Anderz Harning

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Harning-anderz.gif
Anderz Harning (1938-1992) var ännu en av de vräkiga kommunistiska överklassslynglar som brölade runt i 60 och 70-talets Sverige. Han var den storskäggige kedjerökande byråkrathatande barnmisshandlade bullermakaren som bjöds in när ett teveprogram ville ha nåt som doftade provokation. Han var debattör, kåsör, författare, machoman som lät skriva "Vad var det jag sa?" på sin gravsten. Livnärde sig på skriverier i Dagens Nyheter och sysslade annars mest med att gräva fram skit på svenska byråkrater. Började sammanställa ett register över olika byråkraters svinerier. Flängde ständigt runt i världen och arbetade ihärdigt med att supa ihjäl sig. 54 år gammal lyckades han.

Skall tydligen ha hivat Frank Baude genom Konstnärsbarens stora fönster på Smålandsgatan. Fönstret var inte öppet när Baude passerade på väg ut till trottoaren. Var på plats i Prag 68 när de ryska tanksen rullade in. Skrev en bok om dagarna då han var mitt i händelsernas centrum. Han var alltså inte en sovjetälskande kommunist. Boken Gerilla är även den på tvären. Här målas en rå bild av gerillakrigarnas smutsiga och oglamorösa vardag. Meningslöshet, död och hopplöshet.

Liv och leverne

Vi dunkar upp det matnyttiga utdraget från Bernt-Olov Anderssons “Gästrike-Hälsinge Litteratur” Gidlunds Förlag 1996:

Anderz Harning växte upp i Stocka utanför Hudiksvall. Han var bara tre år när modern dog och hans helvetiska barndom tog vid. Fadern tillhörde de verkligt ansedda personerna i Stocka och räknades in bland dess överklass. Han var skeppsmäklare och gifte om sig med en kvinna som även hon var fullblodsnazist och sadist och som misshandlade styvsonen genom hela barndomen med den nazistiske faderns goda minne. Även om vissa personer visste hur det stod till i familjen så var det ingen som vågade ingripa. Fadern var ju lokal pamp och en faster var ordförande i barnavårdsnämnden på orten. På Hitlers födelsedag flaggade många ur den svenska borgerligheten och diktatorns porträtt hängde fullt synligt på väggen i många svenska överklasshem. Det finns alltså en enkel förklaring till att Anderz Harning stavar sitt förnamn med z. Det är hans uttryck för hatet mot sin styvmor.

Än idag kan jag känna hennes slag mot ansiktet. När någon lyfter handen mot mig, om det så bara är för att jag ska få en kram, så duckar jag automatiskt eftersom jag tror att jag ska få en örfil, sa Harning något år före sin död.

Den ibland dagliga misshandeln kunde gå till så att styvmodern väckte den sexårige sonen mitt i natten och utan anledning gav honom ett kok stryk. Ibland duschade hon Anderz i ömsom kallt och varmt vatten för att den metallbitsförsedda rottingen skulle ta lite bättre. Ett av styvmoderns favorituttryck var "passa dig så att du inte åker upp genom skorstenen", och menade därmed förintelselägren i Tyskland som hon väl kände till. Styvsonen kallade hon en "vit jude". Han fick vänja sig vid tilltalsord som "missfoster", "värdelöst kryp" och "jävla knölföding". Allt i linje med föräldrarnas rasbiologiska världsbild. När kriget gick mot sitt slut och Hitler slutligen dog blev styvmoderns besvikelse så stor att hon försökte kastrera Anderz med en rakkniv. Trots sin hemska uppväxt påverkades Anderz till att själv bli nazist och cyklade omkring i Hälsinglands kustband och noterade alla med krokiga näsor i en liten anteckningsbok. Han tyckte visserligen synd om dom som "skulle gasas ihjäl", men kände att han måste böja sig för familjens kalla fakta.

Så djupt har detta präntats in i mig att jag fortfarande kommer på mig med att gnola "Horst Wessel". Ännu kan jag delar av Hitlers "Mein Kampf" utantill liksom alla nazistsångerna. Vid riktigt högtidliga tillfällen fick jag ett hakkors om armen. Jag var riktigt stolt och lekte att jag var farbror Hermann [Göring]

Anderz Harning levde hela barndomen under konstant stress och tvingades totalmobilisera psyket för att överleva mentalt. Han berättar om "det violetta" som var en sorts flyktmekanism som pressade människor ofta tar till. Han flydde in i en fantasivärld och "det violetta" förklarar han som ett hallucinatoriskt transtillstånd som han alltid försatte sig i när han blev misshandlad. Detta tillstånd blev till ett landskap inombords som var som en grotta med en svart stilla sjö i och med skimrande blåvita oregelbundna pelare på stränderna som liknade stalaktiter. Nästan som en liten skogstjärn i det inre av Hälsingland.

Ljuspunkterna i barndomen var en alkoholiserad lärare som anade vad som pågick i hemmet och Anderz mormor. Hon kom från färilaskogarna och hade massor av myter, sagor, absurda historier och legender som hon gärna berättade, särskilt nattetid mellan klockan ett och tre. De få besöken hos mormor var högtidsstunder, men enligt författaren tog det hela en ände med förskräckelse när hon blev misshandlad av fadern och föräldrarna sedan såg till att hon hamnade på mentalsjukhuset Sidsjön.

Det är inte särskilt förvånande att Anderz Harning blev en buse och bråkmakare. Han struntade i skolan trots att han var ett överklassbarn med allt vad det innebar av påkostade skolor. Han avverkade Hudiksvalls läroverk och Sigtuna Humanistiska internatskola. En dag under en latinskrivning stod han inte ut längre utan reste sig från bänken, slog skrivboken i katedern så att läraren bleknade, mönstrade som femtonåring på en båt och for ut i världen.

Bakgrunden till hans skrivintresse var mormors berättelser från Färila finnskog. Redan som tioåring hade han bestämt sig för att han skulle bli författare. Han tyckte att det var för lite "kräm" i de gamla indianböckerna och skrev en med titeln "Slaktaren från North Dakota" där 282 människor avlivades på några sidor.

Vid 23 års ålder 1961 debuterade han med romanen "Fridagar". Den berättar om Harnings oroliga och kringflackande liv i världen. Senare skulle hans liv, och därmed också landskapet Hälsingland, vara en viktig ingrediens i författarskapet. Hatet mot övermakt och förtryckare var alltid en oerhörd drivkraft hos Anderz Harning. Anderz Harnings sista roman "Mogadondalen" utspelar sig i Delsbotrakten. Romanen "En skatteindrivares död" driver hejdlöst med byråkratsamhället efter eget trassel med skattemyndigheterna. Debattboken "Bara en far?" var resultatet efter en skilsmässa med egendomliga förvecklingar. "Tidningslorden" kom till efter förvecklingar med tidningsägaren Lars Hjörne på Göteborgsposten. Anderz Harning var länge en glödande kommunist men novellsamlingen "Gerilla" väckte uppmärksamhet och vrede hos den samlade vänsterrörelsen i mitten av sjuttiotalet, eftersom Harning inte romantiserade revolutionärerna utan framställde revolutionen som det smutsiga, ångestfyllda och tvivelaktiga företag det kan vara. Här får man minsann skallarna bortskjutna.

Författaren visste verkligen vad han talade om. Han satt inte bara på krogen som man ibland kan få intrycket av. I början av sjuttiotalet bodde han i Beirut och har berättat om sturska och helsvenska "revolutionärer" som kom dit per charter men som blev mycket bleka när kulorna började vina.

Anderz Harning var också den enda västjournalisten som fanns på plats när ryssarna gick in i Prag 1968. Han klättrade upp på tanksen och tog fotografier som sedan såldes till de stora tidningarna i världen. Han var alltså ingen feg stackare som gömde sig bakom morsans kjolar. Han gav sig in i striden hur än oddsen såg ut och red ut de flesta stormar. Ändå var styvmodern Greta Harnings kommentar (i samtal med Jonas Sima 1982 och publicerat i bl.a. Ordfronts Magasin 5/91) till Anderz Harnings äventyr i Prag:

Anderz har alltid varit vanvettigt feg och rädd för fysisk smärta... Han var pjoltig helt enkelt. Det värsta är Anderz' feghet. Jag skrattade högt när jag läst om hans heroiska närvaro när Prag ockuperades. Jag tror han var så rädd att han sket i byxan, så det så!


Källor och saxplatser