Workers and Management - Tanzanian Studies 4
Workers and Management är en antologi skriven i Tanzania under mitten av 70-talet. Socialismen ska byggas i landet och de flesta författarna är naivt optimistiska och regimvanliga. Många av texterna handlar om arbetarråd och medbestämmande. Väst dissas och problem pekas ut även i byråkratierna i öst, nu vill man i Tanzania engagera arbetarna för att bygga den afrikanska socialismen. Andra pekar ärligt ut svagheter i Tanzanias ekonomi. Flera texter handlar om hur väst-bolag efter nationaliseringar, använt samarbete och management-avtal till att fortsätta pumpa ut profiter från produktion (och ibland rent fusk) i Tanzania. Väst-kapitalet kan till och med föredra samarbete med de nationaliserade företagen före att behöva streta själva. Statens deltagande fungerar som en garant för det utländska kapitalet som kan fortsatte exploatera landets arbetare och naturresurser.
Den enda riktigt intressanta texten handlar om arbetarkampen från 40-talet fram till 70-talet. Den beskriver hur hamn- och järnvägsarbetarna länge var dominerande bland de stridbara arbetarna. En stor strejk 1947 spred sig från hamnen via järnvägsnätet ut i hela landet och ackompanjerades av stora kravaller. Den koloniala staten satte hårt mot hårt fram till mitten av 50-talet då man tvingades se fackföreningarna som ett sätt att kontrollera arbetarna. Rådgivare från brittiska TUC skeppades till Tanzania och predikade ansvarsfull löneförhandling. Poängen skulle vara att fackföreningsverksamhet inte har med landets styre att göra. Den brittiska sosse-propagandan hjälpte föga och fackföreningsrörelsen utgjorde ryggraden i den nationella befrielsekampen. Många strejker fick politiska dimensioner och kampen på arbetsplatserna sågs som en kamp mot britterna, och kampen mot britterna fördes gärna in på arbetsplatserna. 1960 förlorades över miljonen arbetsdagar, över 80 000 arbetare var ute i 700 officiellt räknade strejker. Transportarbetarna hade fått med sig de flesta arbetare inklusive tjänare och plantagearbetare. 1961 var Tanganyika (blir Tanzania först i unionen med Zanzibar) självständigt.
Efter självständigheten sjunker antalet strejker drastiskt. Detta är en kombination av nationellt samarbete och hopp om att tillsammans bygga ett bättre samhälle, något förbättrade levnadsförhållanden och statliga repression. Delar av fackföreningsbyråkratin försöker använda arbetarna för att tillskansa sig maktpositioner i den nyligen erövrade staten, de andra (segrande) byråkraterna tar tillfallet i akt och skyller hela rörelsen för att vara imperialistisk. Under den hårda repressionen mot strejker blir metoden att stänga ute cheferna allt vanligare på Tanzanias arbetsplatser. Arbetarna använder också anti-imperialism och statens arbetarvanliga retorik i sina diskussioner och proklamationer. På 70-talet, när socialismen inte levererar på sina löften, ökar de vanliga strejkerna igen.
