Brecher, Jeremy: Strike!
Jeremy Brecher, Strike!, South End Press Classics, 1997
Återkommande, massiva och ibland våldsamma uppror. Det är vanliga amerikanska arbetare som tar sin situation i sina egna händer. Brecher går igenom strejkrörelser från |The |great upheaval 1877 och fram till Teamstersstrejken 1997. Det är levande och detaljerade beskrivningar om självaktiva arbetare i kamp. Ibland organiserade i fackföreningar, ibland organiserade mot fackföreningar. Inte sällan i strid med staten, inte sällan med nationalgarden, företagsarméer, polis och armé. Man byter om och om igen indivdiuella lösningar mot kollektiva, isolering mot gemenskap.
Eller som författaren själv skriver i bokens förord:
"At times workers action has primaly taken the form of semi-clandestine resistance to authority in workplaces and communiteis, presenting a surface apearance of "labor peace". Sometimes it has taken the form of orderly participation in institutionalized, goverment-regulated systems of collective bargaining by trade union representatives. But sometimes their struggle has been publicly visible, violent, and dramatic".
"Strike!" handlar just om den sista kateogorin. Om en mäng skiftande aktiviteter, arbetare i kamp. Strejker, generalstrejker, ockupationer, demonstrationer, sabotage, maskning och våldsamma sammandrabbningar med polis och militär. Uppror, Solidaritet och kontroll över våra liv.
Boken gavs urspungligen ut 1972. Nyutgåvan 25 år senare innehåller ytterliggare information om arbetarkamp under Vietnamkriget liksom uppföljning av de senaste åren, fram till 1997. Författaren har dock, tyvärr, skiftat i perspektiv under den gågna tiden. Från att söka, spåra och berätta om självaktiva arbetare i mer eller mindre okontrollerbara kamper, där fackföreningarna i bästa fall inte står mot arbetarna men oftast gör det, till att krama fackklubbar, lokala fackrepressentanter och på sina håll även centrala pampar. Han övergår från att berätta om arbetare som stridit och samtidigt erövrat makt över sina liv till att höja kamp för arbete och lite högre lön till skyarna. Kanske har Brecher gjort dygd av en brist eller så har han bara blivit gaggig på äldre dagar.
Det sista kapitlet kan man nästan strunta i att läsa. De andra är oerhört inspirerande och lärorika. Läs dem!