Upproret i Jönköping 1855

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Yxan och stupstocken som arbetarna lämnade utanför spanmålsspekulanten Lindmans hus.
Året var 1855. I Jönköping pågick då i två dagar ett uppror; något som inte senare skulle inträffa i den stan.

Den 25 och 26 september reste sig utsvultna och utsugna arbetskarlar mot sina förtryckare. Det hade under sommaren och förhösten gått så långt att de inte funnit något annat val. Priserna på deras bröd och på deras potatis hade nämligen stigit katastrofalt. Flera av dessa arbetskarlar hade också insett orsaken till svälten: spannmålshandlares och andra köpmäns "förköp" utanför stan av säd och potatis innan transporterna nådde in till stans torg. Det var förköpen som minskade utbudet och höjde priserna, vilket naturligtvis drabbade dem värst som hade det sämst ställt. Förköpen hade blivit ett enkelt och påtagligt räkneexempel på förtryckets och orättvisornas orsaker.

De förköpta spannmålen utskeppade handlandena, både de i stan boende och ditresta, - till "utrikes orter", där priserna skjutit i höjden till följd av Krimkriget. Deras vinster blev ansenliga. Officiellt var ju Krimkriget en konflikt mellan Frankrike och Ryssland om de kristnas ställning i de turkbehärskade furstendömena Moldau och Valakiet, som tzaren besatte 1853, med en turkisk krigsförklaring till följd. Frankrike slöt upp bakom Turkiet och det gjorde England med, för båda var oroade av de ryska expansionssträvandena i Orienten. Det går att tala om vad Nikolaus I ville, om vad Viktoria i London tyckte och om vad Napoleon III i Paris hade för planer. Men det är bättre att tala om vad, det engelska, ryska och franska kapitalet hade för avsikter: ökade vinster och nya marknader.

Den viktigaste följden av kriget på Krim för Europas massor blev prisstegringarna på spannmål, eftersom den ryska spannmålen nu till följd av kriget bara i mycket ringa mån kunde exporteras, och den amerikanska ännu inte var mycket att räkna med. Men det fanns spannmål i Sverige som kunde undanhållas dem som bäst behövde den och handlandena i Jönköping var inte sena att hänga med utan att ägna en tanke åt, vilka deras agerande drabbade i form av svält och undernäring. Om de hade gjort det, skulle de inte längre, ha varit affärsmän.

När arbetskarlarna ibland under sommaren samtalsvis försökte påpeka för spannmålsuppköparna vad deras affärer medförde, fick de bara svaret att allt 'stod i överensstämmelse med Rikets lag. De gjorde ingenting olagligt. Och därvid hade de naturligtvis rätt. Det var alltså en mycket känslig punkt som arbetskarlarna angrep då de ställde frågor om prisstegringarna. De riktade ju angrepp mot det mest fundamentala i den lag som de rika själva stiftat: rätten att sko sig på andras bekostnad; den ekonomiskt sluges frihet att fara fram som han vill. I sina liberala tidningar kunde handlanden också få stöd för där kunde det heta att de exporterade spannmål åt "behövande på utrikes orter". Deras affärer var alltså inte bara lagliga utan också rent av humanitära.

Så kom det sig då att arbetskarlarna under sommarens lopp alltmer började inse det lönlösa i att bara försöka tala med dem som orsakade deras svält. För dem som svälter; för dem som vet orsaken till sin misär; för dem som över huvud taget sett utsugningens mekanismer återstår då bara att hota och att slutligen gå handgripligen tillväga. Arbetskarlarna gjorde uppror i Jönköping liksom man gjorde på många andra orter denna sommar och höst i landet, men i Jönköping blev det våldsammast. Efterräkningarna blev här också allvarligare än på andra platser. Straffen blev hårda och skoningslösa. Inte minst, viktigt är att konstatera, att spannmålsuppköpen kring Jönköping skett i större skala än någon annanstans.

Det var alltså särskilt mot två av stans handelsmän som arbetskarlarna riktade sitt missnöje. På tisdagskvällen den 15 september gick man till Lindman som hade affär på Storgatan och krävde att få tala med honom. Då denne inte kom ut lade man en skarpslipad bila och ett brädblock, formad till en stupstock, utanför hans dörr som en varning. Man hotade, hojtade och skrek. En och annan fönsterruta rök visst också i förbifarten.

Till klockan nio på onsdagsmorgonen hade tillförordnade borgmästaren Rudling kallat dem som han uppfattade som ledarna till sin gård för att tala dem tillrätta. I stället samlades stora skaror av arbetsfolk till detta möte, som ledde till att arbetskarlarnas beslutsamhet stärktes. Stämningen trissades upp under dagen. Skaror av arbetsfolk drog runt på stan, men inte förrän på kvällen kom det till någon egentlig konfrontation. Man bröt då igenom den tillfälligt hoprafsade ordningsvakt som de "ordningälskande" ställt upp och tågade upp till Fricks egendom på Dunkehalla där en del skadegörelse förekom.
- Det är bättre att sitta på fästning än att svälta ihjäl, ropade man.
- Nu kan Fricken få doppa sina potäter i blod, ropade man också.
Det var uppror i Jönköping.

Skrivet om händelserna

Se även