Ylikangas, Heikki: Vägen till Tammerfors
Vägen till Tammerfors av Heikki Ylikangas är en skildring av det slag som slutligen avgjorde det finska klasskriget till de vitas fördel. Skildringen börjar med en allmänt hållen genomgång av motsättningarna och de skeenden som ledde fram till inbördekriget. Sedan följer en redogörelse för Tammerfors och dess roll som de rödas truppsammlingscentral. Staden ansågs som ett av det röda finlands starkaste fästen. Även hur de internationella skeendena spelade in i krigets vändingar gås igenom. Freden i Brest-Litovsk gjorde att Lenin drog till baks all ryska trupper ur Finland och allmänt minskade sitt stöd till de röda. Detta skedde samtidigt som stödet från det Tyska imperiet trappades upp efter att det finska borgerskapet lovat bort sitt land som vasallstat (med full tysk kontroll över ekonomin och tysk kung). Introduktionen är lite lagom ytligt men med förvånansvärt mycket materialism för att vara utfört av en akademiker.
Men boken är främst en skildring av striderna. Och detta gör författaren väl och jävligt noggrant. Början till Tamemrfors fall är när de röda under början av mars försöker sig på en samlad offensiv i stadens närområde för att pressa fronten norrut. De vita gardena håller stånd mot den de dåligt organiserade anfallen. Mannerheim och hans kumpaner bestämmer sig i det här läget för att sätta in sin nyskapde värnpliktsarme (det gäller framförallt att vinna ett betydande slag innan tyskarna landstiger i landet för att få ett bättre förhandlingsläge). Med hård disciplin och lydnad kan ett anfallskrig föras. De vita gardena som mest bestått av lite medelklasspersoner och småbönder från österbotten kunde inte gör särskilt mycket i anfallsväg. Deras stora insats blev att hålla fronten tills dess att den vita armen kunde byggas upp med svenskt och tyskt bistånd. Vita gardena gick inte beordra och skuffa runt hur som helst. De hade för det mesta interndemokrati och kunde göra tvärt emot ledningens order om det föll dem in. De var dugliga när det gällde att försvara.
För att bryta igenom koncentrerar Mannerheim största delen av armen till den västra fronten runt Tammerfors. När anfallet väl rullade igång, runt den 12 mars, kollapsade den röda fronten som ett korthus. De vita har erfarna officerare på alla nivåer. I högsta ledningen finns flera av Mannerheims gamla ryska kamrater men framförallt en massa svenska frivilliga officerare. På de lägre nivåerna i hierarkin får de från tyskland återvända jägarna utgöra ryggraden. Kunskapsnivån och organisationen är vida överlägsen de rödas. Att de vita även har kunnigt folk till artilleriet får stor betydelse.
Eftersom de röda har så usla kommunikationer och organisation flyr de röda gardena så fort de känner sig hotade. Rädslan för att bli omringade är det som får fronten att snabbt falla sönder. I detta inledande skede blir det inte särskilt stora stridsförluster. Om man inte räknar allt material som de röda lämnar efter sig. Och alla de fångar som de vita skjuter. Från ledningens håll uppmuntrar man de lägre officerarna att inte ta några fångar (de siffror för döda i strid på den röda sidan ifrån detta skede utgörs av en ansenlig mängd gardister som kapitulerat och omedelbart avrättats).
De flyende röda tar sig till Tammerfors och staden blir överfull av rödgardister och civila. Den röda ledningen har enorma problem att få gardisterna att åter ta upp vapen och återgå till striderna. När de vita närmar sig Tammerfors ökar dock motståndet kraftigt. Med Tammerfors i ryggen känns inte risken för att bli omringad så stor. Dessutom har de vitas brutalitet och slakt av fångar fått folk att inse att det inte är något alternativ att bli tillfångatagna. Det senare blir dessutom en extra sporre iom att de vita lyckas ringa in hela staden och bryta dess navelsträng, järnvägsförbindelserna åt söder. Ger man sig dör man ändå. Dessutom hoppas man på att Eino Rahja som lovat skulle bryta igenom söderifrån.
Striderna om själva staden blir extremt hårda. De vita skjuter sönder staden stadsdel för stadsdel med sitt artilleri, i princip ren terrorbombningar. Till en början är det arbetarkvarteren som går i luften men även de förnämare delarna av staden sprängs i bitar allt eftersom striderna hårdnar. Det tar hela tre veckor att inta staden. De vita får kämpa sig fram hus för hus under styvnackat motstånd.
Det artar sig till det största blodbadet i nordens historia. Runt 2000 döda röda 700-800 vita dör bara i själva slaget om tammerfors. Enligt författaren pekar statestiken mot 1/5 avrättade 1/5 döde i strid 3/5 döda i fånglägren. Speciellt de kvinnliga gardisterna straffas hårt eftersom de stred hårdare och manade på karlarna. Författaren går också igenom hur man utrotade rödgardister i de vidriga fång-/koncentrationslägren under sommaren.
Boken avslutas med en kompott av slutsatser. Enligt Heikki så förlorade de röda gardena inte pga av soldatarenas "odisciplin" eller deras "ultrademokratiska" organisation (man röstade om i princip allt). Brist på utbildning o kunniga ledare/organisatörer var viktigare faktorer. Dessutom alienerade ledningen trupperna i ett tidigt stadium genom sin totala inkompetens och inkosekvens. Gardena var i sin utforming inte heller gjorda för anfallskrig långt ifrån sina hemtrakter. Snarare för lokala polisuppgifter och stödtrupper i arbetarkampen. De slogs bäst lokalt.
En av de mindre skarpa slutsatserna är att de röda inte begick samma monstriösiteter dels för att de hade dåligt samvete över att bryta med den rådande ordningen och dels för att de var rädda att förlora (förloraren behandlar sin fiende väl för attsjälv intebli bestraffad lika hårt). Vilket så klart är löjligt och inte finner stöd i historien. Blir ju en logisk slutsats om man vill "dra ett streck över 1918". Blir ju lättare om man kan antyda att båda parter var "lika goda kålsupare". De röda hade gjort precis samma om de vunnit. Rent liberalt-akademiska-ideologiska spekulationer.
Lite mer fokus har han när han härleder det massiva förtigandet och förljugandet av den vita sidans masslakt till den finska statsmaktens kontinuitet. Iom att den rådande maktstrukturen härstammar i rakt nedstigande led från slakten på arbetarna 1918 så har inte överheten tillåtit att man rotat i det gamla. I de länder där man tvingats göra lite större omorganiseringar i styret (typ tyskland o spanien) så har man låtit de proffesionella svansviftarna (akaedemiker o jorunalister mfl) rota runt lite och diskreditera den forna härskarklicken så länge det inte hotar det rådande. Vart tydligen en massa liv om boken när den gavs ut 1993 så författaren vet vad han snackar om.
