Sovjetimperialismen

Lillefar rattar imperiet mot nya segrar

Sovjetimperialismen är benämningen på Sovjetunionens direkta och indirekta makt över stora delar av världen under 1900-talet. Det hela tog sin början i den ryska röda kontrarevolutionen. Bolsjevikerna griper statsmakten och börjar forma den efter dess elits intressen. Som stat organiseras kampen mot de vita arméerna men så klart även mot de stridbara arbetare och bönder som vill ha något annat än nya härskare. Statsmakten bygger på den gamla tsaristiska byråkratin och är inget de nya herrarna vill göra sig av med. Partiet smälter samman med byråkratin och börjar forma om den och formas av den. När överstegalten Lenin blir allt sjukare och så småningom dör 1924 så börjar hans kultingar intrigera och manövrera för att själva ta makten över statsmaskineriet. En grupp politruker och byråkrater med Stalin, Rykov och Bukharin i spetsen mobbar ut Trotskij och hans vänner.

Från dag ett

Imperialismen som inneboende i kapitalismen, även den styrd av röda byråkrater. Korta drag om den nya statens uppståndelse ur revolutionen, dess strävanden efter ökad produktion, underordning av arbetarklassen, handel och första imperialistiska utåtriktade aktioner. Krossandet av de mänskliga gemenskaperna (kronstadt, ukraina, överallt)

1928 var byråkraterna starka nog att trappa upp offensiven mot arbetarklassen.

1938 var 90% av de gamla revolutionärerna utrensade ur parti- och statsapparaten.

Man vänder sig mot väst och imiterar industrikapitalismens upplägg.

Primitiv ackumulation a la kolonialism. Det pressar bönderna till bristningsgränsen för att frigöra medel till en forcerad industrialisering, statskapitalism. Internationell militär tävlan är en viktig drivkraft, byråkratklassen som står för kapitalets intressen.

Andra världskriget

Vad det innebär för sovjet. Griserier mm. 1944 reser sig Warszawa i ett enormt uppror mot nazisterna. Ryska Röda Armén parkerar utanför och väntar medan tyskarna får slå ner upproret. Sedan rullar man in. Skönt att slippa göra smutsgörat.

Världens näst mäktigaste imperialiststat

Sovjetunionen framträdde ur andra världskriget som världens näst mäktigaste nation. Genom Röda Arméns tillbakaträngande av Wehrmacht till Elbes stränder hade en halv kontinent, ett område som sträckte sig från Östersjön i norr till Balkanhalvön i söder, kommit under sovjetrysk kontroll. På Jaltakonferensen i februari 1945 beslöts att de delar av Europa som "befriats" av Röda Armén skulle förbli inom den ryska inflytelsesfären. Ofta hade de Moskvatrogna kommunisterna stått för ett starkt motstånd och var beredda att ta makten i flera av de länder som hamnade under de allierades inföytande. Men på Sovjets order så lät man de allierade upprätta den gamla ordningen. Överenskommelser imperialistiska stater emellan väger tusen gånger tyngre än nån futtig liten revolution.

De Östeuropeiska satelliterna

För utförligare redogörelse se Sovjetimperialismen i Östeuropa

De länder Röda Armén intagit omvandlades under loppet av några år till ryska satellitstater. Den ryska byråkratin använde de enskilda kommunistpartierna som verktyg för att förverkliga sina intressen. Redan på ett tidigt stadium tog dessa partier kontroll över inrikesministerierna genom vilka de fick ett fast grepp om hela statsförvaltningen. Någon yttrande-, förenings-, tryck- eller informationsfrihet tilläts inte. Med hjälp av säkerhetspolisen undertrycktes all opposition. Informations- och propagandamedlen koncentrerades i händerna på en allsmäktig elit, den centrala politiska byråkratin.

Dessa stalinistiska regimers målsättning blev att via en centraliserad ekonomi på kortast möjliga tid utveckla industrins och transportväsendets kapacitet. Produktionsmedlen nationaliserades liksom transport- och bankväsendet. De privata jordbruken tvångskollektiviserades och statsjordbruk upprättades.

Eftersom det ekonomiska överskottet var obetydligt kunde man inte offra resurser på att bättre utnyttja industrikapaciteten genom tekniska framsteg (intensiv industrialisering), utan man måste genom att använda de enorma arbetskraftsreserverna snabbt bygga upp produktivkrafterna (extensiv industrialisering). En så stor del som möjligt av samhällets ekonomiska överskott investerades och återinvesterades i den tunga industrin medan alla resurser som avsattes för konsumtionsvaruproduktion, för förvaltning och för olika sociala ändamål därmed blev till ett avdrag från samhällets knappa investeringsbara resurser i den tunga industrin. Således måste alla former av konsumtion hållas på lägsta möjliga nivå.

Detta ekonomiska system tjänade den ryska byråkratins intressen. Härskarna i Kreml såg till att satellitstaternas export till Sovjetunionen korn att ligga under världsmarknadspriserna och att Sovjetunionens export till dessa länder låg över världsmarknadspriserna. Satellitstaternas råvaror och billiga fabriksvaror utnyttjades för återuppbyggandet av Sovjetunionen.

Levnadsstandarden för arbetarna (liksom för bönderna, de lägre teknikerna och de intellektuella) i satellitstaterna förblev mycket låg. I fabrikerna infördes arbetsnormer och "socialistisk tävlan". Arbetarna hade ingen möjlighet att påverka och kontrollera fördelningen av resultatet av sitt arbete. De fråntogs alla medel till självförsvar. Strejker var förbjudna. Fackföreningarna blev ett verktyg för statens politiska och ekonomiska makt och hade främst till uppgift att upprätthålla arbetsdisciplinen och se till att produktiviteten ökade.

I början på 1950-talet hade en reformering och reorganisering av det stalinistiska systemet börjat visa sig alltmer nödvändig. Efter Stalins död i mars 1953 inleddes en maktkamp inom det ryska kommunistpartiets toppskikt. Frågan om en omläggning av den ekonomiska politiken, det vill säga en starkare inriktning på konsumtionsvaruproduktionen, och de därmed sammanhängande internationella avspänningssträvandena, ledde till att den byråkratiska ledningens uniformitet bröts sönder och till en kris för hela systemet. Nya vägar och möjligheter till en strukturförändring öppnades.

Upproret i Plzen och generalstrejken i Östtyskland

För utförligare redogörelser kolla in artiklarna Upproret i Plzeň (1953) och Upproret i Östtyskland 1953

I början på Juni 1953 genomförde arbetarna i Plzen i Tjeckoslovakien en massdemonstration. Den började som protest mot valutaändringar. Men efterhand som den spred sig fördes mer långtgående krav fram: större deltagande i fabriksförvaltningen, ackordsarbetets avskaffande, regeringens avgång och fria val. Uniformerade soldater anslöt sig till demonstrationen och stadshuset ockuperades. Först sedan regeringen sänt in trupper från Prag kunde resningen kväsas.

Två veckor senare, den 17 juni 1953, lade arbetarna i Östberlin ner arbetet i protest mot regeringens beslut att höja arbetsnormerna med 10 procent. 10000 arbetare tågade till stadens centrum för att framlägga sina krav: avskaffande av arbetsnormerna, löneförhöjningar, revidering av priserna på livsmedel och konsumtionsvaror, avskaffande av zongränserna, tillbakadragande av alla ockupationsstyrkor, fria val, frigivning av alla politiska fångar, yttrande och tryckfrihet. Sammandrabbningar förekom mellan demonstranter och enheter ur Röda Armén. Resningen spred sig snabbt över hela Östtyskland i form av en generalstrejk som kom att omfatta nästan 400000 arbetare på 270 orter. Fängelser, polisstationer, kommunistiska partilokaler attackerades. Liksom i Östberlin bildades strejkkommittéer på företagen. "I Halle samlades kommittéerna på ett företag i stadens centrum och valde en 'aktionskommitté', som bestod av företrädare för de stora fabrikerna, men som också innehöll en köpman, en tjänsteman och en student. I Bitterfeld bildades den 'centrala strejkkommittén' på ett federativt sätt med företrädare för de stora fabrikerna, till vilka anslöts en husmor och en student från arbetar- och bondefakulteten i Halle. I Magdeburg, den stad där arbetarna från de mycket stora kemiska Leuna- och Bunafabrikerna sammanstrålar, valdes en central strejkkommitté på 25 personer genom omröstning på torget." (Benno Sarrel, La classe ouvrière d'Allemagne orientale) I var och en av dessa städer tenderade de samordnade strejkkommittéerna att ersätta den gamla administrationen. De skötte livsmedelsförsörjningen och såg till att gas- och elektricitetsverkan hölls igång. I Halle tog de över den lokala radiostationen och ett tidningstryckeri. Inför polisens fortsatta arresteringar upprättade den centrala strejkkommittén i Bitterfeld stridsavdelningar, som systematiskt besatte kvarter efter kvarter i staden. I Bitterfeld befriades också alla politiska fångar efter frigivningsorder i kommitténs namn, och i namn av samma myndighet arresterades den tidigvarande borgmästaren.

Strejkvågen i Östtyskland varade i flera veckor. Ungefär vid samma tid förekom smärre resningar runtom i satellitstaterna och även i själva Sovjetunionen. Under juni och juli 1953 ägde således en rad strejker rum i de ryska tvångsarbetslägren.

Källor

• http://en.wikipedia.org/wiki/Eastern_Bloc_economies