Skillnad mellan versioner av "Väinö Linna"

Versionen från 4 oktober 2009 kl. 19.47

Uppväxt

Väinö föddes i den lilla finska byn Urdiala som ligger i närheten av Tammerfors. Det är den här orten som fick stå modell för byn Pentinkulma i Här under Polstjärnan. Han var det sjunde barnet, i en syskonskara av tio, till Vihtori Linna och Johanna Marja Linna. Tre av Väinös bröder dog vid unga år i fattigmanssjukdommen tuberkulos. Båda hans föräldrar kom från torparfamiljer i Tavastland. Linnas far var även han torpare, under herrgården Honkola, och var därutöver slaktare till yrket. Fadern dog i reumatisk feber när Väinö Linna var endast åtta år gammal, och Väinös mor var tvungen att ensam försörja familjen genom att arbeta på herrgården. Trots fattigdom och hårt slit la Linna tidigt händerna på alla böcker han kunde få tag på. Som barn uppskattade han att läsa äventyrsromaner som han lånade på biblioteket. Linnas utbildning begränsades till sexårig finsk folkskola som han avslutade i mitten av trettiotalet. Efter att ha arbetat som skogsarbetare och dräng vid herrgården där hans mor var anställd, flyttade han till Tammerfors år 1938 för att arbeta på Finlaysons textilindustri och fick börja på bomullsspinneriet. Han bodde inackorderad hos sin moster Anna Vertamo.

Krigsåren

År 1940 blev Linna inkallad till den finska armén och sattes i underofficersutbildning, dels för sina uppenbara kunskaper i stridsteknik, som han införskaffat iom allt läsandet; de ryska klassikerna och om karolinerna bland annat. Våren 1941 befordrades han till korpral och redan till sommaren samma år till undersergeant. Han fick börja utbilda de nya rekryterna som inkallats, och lärde känna en brokig skara ynglingar från alla delar av Finland, med alla deras lokala egenheter och dialekter. Då fortsättningskriget bröt ut 1941 skickades han till fronten i Fjärrkarelen som gruppbefäl och blev efter den initiala framryckningen 1942 liggande en längre tid i ställningskrig vid Svir. Han fick där förstahandserfarenhet av krigets meningslösa fasor då han efter en granatkrevad var den enda oskadda i sin grupp, omgiven av likdelar. Under de lugnare perioderna vid fronten förde han anteckningar om sina egna och gruppens erfarenheter i fält. Han lyckades däremot inte få dessa anteckningar publicerade, vilket fick honom att bränna anteckningarna. Trots att han blivit refuserad hade en idé fötts om att skriva en roman som skulle handla om den vanliga soldatens syn på kriget. Resultatet blev med tiden romanen Okänd soldat. På våren 1943 förflyttades Linna till Mustiala i Egentliga Tavastland för utbildningsuppdrag, där han blev kvar till sin hemförlovning 1945.

Han lyfter pennan

Efter kriget gifte sig Linna med jordbrukardottern Kerttu Seurin, som han träffat i Mustiala där hon verkade som lotta. På dagarna arbetade han på fabriken där han återfått sitt gamla jobb, och på kvällarna skrev han. Under hela tiden då han arbetade på Finlayson läste han intensivt. Författare som Schopenhauer, Dostojevskij och Nietzsche. Linna berättade senare att han tagit intryck av Erich Maria Remarques roman På västfronten intet nytt. Han började med att skriva en diktsamling, som dock refuserades, och han konstaterade att han nog inte var något poetämne.

Den första romanen som han fick publicerad, Päämäära, 1947, fick försiktigt uppmuntrande kritik men sålde dåligt. Chefsbibliotekarien i Tammerfors, Mikko Mäkelä, lade märke till boken och inbjöd Linna att delta i en skrivarcirkel som han upprätthöll, och Linna har senare sagt att cirkeln var en stor milstolpe i hans författarbana, då han upptogs i deras krets och på vänskaplig bas regelbundet fick diskutera skrivandet med mer erfarna kolleger. I den vevan fick makarna Linna sitt första barn, dottern Sinikka. På fabriken resulterade hans författardebut i att han förflyttades till mer ansvarsfullt och mindre lortigt arbete, och hans arbetskamraters attityd var också uppmuntrande. Linnas andra roman, Mörk kärlek kom ut 1948 med hjälp av dels ett stipendium, dels ett förskott som förlaget WSOY betalat på Mäkeläs rekommendation. Boken rönte redan en viss framgång, fast han själv anförtrodde förläggaren att han inte tyckte om den. Han led av den klassiska författarvåndan att "ha så mycket och stort att säga, och det blir till bara smulor". Linna fick ändå förlagets pris till Kalevi Jänttis minne för boken. Han påbörjade följande bok, som skulle heta Messias, men fick den aldrig avslutad, fast han hade fått ett förskott av förlaget. I och med detta gick han in i en personlig kris. Tillslut sökte han sig 1952 till en bekant psykiater i Helsingfors för att få hjälp. Efter en tids ältande reste han tillbaka till Tammerfors och gav upp försöken att knyta ihop trådarna i den misslyckade romanen, kavlade upp ärmarna och satte igång med Okänd Soldat.

Genombrottet

Först med Okänd soldat (1954) slog Väinö Linna på allvar igenom som författare. Förlagets värderare var först inte sinsemellan överens om manuskriptets kvaliteter. Den som först läste igenom det förhöll sig ganska svalt till det, men förlagsredaktörens far blev entusiastisk, och förlaget tryckte en ovanligt stor upplaga på 8000 exemplar inför julförsäljningen. Boken blev en jordskredsframgång, och både insändarspalterna och recensionssidorna fylldes av kommentarer. De flesta var positiva, men det fanns självklart också en massa gnäll. Försvarsmakten ansåg att den gav en negativ bild av de finländska soldaterna, och en del veteraner blev förfärade över framställningen av krigshjältarna som svärjande, smutsiga och påtagligt icke-heroiska tämligen vanliga människor. Något Linna själv tog med ro, det var ju hans tanke att skriva om hur verkligheten såg ut. Till saken här att boken censurerades. Det värsta av officerarföraktet mildrades eller beskars. En ocensurerad utgåva skall ha kommit ut år 2000 på finska.

Som följd av publiciteten såldes boken ännu bättre och genast följande år gjordes den första filmen med Edvin Laine som regissör. Vissa problem under inspelningen förorsakades av att försvarsmakten fortfarande tjurade, och inte ville samarbeta angående materiel. Det löstes genom överenskommelse med gränsbevakningen, där man fick låna vapen och pansarfordon etc. Filmen blev en framgång och exporterades också till utlandet. (Fast något förkortad, med några av de mest inside-finländska inslagen nedbantade). Filmen fick pris vid Berlins filmfestival. 1985 gjordes en ny version i färg regisserad av Rauni Mollberg, men ännu idag visas den svartvita oftare i televisionen, då de flesta anser att den mycket starkare tar fram de olika färgstarka karaktärerna. Finsk TV har mer eller mindre som tradition att visa filmen 6 december, självständighetsdagen..

Han var maskinmontör när han fick sitt genombrott med Okänd soldat (Tuntematon Sotilas) som utkom 1954 (översatt till svenska 1955). Romanen skildrar fortsättningskriget ur ett antal frontsoldaters perspektiv. Boken vart censuerad från det skarpaste av Linnas kritik av officerare och krigsstaben. Även det grova och upproriska språket från soldaternas sida friserades till. Ny finskutgåva utan censur kom ut 2000.

1959-62 gav Linna ut sitt andra storverk, trilogin Här under Polstjärnan (Täällä Pohjantähden) bestående av titlarna Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk. Böckerna skildrar Finlands historia från slutet på 1800-talet via finska revolutionen till 1900-talets mitt genom släkten Koskelas öden.

• http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4in%C3%B6_Linna

Bibliografi (Utgivet på svenska)

• Mörk kärlek 1948
• Okänd soldat 1955 (filmatiserades 1955 samt 1985 se vidare, Okänd soldat (film, 1955), Okänd soldat (film, 1985))
• Högt bland Saarijärvis moar 1959
• Upp trälar
• Söner av ett folk 1962

http://www.kirjasto.sci.fi/vlinna.htm !!!