Finska revolutionen

Från Polkagriswiki
(Omdirigerad från Klasskriget)
Hoppa till: navigering, sök

Ja den häratexten från offensiv (länk) och är alltså skriven av en trotte. Himmla ofreischt egentligen. Läsning sker alltså på egen risk. När vi får tummen ur dyker en bra artikel upp.

Natten mellan den 27 och 28 januari 1918 bröt det finska klasskriget ut. Det varade i drygt tre månader ända till den 16 maj då den vite generalen Mannerheim tågade i triumf genom Helsingfors. Nederlaget för den finska arbetarklassen var ett faktum. Den finska borgarklassens hämnd blev fruktansvärd: minst 30 000 arbetare avrättades eller svalt ihjäl i fånglägren månaderna efter klasskrigets slut. I svenska historieböcker lär vi oss mycket lite om detta krig som utkämpades så nära Sverige – ett Sverige som under denna period skakades av hungerkravaller och demonstrationer.

Finland hade ända sedan 1809 varit en del av det ryska tsardömet. Någon egen polis eller armé hade man inte. Däremot fanns 100 000 ryska soldater stationerade i Finland. Vid lantdagsvalen (riksdagsvalen) 1916 hade det socialdemokratiska partiet för första gången fått egen majoritet. För övrigt första gången någonsin som ett arbetarparti vann majoritet i ett val. Men tsarens representant i Finland vägrade sammankalla lantdagen. Finland lydde i praktiken under rysk militärdiktatur. I mars 1917 störtades tsaren i Ryssland och det innebar att administrationen i Finland i stort sett kollapsade. När den nya provisoriska regeringen i Ryssland avskaffade tvångslagarna kunde lantdagen sammankallas och plötsligt blev valresultatet från 1916 avgörande. En regering tillsattes med hälften borgare och hälften högersocialdemokrater. Eftersom det inte fanns någon vanlig ordningsmakt i Finland i form av polis eller armé, åtog sig fackföreningarna att bygga upp en sådan. En milis dominerad av arbetare organiserades. Detta skedde framför allt i de stora städerna, där arbetarrörelsen var stark. Den unika situationen uppstod att socialdemokraterna hade majoritet i riksdagen och att arbetarna till stora delar kontrollerade ordningen i de större städerna. I det maktvakuum som uppstod i Finland efter att tsaren störtats i Ryssland var det arbetarklassen som hade initiativet. Den finska arbetarrörelsen radikaliserades snabbt. Det jäste i städerna och på landsbygden. Livsmedelsbristen var svår, inflationen och arbetslösheten hög. De fattiga svalt och tålamodet med missförhållandena började tryta. På landsbygden rådde också fruktansvärda förhållanden. Torparna var jordlösa och brukade jord som ägdes av en storbonde. Lantarbetare och tjänstefolk hade det ännu värre. De var i själva verket slavar på ettårskontrakt. Torparna krävde skriftliga hyresavtal med en minimihyrestid på femtio år och andra rättigheter. De finska socialdemokraterna tog tidigt upp torparnas krav och känslan av samhörighet mellan torpare och arbetare var mycket stark.

Tsarens störtande i mars 1917 ledde till ett uppsving för arbetarnas och de jordlösas kamp i Finland, precis som i Ryssland. De finska arbetarna reste krav på åtta timmars arbetsdag. I början av april 1917 genomförde 40 000 arbetare en halvdagsstrejk och beslutade att börja tillämpa åttatimmarsdagen, oavsett vad arbetsgivarna sade. Stora demonstrationer hölls där såväl finska som ryska arbetare och soldater deltog. Borgarna hade inget att sätta emot. De hade varken polis eller militär och i Helsingfors tvingades t ex stadsfullmäktige att förklara åttatimmarsdagen genomförd lokalt. Arbetarna krävde också allmän rösträtt vid kommunalvalen, där inkomstbegränsningar fortfarande gällde. Det blev allt tydligare att den politiska striden inte fördes i riksdag och regering, utan på gatorna, på fabriksgolven och på godsen. Det var oundvikligt att en strid om samhällsmakten började växa fram. Inte genom några beslut och motioner i riksdagen utan genom att arbetare och torpare öppet tog strid mot den härskande klassen och dess makt. Styrkeförhållandena var till arbetarnas fördel.

Under hela 1917 skärptes krisen. Strejkerna blev allt fler och fackföreningarnas medlemstal fyrdubblades. Det var en revolution som hade inletts.Vanligt folk kunde inte längre acceptera missförhållandena och det var tydligt att regeringen stod maktlösa inför svartabörshandeln med livsmedel, borgarnas rofferier och arbetslösheten. I detta läge började allt fler ifrågasätta hela det rådande samhällsskicket. Den finska borgarklassen insåg att en strid om samhällsmakten var oundviklig och de började målmedvetet förbereda sig. Tragiskt nog saknade arbetarna en sådan medveten ledning. De finska socialdemokraterna tvekade och dess högerfalang agerade för att få slut på strejkerna. Andra delar av ledningen förhöll sig mer passiva. Socialdemokratin satte hela sin tilltro till att förändringarna kunde genomföras genom riksdagsbeslut, de hade ju majoritet. Den 14 juli röstade också lantdagen igenom lagen om åtta timmars arbetsdag och proportionella kommunalval. Senare visade det sig att dessa beslut inte ens var värda de papper de var skrivna på.

(förvirrat) I maj bildades en hemlig militärorganisation med namnet ”skyddskårer”, i folkmun kom de att kallas ”slaktarna”. Dess klasskaraktär blev snart tydlig när de i juli sköt ner strejkande arbetare i Vittis. Den 18 juli 1917 förklarade sig Finland i praktiken självständigt och den s k maktlagen antogs. Den innebar att makten övergick från den ryska provisoriska regeringen till den finska lantdagen. Samtidigt växte högerkrafterna sig starkare i Ryssland, demonstrerande arbetare besköts av den provisoriska regeringens trupper. Men den finska borgarklassen rådde Kerenskij att upplösa den demokratiskt valda lantdagen och utlysa nyval. Samma borgarklass som hela tiden sagt sig vilja ”kämpa” för självständighet. (/jävligt förvirrat tom. Måste till en bra mycket bättrebeskrivining av vad som hände... )

Kerenskij upplöste lantdagen och utlyste nyval. Mot detta protesterade arbetare runt om i landet. Socialdemokraterna agerade dock tvetydigt genom att vägra godkänna upplösningen av lantdagen, men samtidigt uppmanade de folk att delta i valen. Resultatet av valet 1-2 oktober blev att socialdemokraterna förlorade sin majoritet, trots att de fått 70 000 fler röster. Den nya borgerliga regeringen och lantdagen beslöt snabbt att skjuta upp åttatimmarsdagen och den nya kommunalvalslagen. I hemlighet började borgarna förbereda upprättandet av en finsk krigsmakt. Kärnan i den blev de skyddskårer som växt fram under sommaren och vars sammanstötningar med arbetare nu ökade. Upplösandet av lantdagen blev en vändpunkt i den finska revolutionen. Borgarklassen lyckades genom detta skickliga drag återta initiativet och samla sina styrkor för en motattack.

(jävla stalinist hispande... Måste göras om o göras rätt. Få ett mer nyanserat perspektiv) Utan en verklig ledning tog arbetarna saken i egna händer. Under våren bildades på många håll arbetarordningsgarden som skötte polisiära sysslor i samarbete med milisen. Rekryteringen till ordningsgardena ökade snabbt när LO-ledningen uppmanade arbetarna att bilda egna försvarsgarden. Detta skedde samtidigt som den socialdemokratiska ledningen blev allt mer oroad över de revolutionära stämningar som utvecklat sig. De försökte hitta ett kampmedel som tillfredsställde arbetarnas krav på handling, men ändå inte innebar en strid om samhällsmakten med borgarna. I början av november tog bolsjevikerna makten i Ryssland. Omedelbart därefter föreslog den borgerliga lantdagen att en ”riksföreståndarkår” med tre ledamöter skulle få den högsta makten i Finland. Mot detta förslag ställde socialdemokraterna ett ”Vi kräver”-manifest som innehöll de viktigaste dagskraven: åtgärder mot arbetslösheten och livsmedelsbristen, åtta timmars arbetsdag, allmän sjukförsäkring och upplösning av skyddskårerna. LO och partiledningen bildade även ett Revolutionärt Centralråd, som ett led i arbetarrörelsens högsta lednings försök att återta kontrollen över händelserna. Den 12 november inleds en LO-kongress där talare efter talare kräver att revolutionen ska börja. Dagen efter röstade lantdagen ner socialdemokraternas manifest. Då utlyser LO-kongressen storstrejk under parollerna ”Arbetare, till kamp för bröd och rättvisa! Stoppa hjulen!”.

Storstrejken blev en väldig maktdemonstration från arbetarnas sida. Det var i praktiken arbetarna som nu styrde Finland. Hemliga matförråd beslagtogs. Skyddskårer avväpnades. Arbetarrörelsens ledning ställdes inför frågan om man skulle ta makten, eller snarare: befästa den makt som arbetarna redan hade skaffat sig. Vad som hade krävts var att förklara att fabriker och banker övergått i offentlig ägo, att ”Vi kräver”-manifestet skulle genomföras omedelbart och att arbetarordningsgarderna och fackföreningarna var de nya organ genom vilket arbetare och torpare skulle styra fabriker och gods. Avgörandet låg i ledningens hand.

Vid en omröstning 18 november i Revolutionära Centralrådet vann ett förslag att ta makten. Men LO-ledningen förklarade att oppositionen mot förslaget varit så stor att de inte ville påta sig ansvaret för ett maktövertagande. I stället beslutade LO-ledningen att avblåsa storstrejken. Ett ödesdigert misstag. Med detta beslut beseglas den finska arbetarklassens öde. Nederlaget är ett faktum redan innan själva kriget bryter ut. Efter storstrejken sjunker kampberedskapen. Sprickan inom det socialdemokratiska partiet och mellan partiet och de röda gardena växer. Borgarna fick nu två dyrbara månader att förbereda sig på. Före storstrejken hade de ingen aktionsplan och ingen samordning. Efter storstrejken stod det klart att motsättningarna i Finland bara kunde lösas med militära medel. Även arbetarna inser detta. Nu byter ordningsgardena namn till ”röda garden”. I Helsingfors förklarade sig det röda gardet oberoende av socialdemokraterna och ockuperade generalguvernörens palats. Vid stora torparmöten 16 december beslutade man att själva genomföra sin frigörelse om lantdagen gick emot torparfrigörelsen.

Den 4 januari 1918 beslutade bolsjevikerna att Finland skulle bli fritt. (whut? Vilka då? De i ryssland eller?) Några dagar senare inledde den borgerliga regeringen uppbygget av en armé som i praktiken bestod av skyddskårerna. I hemlighet utnämnde regeringschefen Svinhufvud general Mannerheim till överbefälhavare för de vita styrkorna. Mannerheim åkte direkt till södra Österbotten, de vitas starkaste fäste. Den 15 januari krävde Helsingfors’ röda garde att socialdemokraterna skulle ta makten, annars skulle de själva göra det. Därefter, den 26 januari, beslutade en nyvald socialdemokratisk partistyrelse att ta makten. Samtidigt hade Mannerheim gett mobiliseringsorder till skyddskårerna i Vasatrakten. Klockan tio på kvällen 27 januari hissas en röd lanterna i Folkets Hus i Helsingfors. Arbetarnas röda garden började, utan att möta motstånd, besätta alla viktiga fästen i städerna. Samma natt anföll de vita de ryska garnisonerna i södra Österbotten, av taktiska skäl. Det gav dem vapen samtidigt som man kunde ge sken av att klasskriget var ett ”frihetskrig” mot Ryssland. Under de följande dagarna tog arbetarna makten i industristäder i söder. Det finska klasskriget har börjat.

De vita erövrade snabbt hela norra Finland. När en front stabiliserade sig i februari kontrollerade de vita 80 procent av Finlands yta. Men det var i det röda Sydfinland som majoriteten av landets befolkning bodde, 80 000 man stred på vardera sidan. På den röda sidan stred också kvinnor. De vita fick vapen och trupper från främst Tyskland, men även Sverige. Ett hundratal svenska officerare och över 800 soldater stred på de vitas sida. Tyskarna skickade 1 000-tals krigstränade soldater och officerare samt stora vapenlaster. Den röda sidan led brist på vapen, militär utbildning och ledning. Stridsviljan var det dock inget fel på. Detta vittnade många av de krigsvana tyska soldaterna om. Men övermakten var för stor. Efter bittra strider föll det röda Tammerfors 6 april, 14 april Helsingfors, 15 april Åbo, 29 april Viborg och i maj kapitulerade de röda förbanden i mellersta Finland. 4 april kapitulerade Kotka och Fredrikshamn. Finland var vitt och borgarklassen hade segrat. Under maj tågade general Mannerheim genom Helsingfors i triumf.

Någon har sagt att det finns ingen mer rasande makt än en borgarklass som slagit ner en revolution. De vitas terror efter kriget var så fruktansvärd att till och med borgerliga tidningar utomlands protesterade. Några siffror: 80 000 togs till fånga, varav många var kvinnor och barn. 67 788 av dessa dömdes för landsförräderi. Drygt 14 000 avrättades, ofta utan att ha dömts av en domstol. Minst 15 000 dog av svält och sjukdomar i fånglägren där de satt medan rättegångarna pågick. Cirka 30 000 offer för den vita terrorn ska alltså ställas mot de 1 649 som beräknas ha fallit offer för den ”röda terrorn”. Ändå är det terrorn från de röda som dominerar historieskrivningen, inte minst i Finland. Fortfarande i slutet på femtiotalet kunde skolbarn som var barn till f d rödgardister bli beskyllda för att ljuga, om de i uppsatser om 1918 berättade sanningen om klasskriget. På så sätt försökte överheten dölja sina egna brott. Vår uppgift är att dra fram dessa brott i ljuset och framförallt – att lära av historien. I så fall kämpade och dog inte dom finska arbetarna förgäves.

Vidare läsning

Media

  • Det finns en massa filmer och ljud på yle.fi´s arkiv.
Hämtad från "http://polkagris.nu/wikin/index.php?title=Finska_revolutionen&oldid=16132"