Poznańrevolten

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Befolkningen fraterniserar med soldaterna.

Poznańrevolten, på polska Poznański Czerwiec (juniresningen), hade sin upprinnelse den 26 juni 1956 då arbetarna vid Zispo-(Cegielskl-)verken (lokomotivfabrik) i Poznan skickat en 30-mannadelegation till Warszawa för att förhandla med regeringens representanter. Arbetarna krävde bland annat löneförhöjningar, lägre priser och lägre ackordsnormer. Men det som verkligen fick ledningen att baxna var när dessa "vanliga arbetare" kritiserade det sätt fabriken drevs och krävde en annan organisering av arbetet i de olika verkstäderna. Att ifrågasätta ledningens ofelbarhet beträffande dess beslut om vad arbetarna hade att göra och att sedan kräva en omorganisering av produktionen på verkstadsgolvet var att hota att undergräva hela systemet. Företagsledningarna försvann dock inte genom taket. De gjorde vad deras kollegor i väst skulle ha gjort: de tillämpade en förhalningstaktik och kallade det "förhandlingar". Dessa drog ut på tiden utan att några resultat kunde skönjas.

När arbetarnas inte fick sina krav igenom går de ut i strejk. På morgonen den 28 juni lämnade de fabriken och tågade till torget framför stadshuset. Arbetare i andra fabriker, liksom studenter och hemmafruar, anslöt sig till demonstrationen. Plakat som bars i demonstrationståget krävde bland annat; "Bröd och frihet!", "Ut med ryssarna!" och "Avskaffa ackordsarbetet!".

Resning i full skala

Folk klänger på en av de beslagtagna tanksen
Demonstrationen fick snart karaktären av en resning i full skala. Fängelset stormades och fångarna släpptes fria. Kommunistpartiets högkvarter intogs och genomsöktes. De reguljära arméförband som tillkallats för att slå ner resningen ingrep inte mot folkmassan. Många av soldaterna överlämnade sina vapen. Strider förekom mellan säkerhetspolisen och beväpnade demonstranter som försökte inta säkerhetspolisens högkvarter. Säkerhetspoliserna skjuter rakt in i folkmassorna. Befolkningen får vapen av några solidariska soldater och lyckas dessutom kapa tre pansarvagnar och några lastbilar. Ryska trupper och stridsvagnar omringade staden, men ryckte inte in. Militära specialförband anlände från Warszawa och med dessas hjälp kunde revolten krossas efter två dagars strider. Ledningen vid Zispo-fabriken hade fått sin ”rätt” att leda och fördela arbetet inskriven i blod. 38 människor dödades och 270 sårades under sammanstötningarna, och mer än 700 arbetare arresterades. De flesta som arresteras misshandlas, förhörs, förnedras och behandlas allmänt brutalt. Sympatistrejker förekom i flera andra av Polens industricentra, men de isolerades snabbt av polisen.

Skakad byråkrati

Den polska byråkratin, chockad och förvirrad, skyllde resningen på ”provokatörer”, ”hemliga agenter i USA:s och Västtysklands tjänst”. Men när partiets centralkommitté sammanträdde den 18 juli sade förstesekreteraren Edward Ochab: ”... det är nödvändigt att först och främst söka de sociala orsakerna till dessa händelser (i Poznan), som för hela vårt parti blivit en varningssignal som vittnar om att det existerar allvarliga brister i relationerna mellan partiet och olika delar av arbetarklassen”.

Ochab fortsatte med att förklara omkring 75 % av arbetarna i Poznan hade drabbats av lönesänkningar samtidigt som ackordsnormerna höjts. Genom att bara ange ekonomiska skäl till resningen försökte Ochab att tona ner dess viktiga politiska aspekter. Hans uttalande tycktes dock återspegla en mer tillmötesgående attityd till arbetarnas dock krav. Det förhindrade utan tvekan ytterligare förestående resningar i ett land som fortfarande sjöd av missnöje. Efter Poznan tilltog kravet på förändring. Den hårt skakade ledningen försökte utarbeta en ny politik – en ”polsk väg till socialismen”. En del anti-stalinister tilldelades poster inom partiet. Gomulka, utesluten och fängslad 1951 och i husarrest sedan 1954, återbördades till partiets gemenskap. Han fick motta ett skinande nytt medlemskort.

I slutet av september började de första rättegångarna. Folk anklagades för ”anti-socialistisk” verksamhet under Poznan-upploppen. Rättegångarna var mindre farsartade än de som förekommit före Poznan-dagarna. Försvaret gavs viss frihet. Domarna var relativt milda. I oktober 1956 tillkännagav regeringen att alla övriga förestående rättegångar skulle uppskjutas och alla arresterade personer, utom dem som åtalas för mord eller stöld, skulle friges.

I samband med Poznan-revolten och de efterföljande strejkerna på flera olika håll i landet bildades arbetarråd i fabrikerna. Upproret skakade hela östblocket och var en del i den massiva sociala jäsning som samma år exploderade i rådsrevolutionen i ungern.

Se även

Unga arbetare med en nerblodad fana

Källor