Pragvåren

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Folkmassor som med sina kroppar hindrar de ryska tanksens framfart i Prag den 21 augusti 1968

Pragvåren kallas den korta period under 1968 då motsättningar inom det Tjeckoslovakiska byråkratistyret ledde till stora ekonomiska och politiska reformer. En bunt reformister i partiapparaten lyckas utmanövrera de gamla konservativa partirävarna och inför en massa liberaliseringar. Bort med centralstyrning och enkelriktad handel med socialistblocket. In med en demokratiserad partistruktur och självstyrande företag. Allt för att få landets stagnerade ekonomi på fötter. För att få samhällslivet att flyta bättre och mobilisera befolkningen för reformens genomförande dundrar man på med i princip alla rättigheter som hör en modern borgerlig demokrati till. Mötes-, press- och yttrandefrihet införs. Den nya öppenheten används för att bussa en länge hunsad och förbannad befolkning på reformmotståndarna i byråkratin.

När den totalitära kontroll-och våldsapparaten sätts ur funktion så släpps krafter lösa som politrukerna inte räknat med. Folk möts och diskuterar. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Man kräver mer än en demokratisering påförd ovanifrån. Det är inte bara de gamla konservativa byråkraterna som blir måltavlor. De ekonomiska reformerna gör inte heller livet lättare för arbetarna. Istället för att snällt lyda börjar man strejka och radikaler återtar kontrollen över de statligt styrda fackföreningarna.

Ryssarna tycker inte om vad de ser. De Tjeckoslovakiska byråkraterna har inte kontroll. I juni drar ryska trupper in i landet i en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar att inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet eller ge efter för befolknings krav. Detta hjälper inte och 21 augusti känner sig sovjet tvingat att tillsammans med sina allierade invadera landet. Tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget större väpnat motstånd men några korta eldstrider vid gränsen lämnar 50-100 döda. Ledarna manar till lugn och tas till fånga för att flygas till Moskva.

Ockupationsmakten möttes av enorma folkmassor på städernas gator som gjorde passivt motstånd (för det mesta). Pressen, tv och radio fördömde och motarbetade intrånget samtidigt som parlamentet fortsatte fungera. Invasionen driver den folkliga jäsningen in den Tjeckoslovakiska regimens famn. Ledarna går dock med på en kompromiss där trupperna skall stanna i landet och att reformerna skall mildras. Regimen tämjs snabbt och reformerna rullas tillbaks. Parti- och statsapparaten omorganiseras efter ryskt tycke. En hård polisregim återupprättas så sakteliga under stort motstånd. Det tar hela 8 månader för den nya regimen att få ordning på censuren igen och få sin propaganda tryckt.

Oktober och november bjuder på massiva demonstrationer mot ockupationen. Studenterna sittstrejkar och får stöd från de stora industrierna. Metallarbetarnas fack hotar med generalstrejk. 1969 eldar en ung student upp sig i protest. 800,000 går ut på gatorna i solidaritet. I mars vinns en hockeymatch mot sovjet och massdemonstrationer och kravaller utbryter över hela landet. Folk skadas och många arresteras. Några månader senare tar den återskapade Tjeckoslovakiska snuten och militären i med allt hårdare nypor mot protesterna. Ordningen återställs så småningom. Våren övergår i höst.

En industristat i kris

Tjeckoslovakien var ett av de lugnare områdena på 1950-talet. Ett lugn byggt på ständiga utrensningar och en stenhård polisstat. Under de "titoistiska utrensningarna" hängdes 10 ministrar, 60 000 partimedlemmar fängslades och 130 000 sattes i arbetsläger[1].

Landet gick aldrig in lika djup ekonomisk stagnation som Polen och Ungern under den här tiden. Den tunga industrin byggdes "framgångsrikt" ut med en ständigt stigande industrigodsproduktion som följd. Till saken hör att Tjeckoslovakien redan från början var en industristat. Den enda riktiga i hela östblocket. Som sådan fick landet en speciell roll i sovjetimperialismens internationella arbetsdelning (socialistiska arbetsdelning) dirigerad av COMECON. Tjeckoslovakien fick bära en stor del av kostnaderna för de övriga av Sovjet utsugna socialistländernas industrialisering. Hela landets ekonomi formades alltså efter Sovjets törst efter billiga råvaror (sovjet använde upp Jachymovs uranfyndigheter, planerade att räcka i femtio år, på bara fem år) och industrivaror (vapen, maskiner, verktyg mm). Självklart var det arbetarna som fick bära kostnaderna för den här skeva utvecklingen och superexploateringen. Redan 1953 forcerade regimens åtgärder för att öka exploatering fram ett uppror i Plzeň.

Stål, stål och mer stål! Det går aldrig producera för mycket stål...
Den från sovjet påförda "stalinistmodellen" med totalt fokus på tung industri passade extremt dåligt med den Tjeckoslovakiska ekonomin. Landets produktivkrafter var redan relativt väl utvecklade. Istället för att utveckla och investera i nya branscher för att skapa en bred dynamisk ekonomi trampade man på stället. Ekonomin blev allt mer beroende av råvaru-och bränsleimport ifrån Sovjet samtidigt som hela produktionsapparaten ensidigt riktades in på att producera för export efter Sovjets önskemål. Byråkratin växte sig allt större och stelbentare. Det var bara en tidsfråga innan krisen stod för dörren. Trots allt tog det 15 år innan stagnationen på allvar slog sina klor i landet. Mellan 1953-60 var tillväxten faktiskt över 8% årligen[2]. Det här berodde antagligen delvis på att landets kollektiviseringsprocess inte vart lika taffligt genomförd som i övriga grannländer. Och delvis på att landet var Östeuropas mest avancerade industrination som försåg hela blockets osläckliga marknader med sina industrivaror. Exporten per capita kunde mäta sig med vilket modernt industriland i väst som helst.

Men när krisen kom så slog den till rejält. 1962 var tillväxten nere på 0,7% och nåt år senare blev landet den första socialistiska staten att få en krympande ekonomi. Iom kalla krigets upptinade kunde de tidigare köparna plötsligt vända sig till väst i större utsträckning. De andra socialiststaterna hade dessutom byggt upp egen tung industri och behövde inte importera lika mycket längre. Så stod man alltså där med alla medel investerade i en improduktiv tung industri som inte kunde få avsättning för sina undermåliga varor. Dessutom utsugna av det sovjetiska handelssystemet.

Reformerer eller mer av samma?

Landets ekonomi och industri behövde alltså en rejäl omarbetning för att bli konkurrenskraftig. Den nödvändiga reformen och rädslan för hur arbetarna skulle reagera på den leder till en splittring inom landets ledande byråkratiskikt. På ena sidan står reformisterna med Slovakiske partichefen (partiet var delat i två grenar) Alexander Dubček i spetsen. På den andra de konservativa gamla gardet som helst ser att saker och ting fortsätter som förr med förste partisekreteraren och tillika presidenten Antonín Novotný som ledare.

Reformisternas plan, utarbetad under ledning av professor Ota Sik, var att göra sig mindre beroende av sovjet, öppna upp ekonomin för världsmarknaden och ersätta den centralt planerade ekonomin med en mer decentraliserad. De enskilda firmorna och deras sammanslutningar skulle på egen hand planera produktionen. Nu var det inte så att byråkraternas välde och privilegier skulle bort. Nej, det handlade om att öka löneskillnaderna och ge "incitament" åt de byråkrater som drev fabrikerna. Det gamla sättet att administrera skulle bytas ut helt. Mer självbestämmande mm. Därmed fick reformisterna sitt stöd från byråkraterna på företagsnivå medan det gamla gardet fick uppbackning av statsmaskineriets byråkrater som inser att de är på väg att sopas bort.

Reformen skulle också se till att industrierna konkurrerade inbördes och på sätt slog ut de improduktiva delarna. Detta skulle koncentrera kapitalet i de produktivaste branscherna och öka landets profiter. Följden skulle så klart bli enorm arbetslöshet och sänkta löner. Inget som de flesta arbetarna tyckte var särskilt kul. Dessutom skulle produktiviteten per arbetad timma pressas upp rejält. Reformisterna börjar genomföra sitt program 1965. 1967 försöker man tillämpa reformen i full skala och de efterblivna delarna av landets ekonomi drivs mot konkurs. Investeringarna koncentreras in i de högproduktiva sektorerna. 300,000 - 500,000 arbetare skulle rationaliseras bort. "omplaceringar" kallar man det.

Slovakien

En stor del av sitt stöd hämtade reformisterna från de slovakiska delarna av byråkratin. Vad hade dessa för intresse av en reform kan man då undra? Tjeckiska bourgeoisien hade redan under första världskriget centraliserat makten till Tjeckien. Slovakien var efterblivet med mindre satsningar på industrialisering och färre möjligheter att sträva uppåt. Det ändrades inte av att socialistbyråkraterna tog över skutan. Slovakiska kommunistpartiet tvångsanslöts och alla nationalister rensades ut. Den slovakiska särprägeln sågs som skit av de Tjeckiska pamparna. De som stod upp för slovakiska värden sågs som upprorsmakare. Industrin blomstrade precis som övriga landet på 50-talet och slovakpamparna hade därmed inte särskilt mycket att klaga på. Under krisen på 60-talet börjar de allt missnöjdare. Man vill ha mer av kakan. De inre stridigheterna i ledningen runt reformerna öppnar upp för slovakbyråkraterna att stärka sin makt. De ser möjligheter att ytterligare förbättra sina positioner genom reformerna och stödjer Dubček i utbyte med löften om mer självstyre och investeringar. Fanns ju en massa billig arbetskraft i Slovakien som borde kunna exploateras av byråkraterna bara mer kapital sköts till.

Som om inte detta vore nog; Det folkliga missnöjet kunde med hjälp av nationalism styras mot centralmakten i Prag. Slovakiska intellektuella fick grönt ljus och beskydd för att angripa de förstoppade byråkraterna i Tjeckien. Angrepp som blev centrala för hela Tjeckoslovakiens demokratiseringsrörelse. De fick hållas tills Slovakpamparna etablerat sin nyvunna makt ordentligt. Under 1968 motsätter de sig i allt större grad reformerna och demokratiseringen när de inser att deras makt hotas. De behåller en starkare social kontroll än sina kollegor i Tjeckien.

Maktkamp

Reformerna gick inte som väntat och krisen fördjupas. De gamla konservativa byråkraterna hade hela tiden i det dolda motarbetat reformen så att den bara genomfördes delvis. Det stod klart för reformatorer att skulle de kunna driva igenom omstruktureringarna var de tvungna att röja de gamla gardet ur vägen (eller själva bli utröjda). Reformisterna manövrerar inom byråkratin och allierar sig med studenterna och de intellektuella som ges utrymme att kritisera regimen. En del av författarförbundet går ut med sitt stöd för reformatorerna och kritiserar regimen samtidigt som man solidariserar sig med den sovjetiska författaren Solzjenitsyn's krav på ökad pressfrihet. De konservativa som inte har särskilt mycket stöd att luta sig mot reagera med sina sista krafter. Flera av författarna utesluts ur partiet och lägger flera tidningar och förlag under kulturministeriets direkta kontroll (vilket reformatorerna faktiskt stödde). I samma veva slås en studentdemonstration mot brist på elektricitet i studentboendena ner brutalt av säkerhetsstyrkorna. Det leder till stora möten bland studenterna som utvecklas till regimkritiska tillställningar och att en student rörelse drar igång.

Reformisterna tar till vara på missnöjet och försöker driva det inom sina egna ramar. De känner sig nu tillräckligt starka för att ge sig på motståndarna i ett frontalangrepp. Alexander Dubček, i egenskap av partisekreterare för kommunistpartiets gren i Slovakien, och partiets ledande ekonom Ota Šik konfronterar Antonín Novotný under möten i centralkommittén under 1967. Man har förankrat angreppet på högsta ort och Dubček bjuder in sovjets överstegalt Brezhnev till Prag i december för att få stöd för sitt maktövertagande. Brezhnev och hans kamrater blir förvånade över det massiva missnöjet och svagheten hos de konservativa byråkraterna. I ett sista desperat försök att behålla makten drar Novotný igång en lam militärkupp som kvävs i sin linda. Med sovjets välsignelse tar Dubček över tyglarna i partiet. Novotný avsätts även från sin presidentpost och den reformvänlige generalen Ludvík Svoboda tillsätts i hans ställe den 5 januari 1968.

Tjeckoslovakisk vår

Stort firande av 20-års jubileet av "Tjeckoslovakiska arbetarklassens seger" i Prag den andre februari 1968. Det är storfrämmat på plats och stämningen är så där forcerat glad som den bara kan bli på partitillställningar. Långa tal och spontana applåder i timme efter timme. Från vänster: Leonid Ilyich Brezhnev; Alexander Dubcek; Jaromir Dolansky; Antonin Novotny, o Walter Ulbricht
Under januari drar man igång "aktions programmet" inofficiellt. Utöver de ekonomiska reformerna så införs nästan alla de formella rättigheter som finns i västdemokratierna (press-, yttrande-, förenings-, mötesfriheter mm). Man kallar det hela för "socialism med ett mänskligt ansikte" Även Partiapparaten demokratiseras. Nya partier och organisationer accepteras dock inte. Reformisterna kämpar för få upp byråkratin och staten på banan igen. Reformisterna manövrera försiktigt för att ta full kontroll över partiets centrala organ för att sedan kunna dra igång utrensningarna av det gamla gardet på allvar. Man öppnar upp statsarkiven för undersökningar vilket leder till att en massa skit på de gamla gardets byråkrater grävs fram. Reformisterna använder avslöjande om skenrättegång, arresteringar och mord för att driva ut motståndare i byråkratin.

När partitoppens lossar greppet något försvinner genast deras kontroll över media. Massmöten och demonstrationer avlöser varandra. Studenter, journalister och intellektuella börjar agera utanför ramarna. De flesta tidningar bryter sig loss från parti- och fackföreningsapparaterna. Många partimedlemmar vägrar ta order ovanifrån om att kväsa sina kollegor. Tidningar kastar skit på regimen, samhället i allmänhet och även reformisterna. Radikala röster dyker upp. Kräver att folk själva rensar ut byråkraterna med direkt aktion. Studenterna som länge slagits med byråkraterna om sina egna organisationer var även misstänksamma mot reformisterna.

De nya ledarna verkar till en början ha trott att folk snällt skulle nöja sig med att bli "demokratiserade" ovanifrån. Dessutom var de beroende av det folkliga stödet för att kunna genomföra reformerna och hålla det gamla gardet stången. Men ingen statsapparat kan hålla sig kvar vid makten enbart genom att uppträda trevligt. Våldet och kontrollen är en oskiljaktig del av staten. Trycket underifrån växter sig allt större under våren. Folk möts och diskuterar. Diskussionerna får utrymme i media och når ut över hela samhället. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Demokratirörelsen bland intellektuella och studenter växer allt starkare. Reformisterna lyckas inte få kontroll över händelserna. Sovjet grymtar missnöjt i fjärran.

Arbetare i rörelse [3]

Arbetarna, dvs den större delen av befolkningen, var inte en del i den tidiga demonstrationsrörelsen. De hade inte alls särskilt mycket att hoppas på med ett skifte i partitoppen och ekonomiska reformer. Snarare skulle livet bli ännu sämre med ökad arbetslöshet och hets på arbetet. De arbetarråd av jugoslavisk modell som införs ovanifrån i början av 1968 är inget som någon jublar över. De är organ för "medbestämmande" och "medförvaltande" av industrin. Dvs organ för planering av arbetarnas egen exploatering. Tanken var att arbetarna skulle vara med och styra industrin och konkurrera med varandra på den fria marknaden som producenter. I slutändan vart det mest en ny radda pampar som fick jobb.

Under 1968 ökar dock strejkaktiviteten på Tjeckoslovakiska fabriker. Man strejkar om löner och arbetsmiljö. Striderna vinns ofta. Regimen pallar inte sätt hårt mot hårt. Man strejkar även för att bli av med fackpampar och skapar egna självstyrande fackkommittéer. Ca 50% av pamparna tvingas bort. Radikala arbetare försöker fixa en nya arbetarrörelse (andra pampar försöker använda rörelsen till att stödja reformisterna eller få en språngbräda till karriären). Tjeckoslovakiska motsvarigheten till Lo tappar kontrollen över sina förbund och klubbar. Metallarbetarförbundet kräver total självständighet och att arbetarråd skall välja alla chefer, direktörer och finansministrar. Lo-ledningen tvingas släppa på greppet för att fortfarande behålla någon form av kontroll. regimen försöker gjuta olja på vågorna med höjda pensioner och införandet av femdagarsveckan. Arbetarna vägrar reformisternas "omplaceringar"/uppsägningar om inte ersättningsjobb kan skrapas fram.

"Fackföreningar utan kommunister" blir rörelsens paroll och sprider sig till många fackklubbar. På flera platser bildas arbetarkommittéer för skydd av pressfriheten. Till en början var arbetarnas rörelse mest ett irritationsmoment för Dubček och byråkratin. I augusti var den en massiv kraft som hotade hela regimens stabilitet.

Den stora inmarschen och ockupationen

På vissa platser möter styrkorna på våldsamt motstånd. På bilden bensinbombskastande Pragbor den 21 augusti
Redan i juni drar ryska trupper in i landet under en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet. Dessutom skall en hel del av de ekonomiska reformerna dras tillbaks eller omarbetas. Detta hjälper inte. Reformisterna har inte kontroll och situationen rinner dem ur händerna. 20-21 augusti tryter tålamodet för sovjet som tillsammans med fyra av sina allierade i Warszawapakten[4] marscherar in och ockuperar Tjeckoslovakien. Tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget väpnat motstånd utöver några korta eldstrider vid gränsen som lämnar 50-100 döda. Ledarna tas till fånga och flygs till Moskva. Tydligen var byråkratjägaren och journalisten Anderz Harning på plats. Han hoppade runt på tanksen med kameran i högsta hugg och tog bilder han sedan sålde svindyrt till västmedia.

Ockupationen möts av ett massivt folkligt motstånd som i Prag pågår i sju dagar. Tanksen och trupperna omringas av stora folkmassor som skriker åt dem och ställer sig ivägen. Folk ber dem åka hem. Tydligen blev många förband, som trodde att de skulle "skydda ett broderfolk mot kontrarevolutionen", helt demoraliserade efter insatsen och fick bytas ut.[5] Det man först och främst försvarade var radiostationerna och tidningarna. Symbolerna för den främsta erövringen under våren i Prag; det fria flödet av information. Tillsammans med journalisterna sattes 35 piratradiostationer upp kopplade till 80 backupsändare[6]. Ockupationsmaktens propaganda och kontroll över informationsflödet underminerades totalt under de första dagarna. Folk fick information om vad som föregick och vad som behövde göras. Vissa sändare var kontrollerade av radikaler andra av reformister.

När folk fick höra talas om att Sovjet höll på att transportera in utrustning via tåg för att blockera sändarna tog man kontakt med järnvägsarbetarna. Tåget kom aldrig fram. Först stoppades det av ett mystiskt "elfel" sedan råkade det hamna på ett sidospår mellan två kvaddade lokomotiv. Ryssen fick tillslut flyga in utrustningen via helikopter[7].

På uppmaning från en sändare så gick befolkningen i Prag man ur hus för att måla över vägskyltar och skruva ner husnummer. Staden blev en veritabel labyrint, omöjlig att navigera i för utomstående. Väggarna täcktes av kaxiga paroller som bad ockupationsstyrkorna att dra åt helvete. Ockupationens främsta effekt blir dock att den folkliga jäsningen förs in under reformisternas kontroll.

Sovjetiska trupper marscherar på Prags gator
Soldaterna omringas i ett hav av förbannade Tjeckoslovaker.
Bland arbetarna organiserades en spektakulär aktion där man lyckades få samtliga tidningar tryckta och distribuerade trots att de sovjetiska styrkorna ockuperade tidningskontoren. Man såg helt enkelt till att göra om delar av flera fabriker till tryckpressar som pumpade ut flygblad, tingar och affischer. Arbetarna på bilfabriken "Auto-Praha" såg till att reformisterna kunde hålla sin kongress (den 14:e partikongressen) under tre dagar. Detta bidrog till att Sovjet tvingades förhandla och kompromissa istället för att helt enkelt sätta in en marionettregim. Ockupationen blir nästan enbart militär med den tjeckoslovakiska reformregimen fullt fungerande.[8]

I Moskva kompromissar Dubček och de andra ledarna med Sovjet. De får sitta kvar vid makten men får bara genomföra en mindre genomgående reform och återupprätta "ordning och reda". Bla ogiltigförklarar de den 14:e kongressen som hållits under fabriksarbetarnas beskydd. Trupperna skall stanna i landet tills situationen "normaliserats". Trupperna dras så småningom tillbaks från städerna ut till landsbygden samtidigt som regimen får börja arbeta igen. Kompromissen möts av protester. Bla skriver 40,000 skodaarbetare under en petition som kallar det hela en "skamlig kapitulation". Massdemonstrationer och strejker utbryter över hela landet.

På order av Sovjet börjar så sakta utrensningar av reformister inom partiet. Dessa tar dock inte ordentlig fart förns Gustáv Husák, partisekreteraren, ersätter Dubček (som även han lydigt tillät utrensningarna när han kom tillbaks från Moskva) som ordförande efter hockeykravallerna den 21 mars 1969. Samtidigt ökar man censuren (tar 8 månader att få den heltäckande) och återupprättar steg för steg en hårdför byråkratisk polisstat. Företagen binds åter upp mot statens centrala planering och handelsförbindelserna med övriga socialiststater stärks. Detta kallades "normaliseringen". Det är i den här vevan den unge studenten Jan Palach brände sig själv till döds. 800,000 går ut på gatorna i solidaritet.

Många fackföreningar hotade med strejk och strejkar i början av "normaliseringen". Tryckeriarbetar vägrade trycka tämjda konservativa tidningar. Den nya fackföreningsrörelsen klarar inte av att kanalisera bort all ilska hos arbetarna. Detta leder bla till de tidigare nämnda hockeykravallerna. De nya pamparna känner att de inte har kontroll och fördömer de kravallande. Fackföreningarna som har fungerat som mötesplaster och kommunikationskanaler för arbetare blir nu istället ett hinder. Arbetarna blir allt mer isolerade när föreningarna vänder sig mot dem. På en del platser knyts det nya kontakter bla genom hjälp från studenter.

Hösten sänker sig över Tjeckoslovakien

Allt eftersom regimens makt och självförtroende växer så försöker de nya fackpamparna rädda sina egna rövar och börjar kompromissa/förhandla. Lagom till hösten så är fackföreningsrörelsen åter tämjd. Vilket dock inte stoppar protesterna på fabrikerna.

Ett år efter hockeykravallerna så är den Tjeckoslovakiska snuten tillräckligt stark för att på egen hand krossa protester och demonstrationer. Med våld, övertalning och terror återtas kontrollen över hela det sociala livet. 1/3 av partimedlemmarna rensas ut och befrias från sina jobb som byråkrater, förmän, journalister mm[9]. Innan utrensningarna hade dessutom 150 000 medlemmar lämnat partiet på eget bevåg. Man återupprättade inte någon ideologisk tvångströja inom partiet. Så länge folk lydde blint så fick de nästan tycka vad de ville privat. Kontrollen över medelklassen återupprättas. Lyd order, få konsumtion, välfärd och karriärmöjlighet. Under ständigt hot om att tvingas bli kroppsarbetare håller sig folk i ledet.Inte heller i övriga samhället så ger sig säkerhetspolisen på folk i särskilt stor mån pga av vad de säger jämfört med tidigare.

1970 deltar endast 1/3 av partiets medlemmar i partiaktiviteter jämfört med de 2/3 innan och under 1968. 1973 hade enbart dryga 10% av partiets medlemmar arbetarbakgrund. Efter krisen på 60-talet så återhämtade sig ekonomin och expanderade. Lönerna höjdes och alla kunde äta kött, dricka mjölk och shoppa kläder. Regimen satsar på välfärd. 1976 har i princip alla hushåll tvättmaskin, radio och TV. Fyra av fem har frys/kyl. 1/3 har bil. Detta höll i sig fram till 70-talets slut då kris och motsättningar åter slet tag i landet.[10]

Svenska kommunister och invasionen

"Vänsterpartiet kommunisterna (vpk) fördömde invasionen med undantag för den Moskva-trogna falangen kring tidningen Norrskensflamman (som bröt sig ut partiet 1977 och bildade Arbetarpartiet Kommunisterna (apk). Vpk:s ordförande C H Hermansson krävde att Sverige skulle frysa ned förbindelserna med Sovjetunionen. Två år senare, 1971, vart hela affären glömd och partiet sände en representant till det Tjeckoslovakiska kommunistpartiets partikongress, en kongress som officiellt betecknades som partiets 14:e kongress – formellt kanske korrekt, eftersom den 14:e från augusti 1968 ju ogiltigförklarats trots att den var mer demokratiskt representativ än denna församling av byråkrater och karriärister.



När vpk kritiserades för sina relationer med det ”normaliserade” tjeckoslovakiska kommunist-partiet försvarade C H Hermansson vpk med att man visserligen inte ändrat sin kritik av invasionen, men ”[v]änsterpartiet kommunisterna vill söka upprätthålla goda förbindelser med alla partier i olika länder som kämpar för socialismen(!), naturligtvis även med Tjeckoslovakiens kommunistiska parti.”[11]

Se även

Källor

Artikeln bygger till största del på Chris Harmans skisartade genomgång i Class Struggles in Eastern Europe, 1945-1983 och Reform and Counterreform in the Bureaucratic Bloc: Czechoslovakia 1968 av Situationistiska Internationalen. De är de enda källor som klarar av att någorlunda vettigt granska händelserna utan att fastna i klyschor. Även engelska wikipedias artikel har använts ganska flitigt för att fylla i de hål som dessa ovanstående inte lyckats fylla.

Media

Noter

  1. Harman, Chris: Class Struggles in Eastern Europe, 1945-1983
  2. Ibid. och Reform and Counterreform in the Bureaucratic Bloc: Czechoslovakia 1968
  3. Det är nästan bara Harman, Chris: Class Struggles in Eastern Europe, 1945-1983 som ägnar sig åt arbetarna under upproret. All info är nästan uteslutande hämtad därifrån
  4. Ungern, Polen, Bulgarien och Östtyskland
  5. http://www.marxistarkiv.se/skribenter/hagstrom/pragvaren.pdf
  6. Reform and Counterreform in the Bureaucratic Bloc: Czechoslovakia 1968
  7. CIVILIAN RESISTANCE IN CZECHOSLOVAKIA tomtig text som dock innehåller lite mer roliga motstånds anekdoter
  8. Ibid.
  9. "I december 1970 kunde de ”kontrollkommissioner” som organiserats för att rensa partiet på alla reformanhängare meddela att minst 60 000 medlemmar uteslutits och över 250 000 medlemmar strukits ur partiet." http://www.marxistarkiv.se/skribenter/hagstrom/pragvaren.pdf
  10. Harman, Chris: Class Struggles in Eastern Europe, 1945-1983
  11. http://www.marxistarkiv.se/skribenter/hagstrom/pragvaren.pdf