Timvikarie inom äldrevården
Jag är tjugotre år och jobbar som timvikarie på ett vårdboende i Malmö. Jag har jobbat där i längre och kortare perioder sedan sommaren 2002. Innan har jag jobbat på ett annat boende för äldre och på pensionat.
Arbetsplatsen
Det ställe jag jobbar på nu ligger i södra Malmö. Huset har fyra avdelningar med 10 boende på varje. Den avdelning som jag oftast är på har åtta fast anställda. Alla åtta är kvinnor som är mellan trettio och sextio år. När det fattas folk ringer arbetsledaren oss timanställda. De flesta av oss timmare är under trettio och många av oss har kommit till stället genom semestervik på sommaren. Nittiofem procent är kvinnor. Huset har även sjuksköterskor och två arbetsledare. På dagen jobbar två sjuksköterskor i hela huset och på natten jobbar en. Arbetsledarna har två avdelningar var och jobbar på vardagarna. Det är en nästan helt kvinnodominerad arbetsplats. Det finns enstaka vårdbiträden som är män. Förutom det är bara läkarna, arbetsterapeuten och sjukgymnasten män.
Jag har jobbat på alla fyra avdelningarna men mest på en, min avdelning. De har lite olika inriktning men på alla utom en har de boende kommit för att stanna tills de dör. Min avdelning är sådan.
Uppgifter
Våra arbetsuppgifter är att hjälpa de boende med allt som de inte klarar själva. Det är olika beroende på hur frisk den boende är. Alla får hjälp med städning av rummet, tvätt och dusch. Sedan finns det de som behöver hjälp med allt. Borsta tänderna, gå på toaletten, äta. Personalen skall dessutom sköta matlagningen och beställning av matvaror och blöjor och liknande.
Personal och tidsbrist skapar konflikter
Det absolut största problemet i hela huset är att det saknas personal. Särskilt två av avdelningarna är ständigt underbemannade, min och en annan. Det uppstår hela tiden små konflikter som om man gräver lite i dem beror på att någon inte har hunnit med sina arbetsuppgifter. På en av avdelningarna har det urartat i att personalen delat upp sig i två lag som ständigt bråkar. Den fasta personalen jobbar varannan helg. Det är alltid samma personer som jobbar tillsammans på helgerna. Detta förstärker uppdelningen i lag. De problem som uppstår inom lagen löser man genom att prata om dem. Alla de konflikter som uppstår mellan lagen hanterar man genom att snacka skit om det andra laget. När man kommer in då och då som timmare eller sjuksköterska hamnar man i en sits där man uppmanas att välja sida, trots att man bara hör ena sidans syn. Flera av oss timmare försöker undvika att jobba på den avdelningen.
På min avdelning är sammanhållningen så pass bra att man kan lösa de konflikter som uppstår i personalen. Istället bråkar man med sjuksköterskorna och arbetsterapeuten. Avdelningspersonalen får uppgifter som sköterskan borde utföra eftersom sköterskorna också är underbemannade. Dessa konflikter har ofta sin början i att sköterskor och arbetsterapeuter vill att allt skall utföras på det sätt som är bäst för den boende. Det vill avdelningspersonalen också men det är ofta det mest tidskrävande sättet och tid är det ont om. Till exempel så är många av de boende oroliga. Vissa kan man lugna genom att någon sitter hos dem en stund och pratar. Man kan även ge dem lugnande mediciner. Sjuksköterskorna vill helst inte ge piller utan tycker att avdelningspersonalen borde ta sig tid med den boende. Detta är förmodligen det bästa för den boende. Även om avdelningspersonalen vet detta finns det mycket sällan tid att sitta ner och prata med den boende. Man vet också att om man börjar med det de få gånger som det finns tid, blir det ännu värre alla de gånger det inte finns tid.
Konflikten med arbetsterapeuten gäller ofta liftar. Många av momenten vid upptagning och läggning är tunga och tidskrävande. Med liftar kan vissa delar bli lättare och snabbare. Liftarna försämrar dock i längden de boendes rörelseförmåga. Därför bör den boende göra så mycket som möjligt själv.
Ett tillfälle när tidsbristen är som mest påtaglig är på morgonen. Då har vi på vår avdelning åtta upptagningar av boende som behöver hjälp med att tvätta sig, klä på sig, bädda sängen och komma upp i rullstol. Detta tar ca tjugo minuter per boende om ingen oförutsätt händer. De två övriga behöver lite hjälp med till exempel att bädda sängen. Vi tre som jobbbar har två timmar på oss att göra allt detta. Många moment behöver man vara två om. Dessutom skall alla ha sin morgonmedicin. Om någon skall duschas görs även detta ofta före frukost. Ofta får någon ligga till efter frukost som serveras klockan nio och vi skall förbereda och servera. Liknande situationer uppstår sedan under hela dagen. Det fungerar med nöd och näppe så länge som ingen av de boende blir sjuk eller behöver extra uppmärksamhet.
Dödsfall
En sak jag kommit i kontakt med först den senaste månaden är att någon av de boende dör. Vi har haft ganska många dödsfall i huset på ganska kort tid. Tre av dem bodde på min avdelning. Bara det extra arbete som en sådan händelse innebär vänder upp och ner på hela dagen. Det största felet är dock att det inte finns någon tid för personalen att sörja. Dagen skall rulla på som vanligt. Det tas inte in någon extra personal eller någon att prata med. För att inte oroa resten av de boende bör man hålla sig lugn och sansad. Trots att den som gått bort har stått en mycket nära.
Arbetsledare
För att ta hand om personalens missnöje har man anställt ett mellanled mellan personalen och chefen. Arbetsledare. De får ta en massa skit som de sedan inte kan göra något som helst åt. Men personalen har i alla fall fått prata av sig och lugnat sig lite. Arbetsledarna blir en slags säkerhetsventiler som hindrar missnöjet att hopa sig och koka över. Deras kontor ligger ute i korridoren mellan de två avdelningarna som varje arbetsledare har. De kommer in på avdelningarna och dricker kaffe och äter frukost. Gnäller lite över oss, lite mer över chefen och får vårt medhåll. Sedan går de igen. Vi och de vet att de inte kan göra något. De kan inte ändra budgeten mer än vi kan. Den som är den riktiga chefen har jag aldrig sett.
Kampmetoder
För att hantera den överhopning av arbete och den stress som den medför har personalen en massa knep. Rökning är dåligt för hälsan men på en arbetsplats som denna är de små pauser som uppstår när rökarna går ut nödvändiga. Även vi som inte röker följer med och det ges utrymme för att prata om det som vi inte kan ta inför de boende. Det som rör andra boende eller saker utanför jobbet. Rapportstunderna, en på morgonen och en på eftermiddagen ger också sådana pauser. Då får de boende vänta om det inte är en akut situation.
Ibland behövs det lånas något från en annan avdelning. Då kanske man tar lite längre tid på sig och snackar med personalen där en stund. Eller så sitter man på toa en stund längre än man behöver. Dessa småpauser blick dock aldrig särskilt långa eftersom man hela tiden vet att de som är kvar inne på avdelningen får mer att göra när man är borta.
För att spara tid men framför allt sin rygg går många även emot vad arbetsterapeuten säger när det gäller liftar. De får bara användas om och till de moment som arbetsterapeuten ordinerat till den boende. Ganska ofta går personalen och hans åsikter isär när detta skall ske. Bakom hans rygg används därför liftarna ibland utan ordination.
Vid måltiderna tillåts personalen smakportioner. Så kallade pedagogiska måltider. Men eftersom vi lagar maten till de boende själva så finns det alltid mat över så vi kan äta en riktig middag med efterrätt. På så sätt sparar vi in lunchpengar. Det är ingen som tar med sig egen lunch. På kvällarna, efter läggningarna sitter man ner, då är vi bara två, och äter en smörgås och tittar lite på TV. Ibland är någon boende uppe och det är en av få stunder då man kan ta sig tid att småprata ordentligt utan att känna sig stressad. Tyvärr är det många kvällar som förstörs av något som hänt på dagen och som gör att man ligger efter. Vissa kvällar håller vi på med läggningar ända till nattpersonalen kommer.
Hinder
Det är svårt att komma på vad man kan göra för att förändra situationen. Om man struntar i arbetsuppgifter blir de boende lidande. Man kan ju inte skippa att ge dem mat eller låta bli att sätta dem på toaletten. De gånger som personalen låter bli att göra uppgifter blir det mediahets och de som får skit i slutänden är personalen. Många anhöriga vet att vi har för mycket att göra men har ingen förståelse alls när det är deras egen mor eller far som drabbas. En anhörig hotade med att skriva en artikel om hur vi misskötte hans mor så fort som vi inte gjorde som han ville. De har stor makt. Om man fick de anhöriga att förstå situationen kunde de kanske användas.
Personalens sammanhållning är också ett problem i vissa fall. Om det har satts in en oerfaren vikarie på kvällen, när man bara är två, händer det att någon av de fast anställda går in och jobbar gratis för att ”rädda” den fast anställda som jobbar den kvällen. Man ställer upp för mycket på varandra. Cheferna måste jubla när de får reda på det. De vet att även om det är krisigt så ordnar personalen det, utan att man behöver betala extra löner.
”Nu skiter jag i allt!”
Många gånger skojar man och säger ”nu skiter jag i att jobba, de kan fixa sin mat själva. Nu tar jag och lägger mig i Elsas säng och sover till middagen.” Så skrattar man. Men i själva verket är det inte roligt och kanske är det just det man borde göra, bara skita i jobbet och ge faan i ansvar och dåligt samvete. Få alla att fatta hur allvarlig situationen är.
Det sägs en massa om vården. Om misskötsel, om utsliten personal. Om någon vore intresserad av att lyssna så finns lösningarna hos personalen, som på alla andra platser. Om man satte in mer personal kunde många problem lösas. Ett är säkert. På det viset som vårdpersonal utnyttjas idag är det konstigt att någon alls vill jobba där. Ändå finns de, eller vi kanske jag skall säga. Vi som vill jobba där och som kan se att trots misären finns det en massa positiva upplevelser även inom vården.
Av Ebba
