Lo-Johansson, Ivar: Frihet

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Lo-Johansson, Ivar - Frihet.jpg
Fjärde och sista delen i Ivar Lo-Johanssons memoar-serie. Boken börjar mer andra världskriget, Finlands sak och beredsskapstiden och slutar med turistresor på 60-talet. Den innehåller personliga berättelser, världspolitiska händelser (både i det lilla och stora), författarporträtt och betraktelser.

Ivar Lo är inkallad under delar av beredsskapstiden, här blir han del av det slöa kollektivet av soldater på en skärgårdsö i Östersjön. De gör vad de blir beodrade, spelar kort och väntar. Avvikelsen från meningslösheten är då soldaterna planerar att skjuta de nazistiska befälen i händelse av en tysk invasion. I det civila livet kraxas det om krig, stora delar av författargänget dras med krigshetsen och agiterar för Finlands sak. Kommunister och andra krigsmotståndare interneras eller förföljs. Arbetarförfattarna tvingas personligen ta ställning till om de ska fly eller strida vid en nazistisk ockupation.

Författaren berättar också om flera kampanjer han driver. Först för statarnas sak - statarna avskaffas också, sedan mot förhållanden på ålderdomshemmen (staten drar upp planer på enorma ålderdomshem, människor tvångsintas, fråntas all samhällelig aktivitet) och förföljelsen - liksom tvångsassimileringen - av landets zigenare. Alla kampanjer resulterar i böcker av olika slag.

Han skriver också en del om sina kontakter och människor i Lantarbetarförbundet. Och det är därifrån han är vän och kamrat med flera socialdemokratiska ministrar (tex. Gunnar Sträng)).

Kvinnor kommer och går från Ivar Lo:s liv, han förälskar sig, inspireras men vill inte binda sig. Många förhållanden varar några år för att sedan ta slut.

Många författare återkommer i boken. Vilhelm Moberg agiterar först för Finland, lider sedan (pga sin soldatidentitet) av att inte bli inkallad, kallas så småningom in. Och skriver också vad Ivar Lo kallar krigstidens enda viktiga roman - Rid i natt!. Ivar Lo är också vän med Gunnar Ekelöf - en människa nästan helt utan livserfarenhet - tills de ryker ihop på en krog i Sigtuna. Albert Vikström och Ivar Lo pratar om döden och panteism på en dansk kurort. Han berättar att Moa och Harry Martinson tillslut bryter med varandra då Harry yrt engagerar sig för Finlands sak och Moa inte kunde "tro på några Mannerheimare". Moa och Ivar Lo kommer sen ihop sig och bråkar både offentligt och privat. Det framkommer dock inte om vad eller varför. Han besöker även Elmer Diktonius på sinnessjukhus - där denne verken kan tala eller känna igen bekanta - och Nils Ferlin på sjukhus.

Ivar Lo skriver också om förlag och förläggare. Folket i Bilds stora betydelse för arbetarlitteraturens genombrott i arbetarklassen poängteras. Enligt Ivar Lo är det först med förlagets billighetsupplagor och kommisionärsförsäljning utanför arbetsplatserna som böckerna får en vid spridning.

I bokens slut åker Ivar Lo runt och turistar i Europa. Spanien, Marocko, Öst-tyskland och Sovjetunionen. Han formulerar sig milt uppskattande angående de realsocialistiska länderna och avnjuter där de officiella författarnas privilegier. Politiskt kallar han sig dock socialist - men inte organiserad i något parti. I sin ungdom strejkade han som organiserad syndikalist på en torvmosse och var i Stockholm medlem i Socialdemokratiska ungdomsförbundet och som organiserad stenhuggare räknades han som socialdemokrat. Han uttrycker även sin uppskattning för Peter Kropotkin och en kritik av statens kontroll återkommer i hans skrivande.

Boken föregås i memoar-serien av Pubertet, Asfalt och Tröskeln