Kéhayan, Nina & Jean: Röde proletärens gata

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Kehayan Nina jean-rode proletarens gata.gif

Röde proletärens gata är en uppgörelse med sovjetmyten. Det vill säga den myt som upphöjde sovjetunionen till det bästa stället på denna jord. En myt som främst odlades i de stora kommunistpartierna under den här tiden (1970-tal). Och det är just två frälst franska partikommunister, Nina & Jean Kéhayan, som skrivit boken i sin förbittring över att få sina illusioner krossade.

Paret drog på uppdrag av det franska kommunistpartiet till Moskva 1972 för att arbeta med sovjetisk propaganda riktad mot Frankrike och diverse översättningsarbeten. Innan resan varnades de av partifunktionärer att de flesta som stack iväg och jobbade i sovjet blev förlorade för kommunismens sak.

De båda ville inte bo i ett getto för privilegierade utlänningar vilket var det vanliga utan lyckades få en lägenhet i ett vanligt höghus i utkanten av Moskva. De ville försöka komma det sovjetiska vardagslivet så nära som möjligt. De stoppar in ungarna på dagis och förskola. Får insikter i hur mycket krångel och köande vanligt folk tvingas pyssla med för att få tag på de nödvändiga konsumtionsvarorna. Det handlar ju inte om svält och fattigdom men det råder ständig brist och ryckig tillgång pga av den ineffektiva byråkratiserade ekonomin. Detta leder till att folk hamstrar varor så fort de dyker upp vilket bara förvärrar problemet. Jämte det vanliga statliga butikssystemet existerar en stor svartmarknad och en fri marknad där bönderna från landsbygden får bedriva viss handel. De båda fransoserna får intrycket av att folk inte gör annat än funderar på och drömmer om olika varor och hur de ska lägga vantarna på dem. Att de flesta verkar helt avpolitiserade och passiva.

Den stora och välfungerande polisstaten finns närvarande i bakgrunden. Inte som en ständig stövel i nacken på folk men som något som direkt tar tag i det avvikande och förföljer utlänningar på vift. Det utbredda och normaliserade supandet i olika former får de även en inblick i. Den privilegierade klassen av partimedlemmars flärd och leverne stöter de ju på ganska ofta som privilegierade utländska gäster. I Moskva råder det en del bostadsbrist och sjukvården är väl inte alltid vad den utmålas för att vara hemma i Frankrike.

De berättar om olika möten med folk och det sovjetiska livets stilla lunk. De båda rör sig dock i stor utsträckning i medelklassmiljö. Deras perspektiv är också den intellektuella kommunistiska medelklassens perspektiv. Detta ger ju förstås en distans i skildringarna. Hur folk behandlar dem och vad som berättas för dem med mera. Annars är ju berättelsen personlig och lätt att ryckas med i.

När de återvände hem satt de och passivt teg om sina erfarenheter i några år innan de fick tummen ur och skrev boken vilken kom ut 1978. Det blev ett himla hallå i partiet men de båda stod kvar som medlemmar en tid innan de gick ur.

Se även och hellre