Bondestam, Anna: Klyftan
Boken skildrar hur ett barn upplevde upproret och framförallt nederlaget och terrorn. Hur alla blir isolerade från varandra. Ingen vågar prata öppet. Vissa drar på sig vita armbindlar för att slippa undan. Ett 1984 i miniatyr uppstår. Till och med många av de allra närmsta blir främlingar för varandra när livet sätts på paus. Den oändliga hopplösheten och svagheten är tryckande. Och den blir så mycket klarare när den beskrivs ur barnets perspektiv.
Hela historien är självupplevd av Anna Bondestam och är ett av de få skildringarna på svenska (jämte Väinö Linna´s triologi "Här under Polstjärnan") ur arbetarnas liv under finska revolutionen.
Några klipp från filmatiseringen (1973) av boken och lite information finns här.
Utdrag från boken
Det var kanske just för det där som Rut blev så uppmärksam när mor en tid senare vid frukostbordet plötsligt började tala om de vita armbindlarna.
-Har du märkt, sade hon till far, att alla möjliga går med vit bindel om armen nuförtiden?
Rut upphörde att äta, lyfte på huvudet och såg på far. Hon märkte att far också upphörde att äta och att han fumlade så underligt med sin gaffel och kniv. Han såg inte upp när han svarade.
-Ja, sade han, visst har jag märkt. Alla är rädda - precis som vi. Och det är ju faktiskt ett sätt att klara sig.
Så gav han mor en hastig blick, som om han varit lite osäker på om han skulle fortsätta eller inte. Sedan sade han:
-Men jag tror inte att det där är nånting för mej.
Rut vände mekaniskt på huvudet och såg på mor. Mor satt med huvudet nedböjt och skar upp bröd, hon kunde inte se henne i ögonen
-Det tror inte jag heller, sade mor. Och sedan, med häftig lidelse i rösten: - Jag - jag tror att döden är bättre.
---
-Gråt inte, sade han, gråt inte. Jag - jag kommer kanske tillbaka. Han såg hastigt upp på detektiven, som stod i dörren och teg. -Men om jag inte kommer tillbaka sa han, jag säger bara "om", så vill jag att du ska komma ihåg - alltid - att din far dog med rent samvete.
-Kom nu, sade detektiven.
-Och för friheten, fortsatte far oberört, för alla fattiga människors frihet. Lovar du att komma ihåg det?
-Ja, viskade Rut.
