Den här texten har ingen akademisk ambition. Det är mina och mina klasskamraters erfarenheter som jag hoppas att andra studenter kan ta del av för att bekämpa vardagslivet och självdisciplinen på universiteten. Jag återger mina erfarenheter och strategier för att orka med att existera i en helt igenom hierarkisk och förtryckande institution.
När lärarna gick igenom planering räckte en klasskamrat upp handen och frågade när dom hade tänkt att vi skulle sova. Och hon hade rätt. Det var ett massivt schemaupplägg, med grammatik, B uppsats och litteratur samtidigt. Jag hade flyttat till stan för att kunna hitta tillbaka till gamla polare igen. Men det var naivt av mig att tänka att jag skulle kunna plugga språk bara lite vid sidan av sådär. Heltidsstudier betyder verkligen heltidsstudier på univeristetet. Jag blev uppäten av kursen. Jag spenderade hela dagar på univerisitetsbiblioteket med huvudet djupt sänkt över böckerna.
Jag åker spårvagn hem i mörkret.
Det har varit mörkt i flera timmar.
Jag spänner mina magmuskler emot stressen.
Jag har tillägnat universitetet hela min dag.
Läst precis vad dom vill att jag ska läsa. Svarat rätt på deras frågor. Nu har jag några timmar på mig att förbereda mig för imorgon. En ny dag i institutionens koppel.
Men det är klart lite intressant har det varit.
Ögonen är röda.
Efter ett tag började missnöjet pyra bland klasskamraterna Är det bara ni som tycker att det är mycket att göra undrade en klasskompis? En annan menade att; vi har ju ändå valt att plugga. Pressen på oss var så stor att vi på ett eller annat sätt ändå tvingades att agera tillsammans. När en lärare gått på rast låste en klasskompis (som förövrigt var r:are) dörren och talade klarspråk. Hon hade en jävla pondus och undrare retoriskt om vi var nöjda med hur det fungerade på kursen? Efter en gemensam diskusison kom vi fram till att storma in allihop på studierektorns kontor och visa vårat missnöje. Det är vid sådana tillfällen det är viktigt att slå slag i saken. När folk är uppretade. Tyvärr gick det för mycket tid. Folk backade ur och vi gick några stycken som representanter för att prata med studierektorn. Alltså dialog istället för direkt aktion och skrämseltaktik. Studierektorn verkade så klart inte ett dugg berörd av våran kritik eftersom hon inte blev pressad. Hon såg apatiskt på oss. En kamrat framförde att hon inte hade något liv. Att hon fick dåligt samvete av att träffa kompisar för att det tog studietid. Svaret var att vi faktiskt läser heltidsstudier. Med oss ifrån mötet fick vi löften om att de skullle flytta fram vissa tentor och att de skulle ta hänsyn till våran press när de rättade proven. Tentorna blev framflyttade men det var ju bara i våra drömmar som lärarna tog hänsyn.
Har inte tid.
Måste plugga på kvällen.
Men då orkar jag inte.
Så jag tar av natten och helgen.
Jag måste hinna med.
Jag antar att det borde kännas lättande. Lättande nu när tentan är över.
Men min arm värker av skrivkramp.
Ingen ville festa. Jag känner mig tom.
Pressen är konstant finns ingen vila. Helgen försvinner.
Ska bort nästa.Hinner inte planera. Dåligt sexliv.
Krav. Ingen klättring. Var tvungen att ljuga för en kamrat.
Ingen tid.
Inget liv. Studentens tillvaro är verkligt miserabel.
Och chefen det är jag.
Vissa av lärarna gick att resonera med. Men även de var ju en del av institutionen och tvingades att öka pressen och hetsen. Vissa tog sin roll på större allvar än andra. De skällde på och skuldbelade oss under vissa lektioner, då så gott som ingen hade läst vad man skulle för att alla var så jävla pressade att de inte hunnit. Eller så hade vi inte läst för att vi helt enkelt tyckte att det var ointressant. Dessutom kändes det som om många moment i kurserna (som till viss del var intressanta) endast fanns för att pressa in oss i universitetets normer. Med tiden slutade också allt var roligt p.g.a. stress
Vårat gemensamma agerande förde oss samman. Vi pluggade gemensamt inför tentorna. Det kändes som om ingen hade några visioner om varför vi skulle lära oss skiten. Vi försökte bara luska ut vad lärarna var ute efter för att klara av tentorna och få våra poäng.
I en av kurserna undervisade två doktorander, deras lektioner var sjukt ambitiösa. Jag har inga problem med folk som är ambitiösa men gillar inte när man kräver att alla andra också måste vara det. På kursens introduktion förklarade doktoranderna att dom enligt lagen är skyldiga att anmäla alla anstiftningar till fusk vid hemtentan. Vi ignorerade naturligtvis alla förbud och samarbetade tätt inför tentan vilken var en stor lättnad för oss. Jag tror inte att jag hade klarat den utan hjälp av mina klasskamrater.
Min inställning till att skriva ”B uppsats” var från början kritisk. Vi tillåts inte att tycka något bara återge vad en eller annan professor har sagt. Det är dom som har monopol på kunskapen och rätten att tycka. Våra erfarenheter eller kunskap är inte intressanta i sammanhanget. Men även där såg vi igenom vad lärarna egentligen sa. Jag rotade upp en gammal doktorsavhandling som jag kunde tillämpa på mitt korpus men utan visioner om att detta var forskning eller kunskap. Vilket gjorde uppgiften mycket lättare att genomföra.Under dessa lektioner brukade folk tom gå för att dom tyckte att det kändes meningslöst med anpassningen.
När vi skulle kritisera uppsatserna kändes det otrevligt.
Grupparbeten och redovisningar är alltid falska på nåt sätt. För vi säger alltid vad vi måste. Inte vad vi vill eller känner. Alla sneglar lite nervöst för att få godkännande blickar av läraren när de säger något. Våra behov är inte viktiga i universitetsvärlden. Dom vill bara att vi presterar efter deras norm för att dom ska få bidrag ifrån staten och att deras akademiska auktoritet ökar. Det är därför jag tycker att det är bra att käfta med lärare. Då tar vi auktoriteten ifrån dom och visar att våra åsikter, våra tankar är precis lika viktiga som deras trots att vi inte slickat oss uppåt i univetsitetshierarkin. Det stärkte i alla fall min självkänsla och jag kunde lättare ta avstånd ifrån lärarna.
Ögonblick i kunskapsfabriken
Han lyfter blicken från boken ett tag. Stirrar apatiskt ut i tomma intet, Frånvarande sänker han blicken igen
Efter ett prov som många klasskamrater misslyckats med diskuterade vi med våran lärare.
Hon menade att hon inte kan gå emot systemet. Vi måste kvalificeras genom prov. Men vi har sett andra sidan av myntet. En klasskamrat missade första sidan på provet. Hon kräktes hela natten av oron att misslyckas. En annan satt snällt och väntade på sina magsår efter tentan. Hon visste med sig att dom skulle komma efter ca två veckor. En klarade allt. Nu kunde hon äntligen träffa sina vänner igen utan att få dåligt samvete. Många var ledsna och besvikna. Men vad kan lärarna göra? Dom följer ju bara sytemet. Lärarna (även dom justa) visade ingen solidaritet med oss, lämnade inget utrymme till att ta till oss vad vi tyckte var intressant och skita i formaliteter. Och de som var resonabla som tom hjälpte till att kopiera kurslitteratur rationaliserades bort av institutionen under terminens gång.
Jag försökte koppla. Vi jobbar hårt och mycket, institutionen får prestige, pengar och betyg att visa för staten. Bra för dom dåligt för oss. Vi drillas redan på universitetet till ett yrkesliv med magsår. Vi drillas att diciplinera oss själva utan att ta hänsyn till våra egna behov. Sakta sugs livet ur våra kroppar medan doktorernas och universitetets prestige växer.
Nu pluggar jag inte längre, jag är timanställd i vården men för det mesta arbetslös. Jag sakar mina klasskamrater efter som vi faktiskt byggde någon sorts kollektiv styrka. Vad jag däremot inte saknar är den konstanta stressen och känslan av att aldrig vara ledig. Jag är övetygad om att jag kommer att hamna på universitetet igen men den gången stärkt av erfarenheterna ifrån våran gemensamma kamp. Praktiska tips är att ha mycket kommunikation ifrån början. Att skapa en egen maillista för bara klasskamraterna för att kunna kommunicera utan att lärarna kan snoka i det. Hoppas att du som läst texten inspirerats. Vad har du för erfarenheter? Vi lär oss av varandra. Befria vardagslivet!
Av: Tumac
