Silone, Ignazio: Fontamara

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Fontamara1.jpg
Kollektivroman av Ignazio Silone från 1933. Berättelsen utspelar sig bland lantarbetare och småbönder i den fattiga fiktiva bergsbyn Fontamara i Italien under den tidiga fascismen. Lantarbetarna sliter med knapp jord, dålig lön och inbördes konflikter samtidigt som politiker, kapitalister och kyrkan lever gott på deras arbete. Med hjälp av lagar och avtal, pengars makt och rått våld ökar herrarna - främst den fascistiske borgmästaren tillika lokale kapitalisten - sin rikedom och arbetarnas fattigdom. Splittrade och naiva sköter arbetarna sitt och bråkar med varandra. Fler och flera inhägnader reses upp. Några rebeller bland lantarbetarna diskuterar problem, något staket brinner. När staten leder om byns vattendrag - från småböndernas matodlingar till kapitalistens vinodlingar - blir konflikten tydlig för alla inblandade, och att sköta sitt - eller att sköta sig - blir vägen till svält. Från instinktiva protester stapplar byn mot ett mer organiserat motstånd. Samtidigt försöker, paradoxalt nog, den ledande jordlösa rebellen nu - förälskad - sköta sitt, få ett stycke jord, och bygga sig en familj. Både by och rebell krockar med klassamhället, rika exploatörer och det råa fascistiska våldet.

Boken handlar om den rurala kapitalismen i fascismens Italien men dess innehåll är tidlöst - den som har mycket pengar får mer pengar; lagar, regler och avtal skrivs av och för de som äger; politiken och den politiska diskussionen om detaljer slutar med att de rika vinner - resonemanget och diskussionen är en del av exploateringen och kontrollen; när vi är splittrade och svaga slåss vi med varandra istället för med överheten; att sköta sitt är vägen till den gemensamma ruinen; det måste inte vara så här; det är vi som måste komma fram till vad som ska göras.

En italiensk Vredens druvor skriven med värme.

Berättelsen i berättelsen baseras på vad en familj berättar för författaren i landsflykt i Schweiz. Händelseutvecklingen och diskussionerna i boken är - från arbetarnas perspektiv - frånkopplade från de politiska händelserna i övriga Italien. Ibland känns det som en del av arbetarna blir för naiva i det avseendet - även om misstänksamheten mot överheten är ständigt närvarande och sabotage återkommer i berättelsens periferi - men det kanske är ett berättartekniskt drag? Eller ett mått på byns isolering?.