskt hot – faran för arbetsskador och förslitning var akut. I denna något desperata och förvirrade situation tvingades vi organisera upp vårt motstånd från en ny grund.
Medtestämmande genom sabotage
Ingen av oss gillade att stå på fasta platser vid bandet och därför jobbade vi slarvigt och hårdhänt med de nya dataanslutna scannrarna. Det dröjde inte länge innan de började glappa i sladdarna, ett glapp som ju kunde förbättras tills de var obrukbara. På så sätt kunde vi återgå till våra gamla mobila handscannrar och röra oss friare i terminalen mer oberoende av bandets tempo och den fasta flödesstrukturen. Dessutom visste vi sedan gammalt att de bärbara scannrarna raderades om man tappade dem i marken. Det innebar att om man redan vid arbetsdagens början visste att scannern skulle gå i golvet så behövde man inte jobba så noga med den. När vi ändå tyckte att arbetspressen började bli ohållbar så kunde den centrala databurken vid maskinen få sig en kyss med en låda eller liknande som råkade passera, så slogs hela den ut. Då kunde vi bortse från bandet och helt enkelt bara flytta gods fritt genom terminalen och återigen jobba i gäng, i ett verkligt arbetslag. Med fantasi och fräckhet gick det alltså att gå runt systemet och återta kontrollen över arbetsprocessen. Företagets vinster gick så klart åt helvete när inte godset kunde vägas och mätas. Ingen av oss anställda som tidigare dragit in någorlunda vinster lyfte ett finger för att ta något verkligt ansvar. Han som tidigare varit den flitigaste arbetsmyran av oss pratade nu om att företaget inte var något annat än ett koncentrationsläger. Av ledningens så finurligt uttänkta arbetsorganisationen återstod bara kaos. De ansvariga chefernas huvuden rullade.
Vi hade alla pratat länge om att byta jobb och nu kändes tiden mogen att göra samlad reträtt med stoltheten i behåll och som en slags hämnd lämna företaget i förfall. De bemanningsanställda som skulle ersätta oss fick genomgå snabbkurser i kampmetoder och redan första dagen var de skitförbannade. I trailrar där vi jobbade och på busskurer runt omkring terminalen skrevs humoristiska slagord om företagets slavdriveri, vilket också bidrog till den nya stämningen.
På ett sätt hade vi »förlorat», men på det stora hela hade vi ändå vunnit eftersom företaget fungerat som experimentfält för ovärderliga kamperfarenheter.
Bemanningsanställd
Själv började jag nu jobba som truckförare i ett bemanningsföretag. Att komma som inhyrd arbetskraft innebär ju så klart att man i väldigt hög grad måste anpassa sig efter de givna förutsättningarna. Att man är maximalt utbytbar och därför inte har så mycket att säga till om. Att man därför ofta får hålla sig till enklare sysslor eller de arbetsmoment ingen annan vill göra. Att man tappar möjligheten till framförhållning. Att man jobbar övertid utan att få ersättning för det eftersom man inte får tillräckligt många uppdrag för att nå upp till 40-timmarsveckan.
Efter hand så upptäckte man att det även finns vissa fördelar med det. Det var till en början en positiv upplevelse att få komma ut och testa på olika arbetsplatser, att inte stirra på samma väggar dag in och dag ut. Man fick lära sig att ständigt vara öppen för nya människor och tackla nya situationer. Det var framförallt intressant att se skillnader i kultur på olika arbetsplatser, till exempel i vilken grad man höll ihop och hanterade stressen. Man fick mängder av tips om vad som var bra och dåligt med olika arbetsplatser, vilka det kunde vara intressant att söka fast tjänst på eller inte.
Det var inte ovanligt att stressade chefer ute på arbetsplatserna saknade kontrollmöjligheter eller helt enkelt glömde av en, att man hamnade mellan olika chefers stolar och kunde röra sig fritt och göra precis vad man ville. På ett ställe där vi var 15 inhyrda unga arbetare med en halvsenil arbetsledare som bara kom förbi då och då, så var det alltid några som helt enkelt satt i fikarummet eller var på någon annan avdelning i byggnaden för att bara hänga runt. De få gånger som de upptäckte detta så sa vi bara att de hade gått på toa. På många arbetsplatser kunde man helt enkelt sticka hem när chefen åkte därifrån. Eftersom man hade en garantilön på 80% och fram till det nya bemanningsavtalet 2001 kunde tacka nej till uppdrag, så utnyttjade många detta för att slippa jobba. Man saknade alla former av lojalitet, känslomässiga band och ansvarskänsla för arbetsplatsen, och var på så sätt »sin egen» gentemot cheferna där. De flesta jag träffade saknade helt arbetsmoral. Arbetet upplevdes som mer »abstrakt», mer som något tvångsmässigt som man ville slippa undan för att kunna göra något annat, leva sitt liv.
Det bästa med att komma som inhyrd var kommunikationen med andra arbetare. Att man kunde få ta del av vad många andra hade att säga. Att man kunde sprida vidare sina egna kamperfarenheter och en solidarisk inställning till de många unga och oerfarna som man stötte på i bemanningsbranschen. Jag minns speciellt en godsterminal där en gammal sjöman sökte upp oss som var inhyrda där. Han ställde oss mot väggen och frågade ut oss om vad vi egentligen tyckte om att löneslava. Han vägrade lyssna på oss om vi snackade skit och inte var ärliga. Sedan avslutade han med att leverera den mest klarsynta kritiken av lönearbetet som jag någonsin hört. Det var en oerhört inspirerande diskussion. Ingen av oss gjorde ett vettigt handtag mer den dagen.
Erfarenheter i bagaget
När man kommer utifrån med egna erfarenheter i bagaget kan det öppnas möjligheter att bidra till att förändra stämningen på olika arbetsplatser. Jag ska ta ett exempel på detta från när jag jobbade på ett möbellager.
På det här stället jobbade ett tiotal truckförare. De flesta var unga och många av de fast anställda hade själva kommit dit som inhyrda, som brukade tas in när någon var sjuk eller vid andra arbetstoppar. Övertidsuttaget hade den sista tiden slagit alla rekord, så nu var vi flera inhyrda och vi visste att uppdraget skulle kunna vara några veckor eller månader. Jag fick att åka vid sidan av en kille och bli upplärd i sysslorna. Det första som slog mig var den griniga, osolidariska stämningen. Det var något som inte stämde, och det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var. Plötsligt gick det upp för mig att det var den killen som jag åkte runt med som var den som spred den dåliga stämningen. Han åkte helt enkelt runt och tryckte ned och tråkade de andra. Självklart hade chefen satt mig hos sin egen lilla rövslickare. En kille som såg ned på vanliga arbetare, som minsann skulle läsa vidare och göra karriär. För att inte jag också skulle uppfattas som en översittare, så sade jag helt enkelt att jag redan lärt mig jobbet och så åkte jag därifrån.
Det visade sig mycket riktigt att de andra faktiskt var schyssta och solidariska när man väl kom dem in på livet, men de var kuvade. Chefen på det här stället var av den gamla auktoritära skolan som satte en underhuggare på att göra allt hans jobb så att han kunde stå bredbent som John Wayne i gångarna och prata i telefon samtidigt som han övervakade oss som en hök. Han körde med något som kallades samlingar. Det innebar att när han ställde sig vid en lastpall och stirrade på folk så skulle alla samlas runt honom för att höra vad han hade att säga. Det var alltid att skälla ut oss kollektivt för slarvigt utfört arbete eller något annat han hade fått för sig. Vuxna människor stod alltså och tog skit från den här idioten utan att tjafsa emot. Vi som kom inhyrda och upplevde det här för första gången hade svårt att tro våra ögon, men eftersom vi satt så pass löst som vi gjorde så ifrågasatte inte heller vi det öppet.
Även rövslickaren kallade till samlingar där han skulle tala om för oss andra hur vi skulle jobba, vad som var slappa fasoner och så vidare. Helt enkelt för att befästa sin egen maktposition. Men han hade ännu inte kontroll över oss inhyrda. Vi lät oss inte köras med hur som helst, i sådana fall hade man ju som inhyrd jobbat ihjäl sig för länge sedan. Vår uppenbara självständighet gentemot rövslickaren gav på något sätt även de andra en marginal att få skinn på näsan. Folk började ställa sig långt ifrån honom när han kallade till samlingar, låtsades inte höra vad han sade och började i största allmänhet visa att de tröttnat på hans stil. Han förstod att det var vi inhyrda som var bovarna i dramat och ville därför sätta oss på plats. En dag när jag stod och jobbade vid en lastpall så kände jag hur någon kastar något på mig som träffade mig i ryggen. Jag vände mig om och mycket riktigt så stod rövslickaren där och flinade tillsammans med en kille från en annan avdelning. Jag stegade dit, spände ögonen i honom och sa till honom på skarpen. Killen blev knäsvag. Han hade ju inte en susning om vem jag var och vad jag var kapabel till. Från och med nu så håller han sig i alla fall borta från mig för att inte riskera att bli satt på plats inför andra ännu en gång. Av samma skäl slutar han också med sina samlingar. Vi som kom som inhyrda hade med andra ord lyckats bryta den tidigare informella ledarens maktposition, vilket öppnade upp för initiativ från andra som tidigare i några fall inte ens hade vågat öppna käften.
Öppen konflikt
En dag delade cheferna ut ordningsregler som vi skulle kika igenom till nästa personalmöte. Nästa dag hade de den dåliga smaken att kalla till samling för att skälla ut oss just som vi skulle gå på lunch, det vill säga på obetald arbetstid. Men den här gången kokade det i leden och folk började öppet ifrågasätta deras stil – att de alltid klagade och aldrig kom med något positivt. Några tog upp att de hade hängt upp sig på är att vi enligt de nya ordningsreglerna inte längre skulle få ha mobiltelefoner under arbetstid. Cheferna själva hade ju det. Cheferna menade att de gärna skulle göra sig av med sina telefoner, men att de var så illa tvungna att använda dem. Det hela blåstes upp till ett praktgräl där arbetarna stod på en linje och cheferna på en. Även chefer från andra avdelningar slöt upp på deras sida. De pratade uppenbarligen med kluvna tungor, för samtidigt som de hävdade att ordningsreglerna var »demokratiska» så sade de att »dörren är där om det inte passar». Dessutom ville de inte höra några klagomål, utan det fick vi i sådana fall gå till facket med.
För att efteråt skyla över konflikten så punktmarkerade cheferna de drivande i konflikten och försökte bygga upp en lojalitet på patriarkala grunder, typ »blir det några brudar i helgen?». Rövslickaren snackade om allting annat för att sopa konflikten under mattan. Men dessa försök att distrahera oss funkade bara för stunden. Vi började nu med egna samlingar som vem som helst kunde kalla till för att ta upp olika saker och snacka ihop oss. Att cheferna var så sviniga och hycklande som de var stärkte bara vår sammanhållning. Vi skaffade en stereoanläggning som vi monterade upp och fyllde lokalerna med tung reggae och hip hop. Vi utvecklade ett kodspråk för att kunna snacka fritt framför cheferna. När vi till exempel sa att nu är det »soff-time», så trodde de att nu skulle vi ta itu med de tunga sofforna, men det vi menade var att det var »soft-time», att den egentliga arbetsdagen var slut. Det fanns stora möjligheter för maskning eftersom det saknades något egentligt system för var olika pallar var placerade i terminalen. Det innebar att man kunde åka runt i gångarna flera timmar med samma arbetsorder. En annan fördel var att cheferna saknade truckar, så vi kunde köra ifrån dem. Vi började också ta gemensamma pauser som till exempel när det var busringningar på radio. Då bestämde vi att det var absolut förbjudet för någon att väsnas eller köra med truckarna. Istället stod alla stilla och garvade åt skämten. På så sätt så kunde vi på ett kollektivt sätt ta en liten rast som sänkte arbetstempot för en bra stund framöver. Den kollektiva känslan kunde vi också använda för att till exempel gå fem minuter före tiden till rast. Någon började ropa att det är rast, det spred sig och alla sprang mot fikarummet. Ingen visste vem det var som började ropa att det var rast, och det skulle inte heller vara någon mening med att gå tillbaka för bara någon minut.
Plötsligt en dag så är chefens bärbara telefon som bortblåst. Ingen av oss hade så klart någon som helst aning om var den tagit vägen. Det innebar i vilket fall som helst att han tvingades sitta inne på kontoret och ringa. På så sätt slapp vi honom i en vecka tills han hade skaffat en ny telefon. Under tiden passade vi på att sänka arbetstempot ytterligare, få en mer uppsluppen stämning och sätta en helt ny standard för att ta pauser och raster.
Kulturrevolution
Det händelse som slutligen får bägaren att rinna över är när en kille upprört kallar till samling. »De har ljugit för arbetarna!». I en undanskymd skrubb har han hittat den stereo som de hade haft på den förra arbetsplatsen. Den som cheferna hade sagt blev kvar på det stället. Alla blir fly förbannade, personligt förolämpade. Från denna stund så är chefernas legitimitet som bortblåst. Folk relaterar bara till varandra och gör allting annat än att arbeta – styrketränar i stallagen, utsmyckar arbetsplatsen och dansar på truckarna. Rövslickaren drar sig undan. På bara några veckor hade vi etablerat en helt ny orädd stämning på arbetsplatsen, genomfört en slags kulturrevolution. Fältet låg fritt för folk att öppna sig och utvecklas, istället för att bara någon vecka innan vara kuvade och tysta. Många till och med beväpnade sig symboliskt med stora runda metallbrickor som fanns i terminalen och siktade på cheferna med glimten i ögat. På bred front ifrågasatte man helt enkelt chefernas auktoritet. Den kollektiva andan innebar också att vi helt utan att blanda in cheferna och personalmötena införde ett rotationsschema för disken, som tidigare hade gjorts oavlönat av kvinnorna från kontoret. Även de äldre tillbakadragna arbetarna lyste upp och började berätta skrönor om hur man saboterade och kämpade på 70-talet. Skillnaden mellan de äldre och yngre arbetarna var bland annat att när de yngre var temperamentsfulla och vände sig mot arbetet som sådant så hade de äldre en typ av yrkesstolthet. De visste vad de var värda och kunde därför stå upp för det på ett helt annat sätt. Det är viktigt att man är medveten om denna generationsklyfta så att den inte blir ett hinder, utan att man ändå kan stå enade och stärka varandra.
Motdrag
Först när nyanställningar skulle göras såg cheferna en möjlighet att driva upp arbetstempot. Detta genom att försöka slå in en kil i vår sammanhållning genom att inte anställa några av oss inhyrda som gick bra ihop med arbetarkollektivet. Detta verkar inte fungerat något vidare. Då jag besökte arbetsplatsen någon månad senare så möttes jag av glada miner, knutna nävar och stolta unga tjejer som körde förbi cheferna med höghöjdstruckar så det rök i gångarna. Känslan av dubbelmakt fanns kvar. Chefernas nästa försök att krossa sammanhållningen var att införa skiftgång för att minska antalet arbetare åt gången för ökad kontroll och mindre marginaler att slappa på emellan varven. Men eftersom tillräckligt många faktiskt hellre jobbade kväll så protesterade man inte och kampen går nu vidare i nya former.
Utdrag ur Forsberg, Johan: Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal.
