Lo-Johansson, Ivar: Tröskeln

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Ivar Lo - Tröskeln.jpg
Självbiografisk roman av Ivar Lo-Johansson som utspelar sig under 1930-talet. Boken skildrar historien i grova drag och författarens egna relation till samhället, socialismen, klasskampen, skrivandet, litteraturen - med fokus på proletärdiktningen - , de andra författaren, sin familj och kärleken.

Kapitel två skildrar morden i Ådalen då flera strejkande arbetare sköts till döds under en demonstration. Ivar Lo återberättar historien och följderna - polisstormningen av det kommunistiska sorgetåget i Stockholm, fängelsestraffen mot flera strejkledare och kungliga medaljen till den militära befälhavaren som beodrade eld. Och författarens egna upplevelser runt det, förvirrad i Stockholm.

Relationer till andra författare - främst arbetarförfattarna - återkommmer genom boken. Ofta diskuterar Ivar Lo deras verk, vad han tycker om det, hur de mottagits men också sin egna relation till de andra författarna, deras egenheter och personligheter. Boken är något av en medryckande svensk litteraturhistoria, med kommentarer av Ivar Lo. Några av författarna läsaren möter i boken är Harry Martinson, Moa Martinson, Eyvind Johnson, Martin Koch, Vilhelm Moberg, Josef Kjellgren, Nils Ferlin, Ivan Oljelund, Albert Viksten, Agnes von Krusenstjerna och Jan Fridegård, Gustav Sandgren och Gustav Hedenvind-Eriksson. Ivar Lo berättar kom närmare Jan Fridegård än några av de andra författarna - han förklarar det med att de båda härstammade från klass-samhällets botten - statarhemmet. Vilhelm Moberg beskrivs som pompös och mån av vilket intryck han gjorde - och han kallas bondeförfattare (inte proletärförfattare). Martin Koch möter han då denne slutat skriva och driver ett pensionat i Dalarna - där han hamnat efter att nästan ha gått under i Paris, nett och jämnt kommit hem till Sverige men där blivit omhändertagen och sedan gift sig med en kvinna som varit kär i honom sen barnsben. Eyvind Johnson möter han i Paris - de umgås men gillar inte varandra. Han är vän med både Harry och Moa, och berättar i boken om toppar och dalar (en sådan kan varit när Harry rymt och Moa efterlyser honom i radio...) i deras förhållande. Josef Kjellgrens inte alls så vidlyftiga arbetslivserfarenhet tas upp - och ska ha erkänts av Josef själv. I kapitel 5 diskuterar han arbetarförfattarna - deras klassbakgrund, arbetslivserfarenhet och hur de själva ställde sig till att kategoriseras som proletärförfattare. Författaren beskriver ockås sina besök och möten med författare i Norge och Danmark. Porträtten av de andra författarna är oftast varma, med en viss dos av dråplighet till personer eller situationer.

Ivar Lo dissar August Strindberg - en borgarskapets författare, som totalt misslyckas med att skildra arbetare. Han må behärska språket men skriver utan syfte. Istället ser Ivar Lo Carl von Linné som en av Sveriges stora författare - innan proletärförfattarna - och förnyare av språket.

Han skriver också om sina egna böcker, tankar och funderingar kring dem, diskussioner med förlag, ändrade planer osv.

Boken är skriven sent under författarens liv (utgiven 1982) och är en del av hans memoarserie. Den föregås av Pubertet och Asfalt och följs av Frihet.


Citat

En av många kvällar hemma hos Ivar på 30-talet

En kväll hade det infunnit sig en hel hop gäster. De bjudna hade haft sina bekanta med sig. Det var både äldre och yngre kollegor. Nils Ferlin och Harald Beijer bröt arm. Vilhelm Moberg brottades med Josef Kjellgren som för tillfället var frisk och vann. Vi roade oss under de enkla förhållandena. Det talades till och med om litteratur. Albert VIksten kom senare än övriga. Både glas och kaffekoppar var slut så att han blev tvungen att dricka ur tvålkoppen. Bland poeterna fanns Johannes Edfelt som var gift med målarinnan Helene Aperia. Alice och Ynve Lyttkens hade också infunnit sig. Av Alice Lyttkens memoarer fick jag efter många årtionden veta att Helene Aperia varit klädd i en fotsid grön klänning och deklamerat Shakespeare och Gustaf Fröding.


Om Strindberg

Arbetarförfattarna hade tyckt Röda rummet varit en frejdig men pratig historia om artistlivet i gamla Stockholm. Hemsöborna hade skorrat av falsk folklighet. Det August Strindberg skrev i vetenskapliga ämnen hade nästan regelbundet varit fel. De eviga äktenskapsgrälen i romanerna och dramerna rörde borgarna, och inte arbetarna, som inte hade tid eller fallenhet för den sortens gräl. Själv hade August Strindberg dyrkat adeln och sett ner på arbetarna. Hans beundran och antagonism i fallet Heidenstam hade varit ett oförlöst adelskomplex. I Fröken Julie hade han varit betjänten Hean och Heidenstam den adliga härskarinnan. August Strindberg var till hela sin typ småborglig. Han ansåg sig för fin att själv dra upp sin väggklocka som han för varje vecka lät en urmakare komma och dra upp. Om arbetare visste han inte stort mer än vad han sett av iskarlen som kom med is till köket. Några arbetare hade han också mött på gatan. Av människorna i skärgården hade blivit karikatyrer eller småkryp, som han kunde trampa under foten. Nästan överallt i hans verk fanns föraktet för "de små". (s216-217)


Om den borgliga realismen

De borgliga författarna som skrivit om arbetarmiljöer hade oftast menat väl men de hade vetat för lite eller ingenting om miljöerna och människorna. Genom det hade de misslyckats med att beskriva båda människor och miljön. De hade skrivit i tron att det proletära eller det "folkliga" var detsamma som råhet. Det fanns mycken råhet hos fattiga människor, liksom det fanns finess hos dem, men både grovhet och finess var av ett annat slag än vad författarna trott.