Skillnad mellan versioner av "Vilda strejken vid LKAB"

Versionen från 10 december 2013 kl. 22.21

Malmfältens gruvarbetare har vid ett flertal tillfällen rest sig emot LKAB i strejk men när man pratar om den "vilda strejken vid LKAB" hänvisar man oftast till den Stora gruvstrejken 1969–1970 i folkmun endast kallad Strejken.. Strejken som tog sin början vid Leveäniemigruvan i Svappavaara då ett par gubbar satte sig ner kom att bli början på en 57 dagar lång strejk (9 dec. 1969 – 4 feb. 1970) som inom kort kom att omfatta hela Malmfälten. Dessa dagar skakade etablissemanget i Sverige och stöd till gruvarbetarnas rättmätiga kamp kom från alla möjliga håll. Arbetslag och enskilda arbetare inom samhällets olika yrkesområden gav sitt stöd.

Bakgrund

1957 kom beslutet från regeringen att Grängesbergsbolaget löstes ut från sitt ägande i LKAB och företaget blev helt förstatligat. Nu så såg arbetarna vad man trodde var ljuset i tunneln, gruvan hade äntligen blivit helt statlig och bättre tider var på väg. Hejdå till ackordslöner hej till rättvisa. Men ack så fel gubbarna hade. Det statliga LKAB hade fått regeringens uppdrag att drivas affärsmässigt, som ett vanligt privat bolag. Affärsmässigt och lönsamt skulle det också drivas. Arbetarna kom att erfara vad som måste vara det största exprimentet utav "taylorism" i Sveriges historia. 1966 så beslöt pamparna på huvudkontoret nere i Stockholm att man skulle införa det amerikanska så kallade UMS-systemet (Universal Maintenance Standards) i gruvorna känd som LO-metoden. Det innebar att varje arbetsmoment uppmättes av tidsstudiemän. Allt från hur länge det tar att spika en spik, tanka en traktor, ladda dynamit, till att bara dricka en kopp kaffe i kuren klockades av gubbar i kostym och slips (Öppna och stänga en kran: 3,6 sekunder (1TTU), Gå 7-14 meter: 10,8 sekunder (3 TTU), Använda hammare 1-5 slag, 3,6 sekunder (1 TTU, Rengöra händer med torr trasa: 7,2 sekunder (2 TTU). ). En gubbe kunde ha lyckats lasta en mängd utöver det som var skrivet att man kunde lasta i protokollet och om någon förman fick reda på detta var tidsstudiemännen där och ansåg att eftersom man hinner lasta utöver den givna summan på den här tiden så kan vi ju sänka tiden! Alltså måste gubben nu lasta lika mycket som vanligt fast på mycket kortare tid. Annat djävulskap man sysslade med var bland annat att sätta spikar på soptunnorna under jord så att man inte skulle kunna sätta sig ner på dom. Detta säger rätt mycket om hur förhållandena var i gruvan. Tänk om man skulle gå och spika spikar på varje stol i riksdagshuset och säga till dom där asen att dom är där för att jobba och inte för att sitta?

Detta följdes upp med att man 1968 kom att införa de 31 ”ledarskapsteserna” inom hela LKAB. När dessa offentliggjordes på folkbiblioteket i Malmberget i december 1968, blev reaktionen kraftig. Svart på vitt fanns nu den auktoritära chefskultur som LKAB-ledningen odlade och som gruvarbetarna fick känna på varje dag. Enligt de 31 teserna behövde chefen inte kunna jobbet längre, han skulle bara vara ledare och kontrollant. Några exempel på de 31 teserna: Tes 15. ”Ett effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel." Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering måste accepteras som vidtagen i företagets intresse. Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst. Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad. Tes 20. ”En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef.” Tes 29: En chef ska utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.

Förutom detta så kom man att dra ner personalstyrkan till en tredjedel bara på några år samt sänkta löner. I korta drag var man säga att det kokade utav vrede blad arbetarna som började bli redigt trötta på dessa arbetsförhållanden och den allmäna attityden som riktades mot dom från bolaget.

Strejken

Tisdagen 9 december 1969 satte sig 35 gruvarbetare i Svappavaara. Borrare, laddare och truckförare hade stämplat in vid sex snåret på morgonen för att i manskapshuset mötas utav meddelandet att nu skulle deras lön sänkas. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Inom ett dygn gjorde gruvarbetarna i Kiruna detsamma. 3.100 man i strejk. Den 12 december anslöt sig även arbetsstyrkan i Malmberget. 4.800 man ytterligare gick i strejk. Nu var bollen i rullning och den gick inte att hejda.

Man utsåg en strejkkommitté och man hyrde Sporthallen i Kiruna för stormöten. Trots att strejken formellt sett var olaglig, samlades sex miljoner kronor spontant in av allmänheten runt om i landet till gruvarbetarnas stöd. Efter flera splittringsförsök och agerande från fackets och arbetsköparens sida bestämde strejkkommittén med rösterna 13 mot 12 för en återgång till arbetet den 4 februari 1970, trots att en omröstning strax innan bland arbetsstyrkan hade resulterat i att en majoritet var för fortsatt strejk. Den utslagsgivande i beslutet om avbrytande i strejken var en kommunis VPK:aren Emil Isaksson, Malmbergets Lenin.

Idag

Idag finns det inget minnesmärke över strejken i hela bolaget. Inte ens i gruvmuseet i besöksgruvan finns det någonting som hänvisar till strejken. Det finns heller inget minnesmärke i stadshuset eller sporthallen där stormötena hölls. Det verkar vara något som bolaget och pamparna i stadshuset helst vill glömma.

Material

• Lidman, Sara: Gruva. Intervju reportage med de LKAB gruvarbetare som en kort senare skulle gå ut i en av sveriges mest uppmärksammade strejker.

• Folkmakt nr 8 : http://flag.blackened.net/folkmakt/texter/artiklar/08-gruvstrejk.htm

• Järhult, Ragnar: Nu eller aldrig

• Thunberg, Anders: Strejken Extremt detaljerad och utförlig sammanställning av den vilda strejken vid LKAB.

• Kamrater, motståndaren är välorganiserad en rulle filmade under hela strejkens förlopp. Mest fokus på strejkkommittén o turerna runt denna.