Rådrörelsen i Polen
Den polska rådrörelsen började i likhet med det östtyska upproret tre år tidigare med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. FAP:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan säkerhetspolisen (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.
Detta var emellertid inte slutet på kampen - och inte heller dess början. Poznanhändelserna flammade upp ur en långvarig och djupgående konflikt inom det polska samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten Edward Ochab avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade Gomulka rehabiliterades och utnämndes till PZPR:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. Oktobervänstern, skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse.
Under revoltens första dagar var råden i viss mån arbetarkampens självständiga organisationer. De hade utan tvivel en lokal maktposition och inflytande i fabrikerna. Dessutom tvingades den nya "liberala" regeringen att acceptera arbetarråden som ett fullbordat faktum. Oktobervänstern inom partiet såg arbetarråden som basen för nya sociala relationer och som utgångspunkten för någon slags "institutionaliserad dubbelmakt" i landet. De hade emellertid ingen klar förståelse för vad dessa råd skulle ha för funktion. De stod inför samma situation som en gång Lenin - de visste inte vad de skulle göra av dem. De lyckades inte utforma något alternativ till det statsbyråkratiska systemet, utan kunde bara komma med. allmänna utfall mot "byråkratin" (och använde härmed termen på samma sätt som i borgerlig terminologi - inte som en karaktäristik av vissa sociala strukturer, utan som en beskrivning av vissa ofrånkomliga konsekvenser av dess strukturer t.ex. "pappersexcersis" och uppmuntrande påhejningar av den nya "liberala" regimen. På så vis kom "vänstern" - som Kuron och Modzelewski senare erkände - att bidra till att bibehålla byråkratins positioner och skriva under sin egen dödsdom som "antibyråkratisk" opposition.
Vidare innebar PZPR:s CK:s 8:e plenum en seger för byråkratins "liberala" flygel, vars mål inte var att förändra utan stabilisera det rådande systemet genom inre reformer. Ett ledarskap utsågs, som inte bara åtnjöt åtskillig popularitet inom Partiet utan också ute i landet. Att överge tvångskollektiviseringen var ett populärt beslut, främst givetvis bland kulakerna (de kapitalistiska jordbrukarna och större trädgårdsmästarna). Regeringen ökade lönerna för direktörer och förvaltare i fabrikerna. Arbetarna gavs inga löneökningar, men tillkämpade sig sådana något senare genom militanta påtryckningar.
Så fort den "liberala" regeringen satt säkrare i sadeln började den naturligtvis agera som vilken borgerlig regering som helst. På våren var PZPR-ledningen stark nog att börja restaurera partiets monolitiska struktur och dra igång en kampanj mot arbetarråden. Man fördömde rådens utbredning till nya arbetsplatser och kravet på en nationell rådskongress betraktades som en "anarkistisk utopi".
På hösten samma år' hade regeringen alla kort på hand. En strejk bland spårvägsarbetarna i Lodz slogs ner av milisen och säkerhetspolisen. Demonstrationer i Warszawa i oktober skingrades av polisen, och våren 1958 återstod av råden ingenting annat än tomma skal, sedan de erövrats av partifolk och fackföreningsapparaten. Men trots allt hade inte kampen varit förgäves. Levnadsstandarden höjdes avsevärt för några år.[1]
Innehåll
Läget i landet
I mitten på 1950-talet hade Polen en relativt väl utvecklad industriell bas och en årlig nationalekonomisk tillväxttakt på i genomsnitt 10 procent. Men trots att den polska regeringen redan i slutet på 1953 utlovat ökad konsumtionsvaruproduktion, bättre bostäder och större investeringar inom jordbruket, hölls konsumtionen fortfarande nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat för dagen, bevakades av den hemliga polisen.
Oppositionen i Polen utgick till att börja med från författare, studenter och universitetslärare. Warszawa-studenternas veckotidning Po prostu blev snart ett av språkrören för denna opposition. Po prostu gick till angrepp mot byråkratin och partiets ledande roll och levererade i en rad reportage på hösten 1955 en skarp kritik av förhållandena inom den polska industrin. Mellan 1955 och 1956 steg Po prostus upplaga från 15000 till 150000 exemplar. Kritiken mot det rådande systemet fördes även fram i tidningar som Nowa Kultura, Stzandar Mlodych och Zycie Warszáwy, Diskussionsklubbar, bestående av både parti- och icke partimedlemmar, bildades i de större polska städerna. Denna oppositionella rörelse drog snart också med sig arbetare, tekniker och specialister, främst inom storföretagen. Folket började kräva sin del av det ekonomiska överskottet, sin rätt till medbestämmande.
Chrusjtjevs "avslöjanden" om Stalin på det ryska kommunistpartiets tjugonde kongress i februari 1956, och denna kongress' fördömande av "personkulten" och erkännande av att de enskilda kommunistiska partierna och staterna kunde gå "skilda vägar till socialismen", kom att ge oppositionen i Polen - liksom i de andra satellitstaterna - ytterligare styrka i dess strävanden att åstadkomma en brytning med det stalinistiska arvet. Utöver medborgerliga fri- och rättigheter och nationell självständighet krävde man en omläggning av det centrala byråkratiska förvaltningssystemet. Frågan om självförvaltning aktualiserades. Ofta utgick man härvid från jugoslaviska metoder och erfarenheter.
Poznańrevolten
- Se även Poznańrevolten
Oroligheterna i Poznan påskyndade krisen inom Polska Förenade Arbetarpartiet (kommunistpartiet). På centralkommitténs sjunde plenum den 18-28 juli 1956 använde de "konservativa" stalinisterna, med Zenon Nowak i spetsen, Poznańrevolten som förevändning för att kräva en återgång till ideologisk renlärighet och ett undertryckande av demokratiseringstendenserna. Men majoriteten av centralkommittéledamöterna motsatte sig detta. Partiledningen hade dittills påstått att Poznańrevolten var ett verk av "provokatörer" och "imperiallstiska agenter", men samtidigt såg man den som ett tecken på hur hela landet skulle kunna explodera. Man insåg att ett ökat förtryck skulle kunna leda till revolution. Folkets vrede kunde inte längre tyglas med hjälp av hemliga polisen. Den enda väg som återstod för partiledningen var att försöka vinna förtroende bland befolkningen, begå "självkritik", förklara "misstagen" och lova att rätta till dem. Beträffande Poznańrevolten yttrade således partiets förstesekreterare, Edward Ochab:
Till följd av illa övervägda åtgärder som vidtogs under de gångna månaderna sjönk lönerna för några grupper bland Zispo-arbetarna. Det måste sägas att detta skedde mot partiets och regeringens avsikter. Tack vare ändringar av arbetsnormerna under 1953, en revidering av normerna 1954, och delvis tack vare en omläggning av arbetsorganiseringen 1955, uppnåddes en produktivitetshöjning på nästan 24,6 procent i Zispo-verken. Detta avspeglades emellertid inte på ett korrekt sätt i löneförhöjningarna."
Sammanfattningsvis sa Ochab att Poznańrevolten visat att det existerat "allvarliga brister i relationerna mellan partiet och olika delar av arbetarklassen" och att det, för att undvika sådana händelser i framtiden, var nödvändigt att partiet upprätthöll fasta förbindelser med arbetarna.
Centralkommittén uttalade sig för fortsatt demokratisering. Samtidigt "rehabiliterades" tre av de "reformkommunister" som uteslutits ur partiet i november 1949 på grund av att de företrätt en "nationell kommunism", det vill säga förordat en större självständighet i förhållande till Sovjetunionen. En av dessa var Wladyslaw Gomulka, som suttit i husarrest mellan 1951 och 1954. Ironiskt nog hade samme Ochab som nu var med om att återbörda Gomulka till partiets gemenskap, vid ett centralkommittémöte i september 1948 kallat Gomulka för "bourgeoisiens, de rika böndernas och reaktionens symbol". Nu var plötsligt Gomulka och hans "medbrottslingar", Marian Spychalski och Zenon Kliszko, användbara i partibyråkraternas desperata strävan att bibehålla sina positioner.
I slutet på september 1956 hölls de första rättegångarna mot dem som arresterats under Poznańrevolten. Försvaret gavs en viss frihet och påvisade att det var de outhärdliga arbetsförhållandena som var huvudorsaken till kravallerna. T.o.m. åklagarsidan erkände att revoltens våldsamma förlopp till stor del berodde på säkerhetspolisens brutalitet. De domar som avkunnades var relativt milda. I oktober tillkännagav regeringen att alla förestående rättegångar rörande Poznańrevolten skulle uppskjutas och att alla arresterade personer, utom dem som åtalas för mord eller stöld, skulle friges.
Arbetarråd och självförvaltning
I samband med Poznańrevolten och de efterföljande strejkerna på flera olika håll i landet bildades arbetarråd i fabrikerna. Arbetarråd hade tidigare funnits i Polen. 1918-19 uppstod arbetarråd i olika delar av landet. Speciellt de råd som då bildades i Dabrowa-området utövade under en kort period ett betydande inflytande. 1944-46 organiserade arbetarna vid ett stort antal företag, i synnerhet i Schlesien, arbetarråd för att skydda maskiner och verktyg och för att få igång produktionen igen efter att tyskarna lämnat landet. Dessa råd, som var företagens verkliga herrar, kom snart i motsatsställning till regeringsorganen och undertrycktes av den stalinistiska regimen.
De arbetarråd som bildades i Polen i mitten av 1956 var i början arbetarkampens autonoma organisationer och hade på många platser en lokal maktposition. De tog del i enskilda företags förvaltning och eftersom fackföreningarna varit så hårt uppknutna till parti~ och statsapparaten kom raden också att överta en del traditionellt fackliga funktioner.
I den resolution som kommunistpartiets centralkommitté antog på sitt sjunde plenum i Juli 1956 uttalade man sig för "undanröjandet av överdriven centralisering inom planering och förvaltning och ytterligare utvidgning av de socialistiska företagens rättigheter", vilket man ansåg skulle skapa möjligheter för "de arbetande massorna" att utöva en "bred social och ekonomisk kontroll". Man uttalade sig också för "höjandet av personalens direkta
materiella intresse i företagets ekonomiska resultat". I ett särskilt avsnitt tog man upp frågan om "utvidgning av arbetardemokratin i företagen". Denna "utvidgade arbetardemokrati" skulle bland annat uppnås genom att de fackliga s.k. företagskommittéerna erhöll större befogenheter, utan att man för den skull rubbade på principen om "enmansledningen" över företagen. Vidare klargjorde man att landets allmänna demokratiseringsprocess måste ledas av partiet och egentligen tjäna till att stärka partiets roll och att få "massorna" att aktivt stödja såväl partiet som regeringen. I företagen skulle partikommittéerna se till att utöva starkare kontroll och inflytande och höja de arbetandes "aktivitet och initiativ":
"Principen om enmansledning, som garanterar effektiv skötsel av ett företags ekonomi, bör ovillkorligen iakttas. Samtidigt bör partiorganisationerna på ett mer verkningsfullt sätt använda sig av sin rätt att kontrollera den ekonomiska administrationens verksamhet, utvidga partiorganisationens inflytande över företagets verksamhet, hos alla partimedlemmar utveckla en ansvarskänsla för företagets förvaltning, och öka all personals handlings- och initiativkraft.
Jämte utvidgandet av direktörernas rättigheter i de socialistiska företagen bör man utvidga företagskommittéernas befogenheter och rättigheter med avseende på administrationen, och utveckla effektiva former för arbetarnas direkta deltagande i övervakningen av alla frågor som rör uppfyllandet av planer, företagets expansion och den arbetande personalens arbets- och levnadsförhållanden.
Företagskommittéerna bör ha rätt att delta i lösningen av alla frågor som gäller personalens materiella förhållanden och arbetsförhållandena, och framför allt i lösningen av alla frågor som rör löner och arbetsnormer, premier, arbetstid, arbetskläder, tjänstledighet, anställanden och avskedanden, fördelning och reparation av lägenheter och så vidare; att delta i utarbetandet av företagsplanen inom de gränser som fastställts för företagsledningen; att delta i beslut som rör utnyttjandet av företagsfonderna och att kontrollera och tillse att de kollektiva arbetskontrakten och kollektivavtalen följs.
Administrationen och företagskommittén bör regelbundet inhämta arbetarnas synpunkter i alla väsentliga frågor rörande företaget samt avge rapporter till de statliga planerna.
Att utvidga företagskommittéernas rättigheter, samtidigt som principen om enmansledning i de socialistiska företagen fullständigt bibehålls, innebär möjligheten av meningsskiljaktigheter mellan företagskommittén och företagets styrelse, i synnerhet beträffande frågor som gäller försvaret av arbetarnas intressen och styrelsens iakttagande av arbetsbestämmelser. Lösandet av dessa meningsskiljaktigheter tillkommer den ekonomiska förvaltningens högre organ och fackföreningarna...
Företagsledningarnas och företagskommittéernas utökade rättigheter kräver ökad aktivitet från partiorganisationernas sida, vilka bör övervaka arbetardemokratins utveckling och medlen för den politiska verksamheten, garantera den korrekta sammanlänkningen mellan statens och personalens intressen, motverka partikularistiska tendenser och impulsivitet, och bidra med ett maximum av socialistisk medvetenhet till företagets dagliga liv...
Utvecklandet av arbetardemokratin i företagen är av avgörande betydelse för förbättrandet av arbetarnas situation och för undanröjandet av deras missnöje, för stärkandet av känslan bland dem att de är företagets herrar och känslan av ansvar för produktionen, för upprätthållandet av arbetsdisciplin och exemplarisk ordning i företaget...
Det kan inte förekomma någon demokratisering av landets liv utan fortsatt demokratisering av partiet, som är vår folkrepubliks ledande kraft. Detta är en förutsättning för en korrekt utveckling av hela demokratiseringsprocessen och för partiets ledande roll i denna process...
I det nuvarande läget börjar partiorganens uppgift att överflytta sin verksamhets tyngdpunkt till politisk aktivitet bland massorna, till partiets basorganisationer som står i daglig kontakt med massorna, bli en av deras viktigaste plikter. Detta problem gäller i dag i synnerhet stads- och fabriksorganisationerna... partiorganisationerna bör motsätta sig oberättigade och orealistiska krav och demagogiska paroller, och förklara för massorna landets nuvarande politiska och ekonomiska läge, vinna massornas aktiva stöd för partiets och regeringens initiativ, som syftar till att över-vinna svårigheter och förbättra deras levnadsförhållanden.
Sammanhållning mellan partiets basorganisationer, deras gemensamma handlande, är i dag mer än någonsin oumbärligt för fullgörandet av dessa ansvarsfulla uppgifter, för partiorganisationernas effektiva inflytande på de fabriksanställda...
Fullgörandet av dessa uppgifter förutsätter ett ökat och direkt bistånd till partiorganisationerna, speciellt i storföretagen, från partiets och statsledarnas sida."
En månad senare, den 18 augusti, höll den polska landsorganisationens centralkommitté ett plenarsammanträde. Ordföranden, Wiktor Klosiewics, medgav att arbetarnas rättigheter i Poznan-fabrikerna kränkts och att fackföreningarna inte effektivt försvarat arbetarnas intressen mot "byråkratiska förvrängningar". Han förklarade att det var nödvändigt att stärka företagskommittéerna och utvidga deras befogenheter. Den resolution som antogs vid mötet betonade behovet av större demokrati "inom fackföreningarna vid val av nya funktionärer" och uppmanade fackförbundsstyrelserna att "revidera och upphäva alla beslut som kväver fackföreningarnas oberoende och demokrati". Man uttalade sitt stöd för de målsättningar som uppställts vid kommunistpartiets centralkommittés 7:e plenum och krävde i synnerhet att ett av regeringen utfärdat dekret angående arbetsnormerna skulle revideras, att "medlingskommissioner" skulle få befogenhet att lösa alla konflikter på arbetsmarknaden, och att fackföreningarna skulle få tillstånd att upprätta särskilda organ med uppgift att övervaka och genomdriva tillämpningen av arbetslagstiftningen. Landsorganisationen utarbetade också ett lagförslag om företagskommittéernas rättigheter, vilket skulle föreläggas Sejm, det polska parlamentet.
Både parti- och fackföreningsledningen slog alltså fast att "arbetardemokratin" skulle genomföras inom partiets och fackföreningarnas ramar. Arbetarråden tillerkändes inte några som helst rättigheter.
Men rådsrörelsens utbredning fortsatte. Arbetarna krävde att arbetarråden skulle få beslutanderätt över produktionen och att dessa råd skulle vara helt oberoende av såväl partiet som fackföreningarna. De kom med förslag till hur produktionsprocesserna skulle rationaliseras, vad som skulle produceras för att bäst tillfredsställa samhällets behov, hur enskilda företag skulle samarbeta etc. "Arbetarråden inledde även samarbete med lokala administrativa myndigheter, de s.k. folkråden för att förbättra levnadsförhållandena för befolkningen genom att bygga och renovera bostäder, anlägga daghem och organisera kommunikationerna bättre m.m." (Maria Borowska, Arbetarråden i Polen) Arbetarna krävde också att fackföreningarna skulle frigöra sig från parti- och statsapparatens inflytande.
Två industrier i Warszawa, motorcykelfabriken WFM och, i synnerhet, bilfabriken FSO, blev snart ett slags organisatoriskt centrum för rådsrörelsen. Under hösten 1956 höll de anställda i dessa fabriker diskussionsmöten vid vilka man utarbetade planer för införande av arbetardemokrati och självförvaltning. Delegater från fabriker i andra städer kom dit för att diskutera med arbetarråden och ta del av deras förslag. FSO- och WFM-arbetarna sände också själva delegater till olika fabriker i Warszawa och i landsortsstäderna för att framlägga sina förslag.
Rådsrörelsen fick stöd av de intellektuella. Frågan om självförvaltning blev den viktigaste beståndsdelen i den revolutionära antistalinistiska rörelsen i Polen. Den blev, som tidningen Zycie Warszáwy senare skrev (i en artikel den 29 november 1956), "en föreningslänk" mellan arbetarklassen, intelligentian och ungdomen och "skapade en verklig grundval för ett förbund mellan dessa sociala element".
Företagens partikommittéer ställdes i praktiken åt sidan när arbetarråden bildades. Partikommittéernas medlemmar började i en del fall i stället ägna sina krafter åt arbetarrådens verksamhet och utövade till exempel ett mycket stort inflytande över arbetarrådet i bilfabriken FSO. Den 30 september publicerade Po prostu en artikel som författats av sekreteraren i FSO:s partikommitté och som försökte sammanfatta de diskussioner som förts i fabriken under höstens lopp:
"Arbetardemokratin i företaget syftar till att genom omedelbart deltagande i företagets förvaltning göra de anställda till sanna medintressenter, som är allsidigt intresserade av sin fabriks angelägenheter. Detta är samtidigt en garanti för undvikande av eventuella fel och brister eftersom ledningen kontrolleras av de anställda.
Utan att förneka principen om enmansledning förefaller det nödvändigt att de anställda skapar ett självförvaltningsorgan i fabriken genom hemliga och demokratiska val.
Företagets självförvaltningsorgan ska besluta i alla frågor som rör fabrikens ekonomiska skötsel och lösa dem i överensstämmelse med arbetarklassens och statens intresse...
Självförvaltningsorganet ska ha rätt att kontrollera och godkänna de månatliga och årliga boksluten, övervaka företagets långsiktiga planering, godkänna årsplanen för produktionen och de förändringar som vidtas under denna tidsrymd samt ge sitt samtycke till grundläggande förändringar i företagets organisation...
Eftersom detta betyder att självförvaltningsorganet är företagets högsta instans, och eftersom det består av ledamöter som valts av de anställda, som vi vill göra till fabrikens verkliga medinnehavare, tycks det bara vara följdriktigt att den verkställande direktören och hans ställföreträdare anställs av företagets självförvaltningsorgan."
I en kommentar till denna artikel skrev Po prostu:
"Allt detta går självfallet utanför de rent ekonomiska frågornas ramar det är helt enkelt politik, och då inte ur en taktisk utan ur en strategisk aspekt: det handlar nämligen om makten. Arbetarklassen, som under Stalineran undanträngdes från makten av den från samhället avskilda byråkratiska apparaten, kräver nu ett direkt deltagande i utövandet av makten...
Dessa vid första anblicken blygsamma förslag innehåller en oerhört utvecklingsbar dynamik. Här har vi problemet i ett nötskal och den som inte ser det begriper inte hela landets viktigaste utvecklingstendens. Om reaktionära, byråkratiska element försöker hejda denna process i en fabrik, stad eller provins, börjar det jäsa i en annan fabrik, stad eller provins ända tills att de byråkratiska bojorna sprängs och hela bestämmanderätten och kontrollen över företagsförvaltningen övergått i proletariatets händer."
Po prostu såg vidare självförvaltningen som en utgångspunkt för en "moralisk förnyelse" av de arbetande människorna, som en väsentlig förutsättning för en "humanistisk socialism" med frihet och jämlikhet. Po prostu återgav ett uttalande från två arbetare på FSO: "För oss är det i första hand en fråga om en förnyelse av de demoraliserade människorna. För folket handlar det inte längre bara om brödfödan, utan framför allt om att vara herre i sitt eget hus. "Po prostu tillade: "Det är här sannerligen inte bara fråga om brödfödan, utan om proletariatets fullständiga befrielse och om genomförandet av dess vittomfattande planer. För att detta ska bli verklighet är det nödvändigt att arbetarna i vårt land känner sig verkligt fria, det vill säga att de i första hand är fria från en diktatur som utövas över dem och, vilket är lika viktigt, fria i de mänskliga relationerna och i relationerna till varandra."
Centralkommitténs 8:e plenum
Makthavarna i Kreml var oroliga för att "avstaliniseringen" i Polen skulle gå för långt, att den polska partiledningen inte skulle kunna bemästra händelseutvecklingen. I mitten av oktober inledde Röda Armén stora manövrer i Polen. I de stora fabrikerna i och kring Warszawa bildade arbetarna enheter och beväpnade sig. Warszawastudenterna organiserade demonstrationer och anslöt sig till arbetarförbanden, som stod i direkt förbindelse med den polska armén. Samma sak hände i Kraków, Nowa Huta, Gdansk, Lodz, Katowice - överallt i Polen.
Inför kommunistpartiets centralkommittés 8:e plenum, som började den 19 oktober, anlände hela det ryska ledargarnityret - Chrusjtjev, Molotov, Mikojan, Kaganovitj och en rad generaler - till Warszawa i avsikt att påverka de val av partifunktionärer som skulle äga rum vid centralkommitténs sammanträde. Den polska ledningen avvisade ryssarnas krav i vetskap om att man hade den stora majoriteten av arbetarna, bönderna och studenterna och även en stor del av byråkratin och armén bakom sig. Man kom emellertid överens om att en delegation från det polska kommunistpartiets centralkommitté skulle resa till Moskva för att med den ryska ledningen diskutera stärkandet av det politiska och ekonomiska samarbetet mellan Polen och Sovjetunionen (dessa överläggningar hölls den 15-18 november 1956). Därefter återvände de ryska ledarna till Moskva. Samtidigt avbröts Röda Arméns manövrer.
Den 20 oktober höll Gomulka ett långt tal inför centralkommittén. Han kritiserade många drag i partiets tidigare praktik och underströk nödvändigheten av demokratisering samtidigt som partiet bibehöll sin ledande roll:
"Demokratiseringens väg är den enda väg som leder till uppbyggandet av den bästa socialistiska modellen under våra förhållanden... Vårt parti intar sin ställning i spetsen för demokratiseringsprocessen och bara partiet, i samverkan med de andra partierna i Nationella Fronten, kan leda denna process på ett sätt som verkligen medför demokratisering av förhållandena inom alla områden av samhällslivet och ett stärkande, och inte försvagande, av vårt systerns grundvalar."
Gomulka gav också en skarp kritik av jordbruks- och industrialiseringspolitiken. Inom jordbruket förordade han skapandet av frivilliga jordbrukskooperativ. Han varnade för följderna av en doktrinär planering och framhöll att den polska industrins produktivitet visserligen ökat men att man begått många misstag, i synnerhet när det gällde förbättrandet av arbetarnas levnadsförhållanden. Han betonade självförvaltningens betydelse för främjandet av den ekonomiska effektiviteten:
"Man bör sätta stort värde på arbetarklassens initiativ när det gäller förbättringen av den industriella förvaltningen och arbetarnas deltagande i förvaltningen av sina företag. Detta bevisar arbetarklassens stora och berättigade tro på socialismen. De ledande ekonomiska, politiska och statliga organen måste arbeta intensivt för att understödja arbetarnas initiativ i avsikt att, överallt där så är möjligt, åstadkomma en generalisering av de föreslagna formerna. Men man bör skynda långsamt när det gäller tillämpning i större skala... Att producera mer och billigare och bättre: Detta är den väg som leder till höjning av arbetarklassens och hela nationens levnadsstandard. Det är på en sådan grundval som arbetarnas självstyre måste vila."
Gomulka uttalade sig också för att företagen skulle tillerkännas ett större mått av autonomi och föreslog införandet av olika former av vinstfördelning och materiella incitament för arbetarna, i första hand inom råvaruindustrin.
Den 21 oktober valde centralkommittén en ny partiledning. Wladyslaw Gomulka utsågs till partiets förstesekreterare. Den resolution som antogs följde den linje Gomulka utstakat i sitt tal. Man fastslog rätten för varje land att söka sin egen väg till socialismen samtidigt som man underströk vikten av samarbete med Sovjetunionen och det "socialistiska lägret". Man förklarade att partiet måste stärkas genom "djärv ideologisk och praktisk revidering av den gångna periodens misstag och förvrängningar" och föreslog åtgärder för att demokratisera partistrukturen. Vidare uttalade man sig för en omläggning av jordbruks- och industripolitiken, men betonade därvid också att en höjning av levnadsstandarden endast var möjlig om produktiviteten ökade. I en särskild punkt tog man upp frågan om självförvaltning:
"Det är absolut nödvändigt att upprätta arbetarnas självstyre som ett organ för arbetarnas deltagande i företagens förvaltning. Detta organ bör, inom gränserna för företagets fastställda rättigheter, tillsammans med direktören besluta om sådana grundläggande frågor som produktionsplanen och dess genomförande, företagets expansion, teknisk utveckling, arbetsorganisation, produktionsnormer, lönegrader och premier, användningen av företagsfonder och så vidare.
Den grundläggande princip som bör vägleda arbetarnas självstyre i deltagandet i företagsförvaltningen bör vara: att producera mer, billigare och bättre. Detta är den väg som leder till högre levnadsstandard för arbetarklassen och hela nationen.
Självstyrets lagar måste skydda både företagets och dess personals intressen, liksom folkhushållningens intressen som helhet, och säkerställa en korrekt sammanlänkning mellan central planering och vittgående företagsautonomi.
Arbetarnas självstyreorgan bör ha rätt att direkt medverka i anställandet och avskedandet av företagets direktör. Införandet av självstyre kränker inte den gällande principen om enmansledning i företagen... Självstyrets vidsträckta rättigheter måste leda till en förstärkning, och inte försvagning av direktörens makt.
Arbetarnas självstyre bör först införas i företag som är bäst rustade för det. Erfarenheterna från dessa företag bör sedan utvidgas genom lämpliga lagbestämmelser."
Enligt resolutionen och Gomulkas tal skulle självförvaltningen alltså endast fylla rent ekonomiska uppgifter inom de enskilda företagen. Den betraktades som ett medel att öka produktiviteten, höja den ekonomiska effektiviteten och stärka arbetsmoralen. Och i centralkommitténs resolution betonades ånyo kommunistpartiets ledande roll. I det inledande stycket förklarades:
"Centralkommittén framhåller att den viktigaste uppgiften för närvarande när det gäller Polens fortsatta utveckling mot socialism är att stärka vårt partis tongivande roll som arbetarklassens, den polska nationens och folkrepublikens ledande politiska och ideologiska kraft."
Och lite längre fram hette det:
"Partiet måste ställa sig i spetsen för de företagsanställdas strävanden att förbättra den ekonomiska administrationens metoder och öka arbetarnas direkta deltagande i förvaltningen av de socialistiska företagen och styrandet av landet. Det måste ställa sig i spetsen för böndernas ansträngningar att utveckla självstyret, utvidga demokratin och folkrådens befogenheter och öka jordbruksproduktionen. Det måste ställa sig i spetsen för den socialistiska intellektuella rörelse som nu med enastående styrka sprider sig bland intelligentian... partiet måste... se till att partikadrerna sprids och används på ett sätt som stärker verksamheten hos partiets basorganisationer i företag och institutioner, i synnerhet i de stora fabrikerna."
Råden legaliseras
Den 19 november 1956 antog Sejm en lag om arbetarråd (den hade föregåtts av ett regeringsbeslut den 3 november om "utvidgning av företagens rättigheter"). Lagtexten var allmänt utformad. Detaljerna skulle utarbetas senare. I artikel 2 hette det: "I de anställdas namn förvaltar arbetarrådet företaget, vars egendom är hela folkets." Arbetarrådet skulle bland annat ha rätt att fatta beslut om företagets årsplan inom de ramar som fastställts av den centrala ekonomiska planen, att delta i utarbetandet av program för företagets framtida utveckling, att besluta om användningen av företagsfonden och att framlägga förslag rörande förbättrandet av företagets organisation och effektivitet.
Arbetarrådets medlemmar skulle väljas av samtliga anställda inom företaget och vara ansvariga inför dem. När det gällde "grundläggande frågor" skulle de anställdas synpunkter inhämtas. Två tredjedelar av arbetarrådets medlemmar skulle "om möjligt" vara arbetare. Arbetarrådet gavs rätt att avstyrka vid anställning av direktör och kunde också föreslå avsked. Företagsdirektören skulle "leda och ansvara för företagets verksamhet". Han hade rätt att besluta om hur arbetarrådets direktiv skulle verkställas och kunde inlägga sitt veto mot arbetarrådets beslut om han ansåg att dessa inte stod i överensstämmelse med lagen eller den ekonomiska planen.
De följande månaderna fördes en livlig diskussion i den polska pressen om denna lag. BI. a. Po prostu påvisade oklarheten, svagheterna och bristerna i den. I företagen fanns det nu fyra olika instanser: direktören, arbetarråden, partikommittéerna och de fackliga företagskommittéerna. Detta ledde i praktiken till stridigheter i fråga om uppdelningen av befogenheter. I många företag försökte direktörerna och fackföreningarnas och partiets representanter misskreditera råden genom att överlämna fattandet av impopulära beslut åt dem och endast samarbeta med dem när det gällde beslut som av arbetarna kunde betraktas som positiva. I en ledare i nr. 4/ 1957 gick Po prostu till angrepp mot partiorganens, de centrala ekonomiska myndigheternas och direktörernas motstånd mot arbetarråden och förklarade att eftersom arbetarråden var "ett av de viktigaste elementen i de nya socialistiska produktionsförhållandena" kunde de inte förbli en "rent ekonomisk institution" utan måste tilldelas en "politisk roll i landets liv".
Partiets officiella talesmän fördömde dessa, som det hette, "anarkosyndikalistiska" tendenser. I Glos Pracy den 22 februari 1957 betonade vice premiärminister Piotr Jaroszewicz att arbetarnas självförvaltning måste begränsas, att statens "reglerande roll" måste säkerställas. I kommunistpartiets teoretiska organ Nowe Drogi (juli 1957) skrev M. Tatarkowna-Maykowska och Z. Gizelak i en artikel med rubriken "Arbetarrådens problem" att arbetarråden måste betraktas som det viktigaste steget mot en demokratisering av landet, men att partiet måste vara självförvaltningsrörelsens "förtrupp" och övervaka dess uppgifter.
Det jugoslaviska arbetarrådssystemet hade tjänat som förebild till den lag om arbetarråd som Sejm utfärdade den 19 november (redan i slutet av augusti 1956 hade en delegation från Polska Förenade Arbetarpartiets centralkommitté besökt Jugoslavien, bland annat för att studera arbetarrådens verksamhet där). Gomulka-administrationen hade tvingats erkänna arbetarråden som fatt accompli på fabrikerna, men man hoppades samtidigt att man skulle få arbetarråden att tjäna regimens intressen, både ekonomiskt och politiskt. Man förväntade sig att legaliseringen av arbetarråden och införandet av medbestämmanderätt skulle höja arbetsmoralen och produktiviteten och samtidigt ge arbetarna ett ökat förtroende för kommunistpartiet och regeringen. Men i motsats till Jugoslavien, där arbetarråden inrättats "uppifrån" och övervakades av kommunistpartiet, var arbetarråden i Polen resultatet av en spontan rörelse "underifrån", de uppvisade en större grad av självständighet och stod inte under partiets direkta kontroll. Utan en sådan kontroll skulle arbetarråden, allt efterhand som de växte sig starkare, kunna komma att "Inkräkta" på den politiska makten.
Här fanns alltså en latent konflikt mellan arbetarråden och partiet, en möjlighet att ett tillstånd av "dubbelmakt" skulle uppstå. Lagen den 19 november hade bara tillerkänt arbetarråden vissa rättigheter när det gällde förvaltandet av enskilda företag. De viktigaste besluten angående nationalinkomstens fördelning och användning skulle fortfarande fattas av den byråkratiskt-administrativa apparaten. Dessa beslut skulle förbli utom räckhåll för arbetarklassen, som därmed inte skulle kunna styra produktionen och sitt eget arbete. Arbetarnas deltagande i företagsförvaltningen skulle därför oundvikligen bli en fiktion. Om arbetarråden skulle ha möjlighet att fatta de grundläggande besluten rörande utformandet av produktionsmålen, storleken av ackumulationen och konsumtionen, liksom lönefonden och den samhälleliga konsumtionsfonden m.m., och i varje ögonblick kunna kontrollera dessa besluts förverkligande, måste råden på de enskilda företagen samordna sin verksamhet och, nerifrån och upp, organisera ett landsomfattande arbetarrådssystem med valda och återkallbara delegater. På det viset skulle också byråkratins klassdominans och de tidigare existerande produktionsförhållandena kunna komma att avskaffas och råden på varje nivå bli instrument för den ekonomiska och politiska, exekutiva och legislativa makten.
Under hösten 1956 hade arbetarråden börjat framstå som grunden för nya produktionsförhållanden och som stommen till en ny politisk makt. Den 19 oktober, samma dag som kommunistpartiets centralkommittés åttonde plenum inleddes, antog arbetarna i det stora stålverket i Nowa Huta utanför Kraków en resolution i vilken man förklarade att "arbetarklassens självstyre" innebar "överlämnandet av all makt i företagen till arbetarklassen och de arbetande massornas rätt att fatta beslut om landets framtid". Samma dag skrev tidningen Zycie Warszáwy att "byråkratins passiva motstånd" måste brytas genom upprättandet av "arbetardeputeraderåd" i städerna, provinserna och på central nivå, vilka skulle samordna de enskilda arbetarrådens initiativ. Därigenom skulle en ny form av "statsmakt" uppstå där arbetarklassen skulle inneha den "avgörande rollen".
Men den utveckling som var på gång under hösten 1956 stannade snart upp. Redan i början på 1957 kunde man märka de första tecknen på denna stagnation, som berodde på en "samverkan" mellan de centrala organens och direktörernas motstånd och rådsrörelsens egna inre svagheter. Trots att de enskilda råden försökt samordna sin verksamhet, hävdat sitt oberoende gentemot partiet och fackföreningarna, och tvingat en rad partifunktionärer och direktörer att avgå, visade sig rådsrörelsen inte tillräckligt stark eller medveten för att utsträcka sina landvinningar och åstadkomma egna lösningar. Den skilde inte på ett klart och otvetydigt sätt sina egna strävanden från målsättningarna hos byråkratins "liberala" flygel, med Wladyslaw Gomulka i spetsen, som man såg som en slags garant för fortsatt demokratisering. (Härvidlag var det kanske av en viss betydelse att de tongivande inom de vänsteroppositionella grupper som stödde rådsrörelsen också var aktiva partimedlemmar och att kommunistiska partimedlemmar på många håll innehade en framskjuten ställning inom arbetarråden. Dessa element visade sig i avgörande grad vara ur stånd att bryta med partiideologin och dess praktiska följder och förblev alltså när allt kom omkring "partitrogna".) När arbetarna således bildade väpnade enheter i samband med Röda Arméns manövrer i Polen i mitten på oktober, skedde detta inte främst för att försvara och stärka arbetarråden, utan för att stödja Gomulka. Betecknande är kanske till exempel att arbetarrådet vid bilfabriken FSO i Warszawa i första hand informerade kommunistpartiets centralkommitté om de ryska trupprörelserna. Man bör också notera att exempelvis den ovan citerade resolutionen från stålverksarbetarna i Nowa Huta som helhet var ett solidaritetsuttalande för Gomulka-fraktionen.
Statsapparaten bibehöll med andra ord ett stort mått av auktoritet och stöd i samhället och skulle heller inte komma att möta något enhetligt, organiserat motstånd när den under 1957-58 beslagtog, oskadliggjorde och tömde arbetarråden på deras innehåll.
Kommunistpartiets centralkommittés åttonde plenum innebar en seger för byråkratins "liberala" flygel. Man presenterade en plattform som innehöll reformer och löften. Framför allt var det den nationella frågan, den minskade ryska dominansen över Polen, som gjorde den nya ledningen populär: "massorna leddes att betrakta den suveränitet, som den polska byråkratin nyligen vunnit, som sin egen suveränitet". (Jacek Kuron och Karol Modzelewski, Brev till polska arbetarpartiet). Övergivandet av tvångskollektiviseringen och omläggningen av jordbrukspolitiken tillmötesgick landsbygdens önskemål. Kritiken av sexårsplanen och tillkännagivandet av en ny ekonomisk politik - bland annat ökad satsning på konsumtionsvaruproduktionen - väckte allmänna förhoppningar om förbättrad levnadsstandard. När det gällde löneförhöjningar för arbetarna motsatte sig den nya ledningen till att börja med detta under hänvisning till att man först måste öka produktionen och pressa ned produktionskostnaderna. Inför trycket från arbetarna såg sig den nya ledningen emellertid tvungen att ge vika på denna punkt. På mindre än fyra år (1956-60) uppnådde den polska arbetarklassen en reallöneökning på 30 procent.
Målet för byråkratins "liberala" flygel var att mildra den sociala krisen och genom inre reformer och ekonomiska eftergifter stabilisera det existerande systemet. Industrin förfogade fortfarande över betydande reserver som skapats under den första industrialiseringsperioden och som avsetts för investeringar och man började använda dem för att avvärja det hot som förelåg mot de makthavande och inför arbetarklassens direkta påtryckningar. Härigenom fann byråkratin ett "objektivt medel att bibehålla och stärka sin klassdominans" (Kuron och Modzelewski, a.a.).
För Gomulka och hans medarbetare kunde det naturligtvis inte komma ifråga att ge avkall på partiets överhöghet, dess absoluta maktmonopol. På ett partimöte i Warszawa den 4 november 1956 förklarade Gomulka:
"Kamrater, utvecklingen efter åttonde plenat kräver snabb handling. Genomtänkta men snabba beslut är nödvändiga, beslut som skulle göra det möjligt för alla partiorgan att ställa sig i spetsen för den mäktiga massrörelsen med dess politiska verksamhet och initiativkraft... och leda den för att ernå ett korrekt och effektivt genomförande av partiets politik... Vårt parti lägger stor vikt vid basorganisationerna i produktionen. Det är framför allt de som avgör hur arbetarnas självstyre kommer att fungera, hur den planerade förändringen av fabriksförvaltningen kommer att genomföras. Det är därför som vi behöver största möjliga antal kamrater, med erfarenhet av politiskt arbete och trogna socialismens sak, i produktionen. Där kommer de att bli till verkliga arbetare och ledare för arbetarklassen."
Om partiet tidigare begått misstag, menade Gomulka, kunde dessa misstag endast tillrättaläggas inom partiets ram. Gomulka hoppades kunna få nytt liv i partiapparaten genom att tillåta och uppmuntra en intern debatt. I talet den 4 november sa han:
"Partiet måste styra demokratiseringsprocessen... Kränkning av denna princip skulle oundvikligen leda till en förvrängning av demokratiseringsprocessen och till återupplivande och aktivering av reaktionära strömningar, representerade av reaktionära och kapitalistiska element, som är fientliga mot folkstyret... Partiet måste vara och kommer att vara monolitiskt uppifrån och ned för att kunna förverkliga de uppgifter som utstakades av åttonde plenat... Den intensiva och grundliga kritiken av våra tidigare misstag och av enskilda kamraters verksamhet måste huvudsakligen syfta till att konsolidera partiets makt och enhet."
Och i ett tal Gomulka höll i Katowice i december 1956 hette det:
"Vår demokratisering har vissa bestämda gränser... (den syftar) framför allt till att ge partimedlemmarna möjlighet att inom partiet välja de personer som de har störst förtroende för... genom demokratin kommer således ibland fel personer att utses och värdefullt folk förkastas, men detta kommer bara att vara av övergående, provisorisk, tillfällig natur. En värde~ lös person kommer förr eller senare att avsättas av samma partimedlemmar, och en bättre person kommer att väljas i hans ställe."
Eller som Gomulkas chefsteoretiker, utbildningsminister Wladyslaw Bienkowski, uttryckte saken på en presskonferens för utländska journalister:
"Oktoberperioden försvagade partistyret, men det kommer att förstärkas genom demokratisering. Partifunktionärer bör nu väljas i fria val. Vi vill inte ha några apparatchiks."
Men för ledningen i Warszawa visade sig denna demokratisering snart ha vissa negativa effekter. Den tenderade att allvarligt försvaga partiets monolitism. Denna fara kunde endast undanröjas genom att man åter överlämnade kontrollen till de apparatchiks som Bienkowski förklarat som icke önskvärda.
Gomulka och den ungerska revolutionen
Revolutionära kriser har alltid haft internationell karaktär. Händelserna 1956 var därvid inget undantag. Men den revolutionära utvecklingen i Polen hejdades eftersom byråkratin då förfogade över ekonomiska och sociala reserver vilket gjorde det möjligt att lösa krisen genom reformmanövrer. I Brev till polska arbetarpartiet menar Jacek Kuron och Karol Modzelewski att revolutionens uppbromsning i Polen också gjorde det möjligt för de kommunistiska statsbyråkratierna att fördröja utvecklingen av en revolutionär situation i Tjeckoslovakien och Sovjetunionen och isolera och krossa revolutionen i Ungern, där ju rådsrörelsen under några veckor var den enda effektivt fungerande makten i landet.
När den ungerska revolutionen bröt ut, delvis som en följd av händelseutvecklingen i Polen, organiserade arbetare, studenter och intellektuella stora demonstrationer runtom i Polen till stöd för ungrarnas kamp (den ungerska revolutionen gavs också stort utrymme i den polska pressen). Man samlade in pengar, kläder och läkemedel. I en del fall lyckades man också smuggla in vapen och ammunition.
Gomulka-regimen försökte dämpa denna solidaritetsrörelse. I ett uttalande den 2 november 1956 uppmanade Polska Förenade Arbetarpartiets centralkommitté befolkningen till "lugn, disciplin, ansvarskänsla, uppslutning kring partiledningen och folkrepublikens myndigheter för förverkligandet av vår korrekta politik i denna svåra och avgörande period". I stort sett följdes denna uppmaning. Samtidigt hoppades dock Gomulka kunna få den nya Nagy-regimen i Ungern till bundsförvant i strävandena efter en mer nationellt självständig politik gentemot Sovjetunionen. Detta, plus de mäktigt manifesterade solidaritetsyttringarna, som i viss mån var ett utslag av historiskt betingade sympatier mellan polacker och ungrare, satte sin prägel på Gomulkas första ställningstaganden till Ungern-revolutionen. I Polen under Gomulka (publicerad 1959) skriver Wieslaw Patek:
"Samma dag som sovjetiska trupper invaderade Budapest den 4/11 1956, protesterade Gomulka mot främmande makters intervention i andra länders inre angelägenheter. Under sitt besök i Moskva samma år ville Gomulka inte ändra på sina synpunkter, och i den gemensamma polsk-sovjetiska kommuniké som utfärdades, fanns inga spar av godkännande av den sovjetiska aktionen. Tvärtom förklarades i en kommentar till kommunikén, som distribuerades till partiorganisationerna i hela Polen, att 'allt tal om att den ungerska revolutionen endast var en kontrarevolutionär kupp, förberedd av imperialismens agenter, är oberättigat. En sådan tolkning är vilseledande för kommunisterna i hela världen. Sovjetunionens intervention var ett stort fel och utgjorde ett hårt slag för den internationella arbetarrörelsen'. Försiktigtvis tillade dock Gomulka att felet var stalinismens. Denna rundskrivelse betecknade kulmen på Gomulkas självständighetspolitik i Ungernfrågan; sedan dess har han alltmer följsamt gått i Chrusjtjevs fotspår. I september 1957 röstade Polen i FN mot ett fördömande av Sovjetunionens ingripande i Ungern, och under sitt besök i Budapest 1958 förklarade Gomulka att den sovjetiska interventionen varit nödvändig och berättigad, och att den företagits i det ungerska folkets och i övriga socialistiska staters intresse. Vid samma tillfälle lär Gomulka ha erhållit en försäkran, att Imre Nagys liv skulle skonas. Desto större blev överraskningen vid meddelandet om dennes arkebusering - på 10 dagar kom ingen polsk kommentar varken i press eller i radio."
Noter
- ↑ Hela introduktionen är hämtad och omarbetad ifrån http://www.arbetarmakt.nu/arbetarpress/ap1b.htm
