Berg, Lasse: Gryning över Kalahari

Gryning över Kalahari, med undertiteln Hur människan blev människa, är en svamlig, okonsekvent men ibland intressant reportage-bok om människans evolutionära historia och forskningen runt den. Författaren vänder sig mot bilden av människan som av naturen konkurrerande, våldsam och härskarlysten och fokuserar istället på människans samarbetsförmåga, kommunikation, kärlek och förmåga att bygga nätverk. Trots brasklappar om människans flexibilitet trillar författaren med jämna mellanrum i fällan och pratar om en mänsklig natur av solidaritet, kärleksfullhet, monogami och en viss kosthållning. För det är så han, författaren, vill att människan ska vara. Och visst, det är delar av den mänskliga naturen (och de står heller inte emot våld och själviskhet). Dessvärre för både socialkonservativa praktarsel som för snälla journalister så är naturen det vi ser, människan producerar människan, och de kan (med fördel) stoppa upp sin mänskliga natur i sina egna i rövar.

Kropotkin skriver bättre, och mindre virrigt, om samarbete som en dynamik i organismers evolution i Inbördes hjälp och Juan Luis Arsuaga skriver mer medryckande (och mindre ideologiskt präglat) om människans utveckling, samarbete och nätverk i El collar del neandertal. Jared Diamond tar i The Third Chimpanzee ett tydligare, fastare och biologiskt mer trovärdigt grepp om människans evolution. Gryning över Kalahari kan dock med fördel läsas för alla dess exempel och resonemang om människans utveckling. Så länge man tar författarens ideologiska resonemang med en stor nypa salt och tar brasklappen om människans flexibilitet och många ansikten som bokens take-home-message.