Arbetarförfattare som agiterade för Finlands sak

I Soldaten hamnar Ivar Lo-Johansson i en hetsig diskussion med en krigsivrande författare. Denne och flera kamrater har rest runt och propagerat för frivilligt deltagande i Finlands krig mot Sovjetunionen. Bara någon enstaka av dem åkte själv dit. Svenska ungdomar skulle dö för Finland. I ett krig mellan Finska staten, backad av Nazityskland, och Sovjetunionen.

Att massa blåborgare ville se svenska män dö i kriget är ju inget konstigt. Men vilka var arbetarförfattarna? Vilka var dessa förvirrade själar, dessa stolpskott? Varför denna idioti?

Ivar Lo-Johansson skriver mer om det i memoarboken Frihet]. Där berättar han att 13 av de svenska arbetarförfattarna i mitten av december 1939 gav ut en skrift som kallades Uppbåd. Förlaga var Sven Hedins Ett varningsord från första världskriget. Skriften beskrivs av Ivar Lo-Johansson som "yr av krigslust". Han fortsätter sedan: "Det överraskande var att författarna bakom uppbådet ettdera var överåriga för militärtjänst eller kronvrak eller sådana som senare blivit befriade från militärtjänst. Som exempel kunde nämnas att av textskribenterna Harald Beijer var överårig, Waldemar Hammenhög satt rullstolsbunden, Ragnar Holmström var överårig, Eyvind Johnsson kronvrak och Josef Kjellgren frikallad på grund av tbc, Harry Martinson frikallad för sjukdom, Ivan Oljelund, Martin Koch, Paul Lundh, Ludvig Nordström och Albert Vikström var sen länge överåriga. Rudolf Värnlund var frikallad. Den enda av de tretton som stod kvar i militärrullorna som vapenför var Vilhelm Moberg

Vilhelm Moberg, Albert Viksten och Ragnar Holmström höll enstaka värvningsföredrag för den svenska frivilligkåren. Eyvind Johnson och Harry Martinsson kastade sig in i det med hull och hår. Harry yrade till och med över till Finland där han i frivilligkåren tjänstgjorde som postiljon i ett par dagar.