Göteborgskravallerna 1917

Alltihop började med första världs­krigets utbrott 1914. Den svenska regeringen uppvi­sade i krigets inledningsskede en närmast brottslig passi­vitet och inkompetens när det gällde att säkra landets livsmedelstillgångar.

Det normala handelsmönstret var att Sve­rige exporterade animaliska produkter, som nötkött och fläsk, och i gengäld importerade större delen av sitt behov av brödsäd och djurfoder. Myndigheterna försummade till­fället att omedelbart efter krigsutbrottet – innan handelsvägarna ännu stängts – gå ut på den internationella marknaden och köpa upp ett större beredskapslager av brödsäd. Vad värre var: man underlät att sätta stopp för animalieexporten. Bönderna fortsatte göda grisarna för export till Tyskland, där man fick tre gånger så bra betalt.

Resultat: både brödet och fläsket för­svann successivt från livsmedelsaffärernas diskar.

Våren 1917 var situationen akut.

Startskottet för revoltrörelsen brukar sättas till Västervik den 14 april, där den så kallade Västerviksresolutionen om krav på bland annat bättre livsmedelstillgång antogs (se Ola Larsmos artikel ”Den perfekta revo­lutionen”, Arbetaren 30/2005). Det märkliga är att de första ute i landet att följa Väster­viks exempel varken var storstäder eller ens orter kända för någon utpräglad arbetarradi­kalism, som Skara, Åtvidaberg och Tranås. Först en vecka senare, lördagen den 21 april, kom Göteborg in i skeendet, och då under former som inte saknade farsartade inslag.

EN ÖVERFÖRFRISKAD ”Kålle” blev utslängd från ett ölschapp vid Järntorget, varefter han själv och hans kamrater ham­nade i gruff med polisen. Nyfikna ström­made till, snart var flera hundra personer församlade. Revolutionära rop började höras, och när någon skrek ”Till rådhuset!” försatte sig hela församlingen i rörelse. På den korta sträckan mellan Järntorget och Gustav Adolfs torg växte demonstrationen med för­bluffande hastighet, så att man vid ankoms­ten utgjorde ett par tusen personer. Inte så få var kraftigt alkoholpåverkade.

Väl framför rådhuset steg en man ur ho­pen på trappan och inledde ett ”brandtal”. Massans öronbedövande larm och hans egen sluddrande artikulation innebar emellertid att knappast någon uppfattade ett enda ord.

Snart hade han fått sällskap av ytterligare talföra individer, så att till slut sex-sju själv­utnämnda ”folkledare” i varierande stadier av berusning samtidigt stod och skrek i munnen på varandra.

Själva föremålet för demonstrationen – rådhuset – var emellertid mörkt och till­bommat, vilket ingen borde varit förvånad över eftersom det råkade vara lördagskväll. Därinne fanns förstås inte en levande själ, varken politiker eller andra, till vilka man kunde rikta några krav. Däremot hade ri­dande polis börjat samlas i närheten och väntade på en signal att ingripa.

SÅDANT VAR LÄGET när den relativt kände syndikalisten John Andersson – se­dermera generalsekreterare under lång följd av år för både SAC och IAA, den syndika­listiska internationalen – av en tillfällighet passerade platsen med sin fru, Laura Anders­son, på hemväg från en bioföreställning. Han blev helt perplex inför anblicken av denna pöbelartade manifestation. Han förstod att en polischock i detta läge, med kanaler på två av torgets fyra sidor, med största sannolikhet skulle leda till att ett antal demonstranter drevs ner i vattnet och i värsta fall drunk­nade.

För att avstyra en sådan utveckling trängde han upp sig på trappan och lyckades gripa ordet. Han började sitt anförande med att klandra den utbredda onykterheten, fram­höll därpå den meningslösa i att demonstrera framför ett tomt rådhus och kallade slutligen till ett massmöte på Heden följande måndag. Där, menade Andersson, skulle man under ordnade former kunna formulera sina krav och utse en kommitté liknande den i Väster­vik.

John Anderssons inlägg fick massan att lämna Gustav Adolfs torg, men den skingra­des inte. Om den tidigare tecknat bilden av dionysisk uppsluppenhet präglades den nu snarast av dov, sammanbiten berusning, när man valde att marschera tillbaka till Järntor­get. Denna gång dock inte den kortaste vä­gen, utan genom överklasskvarteren i Vasa­stan. Av en slump passerade demonstratio­nen Stora Teatern på Kungsportsavenyn just som en föreställning avslutats och festklädda människor ur stadens nobless började strömma ut. De bägge grupperna kastade fientliga blickar på varandra, men märkligt nog hördes inte en enda kommentar, inte ett glåpord från någondera lägret. Det var spök­likt tyst – som om främlingskapet och det sociala avståndet var så avgrundsdjupt att själva språket förstummades.

EN TREMANNAKOMMITTÉ SATTES hastigt samman för att förbereda måndags­mötet på Heden. Den kom att bestå av väns­tersocialisten Edwin Malmsjö och de bägge syndikalisterna Gustav Nordin och Axel Henriksson. Mötet kom så till stånd på mån­dagskvällen, med uppskattningsvis 25 000 deltagare. En gemensam resolution antogs med krav på bland annat ett slut på all livs­medelsexport och livsmedelsspekulation; en ökning av arbetarnas brödransoner och, för att göra detta möjligt, inventering och indra­gande av privata förråd av brödsäd, mjöl och potatis; arbetstidens nedsättande till 8 timmar och höjda löner, samt frihet åt alla politiska fångar och full medbestämmanderätt i alla samhällsfrågor för varje myndig man och kvinna. Resolutionen avslutades med upp­maningen till ”samtliga arbetarorganisationer att omedelbart behandla frågan om allmän arbetsnedläggelse som maktmedel”.

Efter detta möte blev det äntligen lite fart även på den socialdemokratiska arbetarrörel­sen. Två dagar senare uppvaktades kommun­fullmäktige av en delegation med den social­demokratiska arbetarkommunens ordförande Axel Dahlström i spetsen. Någon hade kommit på idén att inbjuda Göteborgs arbe­tare att ”göra delegationen sällskap” till Gustav Adolfs torg, så att även detta initiativ tog sig formen av en massdemonstration.

Den socialdemokratiska pressen uppgav att 40 000 – en femtedel av stadens dåva­rande befolkning! – hade mött upp. Den bor­gerliga pressen uppgav 10 000. Att uppgif­terna skiljde sig så kraftigt åt kan möjligen ha att göra med att arbetarkommunen inte till något pris ville erkänna att man skulle varit sämre på att dra folk än vänstersocialister och syndikalister två dagar tidigare. I vilket fall som helst torde det ha varit en fysisk omöjlighet att samla så många som 40 000 på det lilla torget, såvitt man inte staplade dem på höjden.

Nästan samtliga krav som hade ställts under måndagskvällens möte på Heden fanns med i den resolution som Axel Dahlström överlämnade till kommunfullmäktige, med vissa bemärkta undantag, nämligen ”full medbestämmanderätt i alla samhällsfrågor för varje myndig man och kvinna” samt den avslutande hotelsen om ”allmänn arbetsned­läggelse som maktmedel”.

Att den socialdemokratiska arbetarkom­munen omöjligen kunde ställa upp på den typiskt syndikalistiska idén om en general­strejk är knappast ägnat att förvåna. Lite egendomligt dock att man strök på allmän och lika rösträtt.

STADENS MYNDIGHETER MED borg­mästare Lamberg i spetsen tog emot delega­tionen och lovade göra vad man kunde för att lindra nöden i staden. Men mer än löften blev det inte. Till skillnad från exempelvis Västervik, där arbetarkommittén lyckades frampressa konkreta förbättringar, hände egentligen ingenting i Göteborg.

Till slut brast arbetarnas tålamod full­ständigt den 5 maj.

Det började med att en grupp ursinniga kvinnor samlades på eftermiddagen på Jo­hannesplatsen i Masthugget för att diskutera det förtvivlade livsmedelsläget. Många hade redan varit ute i timmar för att försöka få fatt på något ätbart åt sig själva och barnen där­hemma, utan framgång. Samtidigt som flocken hela tiden utökades genom att nya människor anslöt sig växte beslutsamheten att – om inget annat hjälpte – ta till drastiska metoder.

Fotografen Nelly Thuring, den socialde­mokratiska kvinnoklubbens ordförande och tillika medlem av stadsfullmäktige, fick på något sätt nys om saken. Hon stängde sin fotoateljé vid Järntorget och störtade iväg till Johannesplatsen för att förhindra eventuella ”förlöpningar”. Väl på plats lyckades hon övertala några kvinnor ur hopen att tillsam­mans med henne själv formera en delegation till rådhuset.

Detta visade sig dock vara ett taktiskt felgrepp.

Hade fru Thuring velat behålla något slags inflytande över massan borde hon ha stannat kvar i dess närhet. Nu hade hon och resten av delegationen knappast hunnit för­svinna utom synhåll förrän den kvarlämnade mängden av främst arbetarkvinnor och ton­årsynglingar satte sig i rörelse i riktning Andra Långgatan och vidare mot stadsdelen Haga.

”Hela eftermiddagen drog hopar av kvin­nor, yngre arbetare och vad tidningarna kal­lade för ´ligistelement´ omkring i Haga, An­nedal, Landala och angränsande stadsdelar, slog ut fönsterrutor på butiker och plundrade dem på varor”, skriver Hans Nyström i Hungerupproret 1917. Sammanlagt 35 bage­rier, charkuterier och speceriaffärer fick på­hälsning. Man kan inte undertrycka en viss förvåning över att butikerna trots allt var så välförsedda, vilket inte minst framgår av de rapporter handlarna själva lämnade till poli­sen över hur mycket som hade stulits. Samma kvinnor som tidigare på dagen fått gå tomhänta från bageriet eller speceriaffären efter beskedet att allting, till och med palt­bröd, var slut i diskarna, lämnade ibland ex­akt samma butik några timmar senare med kappfickorna bågnande av bröd, fläsk och korv sedan de återkommit och helt enkelt tillgripit vad de förut förgäves försökt köpa. Många av handlarna hade satt i system att reservera livsmedel för ”särskilt utvalda” kunder – nämligen för de som hade råd att betala de priser som gällde på svarta börsen.

Göteborgs polismästare Martin Kjellén tillkallade till slut militär efter att ”folkho­parne” ökat i antal och blivit allt hotfullare. Den militära förstärkningen bestod av några hundra beridna husarer som i patruller på 10-15 man styrde sina hästar mot folksam­lingarna. Insatsen av militär ökade bara på förbittringen.

Snart kom de första stenarna farandes genom luften.

– Hugg in höger och vänster utan för­barmande! Beordrade en underlöjtnant Nils Palme – för övrigt en avlägsen anfader till Olof Palme – sina mannar. Högg in gjorde man också. Hela kvällen och en bit in på natten böljade kravallerna fram och tillbaka mellan något tusental poliser och husarer och en folkmassa på omkring 8 000 personer. När rensningsaktionerna pågick som bäst kring Järntorget kom publiken ut från teatrar och biografer och ställde sig intet ont anande att vänta på spårvagnen hem. De drabbades helt oförberedda på de anstormande husa­rerna som red upp på trottoarer och refuger och människohoparna framför sig.

Förbittrade insändare inflöt i pressen un­der de följande dagarna från ”hederliga med­borgare” som betackade sig för att bli sam­manblandade med och behandlade som en upploppspöbel.

DEN ENDA OMEDELBARA vinsten med massmobiliseringarna och upploppen i slutet av april och början av maj var att myndig­heterna genast återinförde det så kallade på­brödskort – extraransoner – som de med sed­vanlig brist på fingertoppskänsla hade be­slutat dra in från och med den 5 maj. Till deras och hela det politiska systemets rädd­ning kom så sommaren, med skördetid och därmed bättre livsmedelstillgång, samt för första gången sedan världskrigets utbrott vissa mått och steg från myndigheternas sida för att säkerställa att livsmedlen stannade i landet.

Även på det politiska planet tycks landets förstockade ledning för första gången denna vår ha fått någon slags insikt om styrkan i ”dånet uti rättens krater”. Detta med tanke på den överraskande beredvillighet med vilken en borgerlig majoritet i riksdagen påföljande år tillmötesgick just det krav på allmän och lika rösträtt som vänstersocialister och syn­dikalister torgförde och fick en överväldi­gande anslutning för på massmötet på Heden den 23 maj – men som den socialdemokra­tiska arbetarkommunen, märkligt nog, tycks ha uppfattat som ett alltför djärvt och radikalt krav för att våga framföra vid uppvaktningen av kommunfullmäktige två dagar senare.

Syndikalister som parlamentarismens förkämpar – i sanning en historisk paradox.

Text av Ingemar Sjöö saxad från [1].