Skillnad mellan versioner av "Rebellrörelsen"

Versionen från 12 december 2008 kl. 12.37

Den s k rebellrörelsen uppstod våren 1968 inom den nya maoistiskt influerade extremvänstern (KFML, Clarté, FNL-grupperna) och existerade i några månader innan den bröt ihop av sig själv. Under rörelsens topp drog den med sig över 500 medlemar, ja kanske så många som 800. Ledda av en förläst spansk stukatör som hängt i kina under kulturrevolutionens första år så angreps moderorganisationerna hårt av gormande rebeller som vevade med och läste högt ur mao´s lilla röda. Tillslut tågar rebellerna ur sina organisationer och bildar en egen sekt. Man isolerar sig i små celler där all individualitet utplånas och där bikt och självspäkning via "självkritik" blir medlemmarnas vardag. Rörelsen kollapsade i kaos bara några månader efter dess födelse.

Rebellrörelsen hade sitt centrum i Uppsala/Stockholm och hade allierade i Lund/Malmö, vilka dock hade en mer ”intellektuell” inriktning och blev aldrig lika galna (cellbildande) som de i Uppsala/Stockholm.

Maoist-vänstern åderläts rejält med ett medlemsbortfall på uppåt 50% på vissa orter.

Förlopp

1967 splittrades Sveriges stora vänsterparti, SKP (1921), i två. Utbrytarna tyckte partiet blivit för mossigt och sossigt. Det var många av de unga och nya medlemmarna som ville ha nyordning. De hade drivits in partiet av den begynnande ungdomsrevolten och vietnamrörelsen (vilket även partiets radikaler kontrollerade).

Kina och Maoismen var vid den här tiden heta grejor i bland de unga och radikala i partiet. Dels hade de tagit ställning för Kina i dess käbbel med Sovjet. Dels så lät sig många i deras led inspireras av Mao´s pampiga kulturrevolutionen (1966) där betongarslen och grå byråkrater rensades ut för att ge utrymme till "nya friska krafter". Iaf på pappret. Vart ju egentligen Mao som kände sin makt kringskuren av de andra partipamparna och beväpnade radikala ungdomar i städerna och med deras hjälp röjde ut sina motståndare. Det kommunistiska studieförbundet Clarté, som radikaliserats rejält under 60-talet, anordnade vid den här tiden en resa till Kina där de besökande fick begapa spektaklet, blev frälsta och förde med sig evangeliet hem. Studieförbundet var en träffpunkt för flera av de radikala inom SKP, studentrörelsen och vietnamrörelsen.

De lite mer luttrade tyckte Stalin´s regim under de tidiga åren i sovjet var the shit. Dagens sovjet hade urartat och deras Kina vurm byggde mest på att Kineserna vägrat underkasta sig Moskva.

Med Mao och Stalin som stöd bröt sig alltså radikalerna sig loss och bildade, på en liten grupp ledande radikalers initativ, Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML) 1967. Nu skulle ett äkta revolutionärt parti byggas. För att allt skall flyta smidigt så fixar man ett skönt sektupplägg som man kallar "demokratisk centralism". Mysigt värre. Alla får vara med o bestämma lite, typ, fast man har en järnhård styrelse med absolut kontroll på varje enskild medlem och sektion. Partiet som skall leda arbetarklassen till seger står alltså klart för start. Bara att tuta och köra! eller inte.

Den sekttiga stämningen i förbundet slår nämligen över i en skenande turbomaoism. Många av akademikerna och skolungdomarna tycker inte att saker o ting är sekttiga nog. De har toksnöat på kulturrevolutionen och såg att det nya förbundet inte motsvarade deras ideal. I jaunari 1968 utbryter holabalo i uppsalasektionen av KFML när en massa kritik mot det nya förbundet förs fram. Det är kulturrevolutionsrunkarna som tycker att förbundet inte omfamnat Mao´s tänkande tillräckligt mm. Med "Mao´s lilla röda" i högsta hugg och kulturrevolutionen i sinnet ger de sig på ledningen och övriga medlemmar. Rebellrörelsen är född, Sveriges genom tiderna galnaste vänstersekt. "Krossa KFML!" ljuder parollen. Förbundet har nämligen gett för lite utrymme åt "Mao´s tänkande".

Antibyråkrati- tendensen i kultur revolutionen.

Kuppar Clarte och FNL-commiter. Halva förbunder som bort blåst.

Rödgardister

Citerandet av Mao. REligös sekt

CEllerna.

Efter en massa bråk så tågar rebellerna ut ur förbundet och bildar inåtvända celler där man ägnar all tid att bryta ner varandra psykiskt. Kvar efter stormen står ett stympat KFML. Hela Malmö-avdelningen har förlorats och på andra platser har upp till mer än 50% av medlemmarna försvunnit. Kvar finns en 500 medlemmar spridda över hela landet. Rebellrörelsen upplöses i kaos under 1968.

• http://fib.se/fib_1/rebellerna.html
• http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=37862&a=478532
• http://sv.wikipedia.org/wiki/Rebellr%C3%B6relsen
• http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/zenit_om_kfml.pdf

---

Clarté var egentligen en tidskriftsförening, som vid den aktuella tidpunkten i praktiken var KFML:s ungdoms- och/eller studentförbund.

Under Rebellernas storhetstid i maj månad 1968 ryckte de med sig 300-400 av de aktiva FNL-arna. De lamslog delvis verksamheten i Stockholm och Uppsala, helt och hållet i Malmö.

---

Historien om Rebellrörelsen börjar i mars 1968. En liten grupp på fem - sex personer inom Clarté och dåvarande KFML i Uppsala började plötsligt på mötena att framföra hård kritik av den politiska linjen och den högsta ledningen. Detta var inget nytt. Det nya var deras sätt att framföra kritiken: hänsynslöst, hårt och oresonligt. (Så trodde man att de Röda Gardena i Kina uppträdde.)

Folk som, enligt deras uppfattning, handlade fel, anklagades för att vara emot Mao Tsetungs tänkande och skälldes för klassfiender och fascister.

De läste högt ur Maos lilla röda och använde citaten som klubbor mot motståndarna. När någon kritiserade dem för de hårda metoderna sa de att det var idéer och inte personer som de angrep och citerade Mao: ”En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan”. Oberoende av Uppsala-rebellerna utvecklades en liknande rörelse i Lund och Malmö. De hittade snart varandra och den 7 april reste några ledande rebeller från Uppsala ner till ett KFML-möte i Lund. Där kritiserar man förbundet för att inte föra kulturrevolutionen utan istället bekämpa den, ger sig på de ledande auktoriteterna och dissar organisationen som sådan. Man avslutar med att proklamera att det borde bildas celler direkt under Kina Kommunistiska Parti (KKP) och dess allsmäktige ledare Mao tze tung. Rebllerna, fem till antalet, stormar sedan manngrant ut från mötet.

Två dagar senare gick de till aktion i Uppsala. På eftermiddagen den nionde april samlades ett 20-tal personer i Clartés lokaler. Där uttalade de högtidligt att kulturrevolutionen brutit ut i Sverige, döpte sammankomsten till ett ”revolutionärt massmöte” och antog en deklaration.

Efter mötet begav sig allihop på en missionsresa till Stockholm. Här stormade de in på KFML:s bokhandel Oktober. De klistrade giftetiketter på ett antal Clarténummer, stal Mao-märken och försvann. Därefter dök de upp på FNL-kontoret. På väggen hittade de ett tidningsurklipp med en artikel om KFMLs ordförande Bo Gustafsson. Det korsades över och någon skrev: ”Ner med alla falska auktoriteter”.

Ett tredje mål blev kinesiska ambassaden. Även där upptäckte Rebellerna ”revisionistiskt ogräs”, nämligen de långa röda sammetsgardinerna i hallen. De slets ner.

Denna ursinniga och fräcka turné väckte naturligtvis stort uppseende. De flesta stod gapande av förvåning och begrep just ingenting. Somliga blev skrämda eller förbannade och fördömdeaktionen. Men några rycktes med. De lockades av Rebellernas provokativa sätt. De enkla slagorden fungerade som en väckelse.

Snart hade en liten grupp ”revolutionära massor” bildats även i Stockholm. De uppträdde på alla stora Clarté- och KFML-möten, men framför allt på FNL-mötena. De vittnade om hur de varit förtryckta eller hur de själva förtryckt andra och predikade med våldsam frenesi Uppsala-rebellernas slagord: ”Rensa bort allt revisionistiskt ogräs! Ner med alla falska auktoriteter! Upprätta Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet! ”

Rebellerna piskade upp stämningen på mötena. De skapade förvirring. Ömsom förtalade de den politiska ledningen, ömsom kom de med uppslitande självbekännelser. De stormade mot en handfull ”byråkrater” och ”förtryckare” i toppen, i nästa stund erkände de sina egna förbrytelser.

De sökte elda på motsättning mellan medlemmarna och några få auktoriteter. Därför beskyllde de ledande KFML-are för att på skumma vägar styra FNL-grupperna. (Bakgrunden var att en hel del av de ledande FNL-arna också var medlemmar i KFML och defakto kunde kontrollera solidaritetsarbetet i stor utsträckning. De snackade sig samman inför möten och drev arbetet på ett sätt som gynnade KFML) Kritiken fick stort gehör, särskilt bland de många nya medlemmarna.

Rebellerna agerade helst i FNL-grupperna, av flera skäl. De hade till exempel en teori om att USA-imperialisterna var de verkliga härskarna i Sverige och regeringen blott en marionett. FNL-grupperna var den ledande antiimperialistiska organisationen och därför ansåg Rebellerna att det var viktigt att vinna inflytande även där. De menade dock att FNL-grupperna förde en felaktig politik – den handlade alldeles för mycket om Vietnam.

Rebellerna utvecklade en suggestiv mötesteknik. De uppträdde högröstat och med stor säkerhet, aldrig lugnt utan alltid med feberaktig iver. De läste Mao-citat i kör och brukade kritisera folk som citerade Mao ensamma. Man skulle läsa tillsammans. Rörelsen började på många sätt likna en fanatisk religiös sekt.

”Fyra rödgardister” i Uppsala delade ut ett flygblad i mitten av maj och vittnade om sin omvändelse:

”Vi har befriat oss från de falska auktoriteterna och upprättat Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet... Men Frigörelseprocessen pågår än. Det får inte bli så att de gamla auktoriteterna gör sig till enda uttolkare av Mao Tsetung. Vi måste alla lära oss att tillämpa Mao Tsetung och tillsammans gå ut och kämpa. Om man har Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet kommer det inte att hända fler gånger att nya auktoriteter träder fram och för massorna bakom ljuset.”

Rebellernas egen organisation

Rebellernas egen organisation konstitueras den 9 maj. Fyrtiofem personer väljer ett "Revolutionärt råd" som på ultrademokratiskt vis skall kunna avsättas eller delvis utbytas om massorna så kräver. Att så frimodigt inbjuda till öppen kritik mot ledningen straffar sig dock tydligen. Det kommer fram en massa kritik och man måste med våld avhysa de missnöjda.

En glidning börjar nu ske i deras målinriktning. "Det svenska folket" skall "djärvt mobiliseras" och Det Svenska Folket vidgas från att ha omfattat den kommunistiska rörelsens medlemmar till hela den potentionellt revolutionära allmänheten på fabriker, kontor, skolor. Orsaken till glidningen är att man anser sig ha fullföljt kulturrevolutionen inom den kommunistiska rörelsen i Sverige (bevis: "massorna" har spontant skapat en egen organisation) och nu gäller det att på basis av de vunna erfarenheterna under Sveriges kulturrevolution sträcka ut tentaklerna till den normala befolkningen. Den "riktiga", landsomfattande revolutionen kan börja.

Den 22 maj blev en vändpunkt. Då samlades Rebellerna till ett stormöte i Stockholm, det kom drygt 200 personer. Man beslutade att bilda en fast organisation och valde en styrelse. Mötet var Rebellrörelsens kulmen. Samtidigt blev det början till slutet.

Efter den 22 maj inleddes den period som efteråt blivit mest omskriven. Men för FNL-gruppernas del innebar mötet att Rebellernas politiska inflytande upphörde. Ty nu drog de sig tillbaka. Ett hundratal av de aktivaste bildade celler och låste bokstavligen in sig för att intensivt studera Mao Tsetung. De skulle ”rena sig” och bli fullgoda revolutionärer. När detta var gjort skulle de gå ut och väcka massorna.

Den 29 maj bildas på båda orterna isolerade "celler", inom vilka rebellerna tänker utveckla sig till ett avancerat kollektiv med hjälp av teoretisk och fysisk hårdträning för att när tiden mognat gå ut till Sveriges arbetare och slutgiltigt resa dem mot kapitalismens förtryck. De rigoröst fanatiska självreningstendenser som redan tidigare kommit till uttryck förstärks till maximum. Att de från yttervärlden isolerade grupperna kallas "celler" beror på att rebellerna vill utgöra Kinas Kommunistiska Partis svenska celler, de vill vara "organiskt sammanvuxna" med KKP:s stora kropp. Att benämningen "celler" sedermera skall komma att praktiskt betyda "fängelseceller" anar ingen rebell i begynnelsen.

De bröt med det gamla ”borgerliga livet”, bröt med föräldrar och vänner, skilde sig från hem och barn och isolerade sig i små grupper. Borgerliga ting som böcker (utom Maos skrifter), skivor och fina kläder slängdes. De levde asketiskt och avhållsamt. Så läste de Mao, grundligt, från morgon till kväll. De angrep varandra för ”borgerliga” avvikelser. De rannsakade sig själva och bekände alla tänkbara synder. De skulle ”piska borgaren ur kroppen”. De plågade varandra och gjorde livet så outhärdligt att många helt enkelt rymde från cellerna. Det förekom också rent fysiskt våld.

I mitten av juli sprack hela bubblan. Rebellerna framträdde – för första gången på sex veckor – på ett möte i Uppsala. De uppträdde som galningar. Skrek åt folk, slog omkring sig, anställde förhör av varandra under våldsamma former. De spottade och svor åt den stackare som för tillfället förhördes, de dunkade honom i huvudet med citatboken.

Men när publiken högljutt började protestera skedde något märkligt. Rebellerna ”såg” plötsligt sig själva. De vaknade som ur en lång ond dröm och fann att de bar sig åt som galningar. Publikens rop väckte dem ur en trans, som ett fingerknäpp väcker en hypnotiserad. De insåg hela galenskapen och på några timmar var Rebellrörelsen upplöst och död. http://www.marxistarkiv.se/sverige/fnlrorelsen/rebellerna.pdf