Strejker på posten i Frankrike

Tack för utrymmet här, nån jävla liberal var som du misstänkte framme och pillade, redan efter några timmar...!

Strejkerna på PTT (Postes, télégraphes et télécommunications) är rörelser som sedan början av 1900-talet har påverkat den ”allmänna opinionen” i synnerhet. Som ett resultat av postgångens regelbundenhet föds uttrycket ”komma som ett brev på posten”. Uttrycket är globalt giltigt alltsedan postverkets födelse som ”allmännytta”. Vid en strejk som äger rum inom PTT:s administrativa gränser bryts genom Posten länken mellan avsändare och mottagare, den i sociala och ekonomiska relationer medlande länken bryter samman. Tillväxten av andra kommunikationsmedel verkar ännu inte drastiskt negativt på effekterna av långa arbetsnedläggelser inom denna transportsektor.

Staten, som är den offentliga servicens garant, har länge förnekat postarbetarna rätten att strejka. Att värna om allmänhetens intresse är något som ställs högre än ett, från dess synvinkel, andra rangens klagomål från postarbetare och telegrafister. De som betalades av staten skulle inte kunna strejka utan att bryta den länk som skulle ha knutit den anställde genom ed till sin arbetsgivare. Detta band, detta argument, gällde inte enbart för PTT:s anställda. Men inom denna bransch av den offentliga sektorn blev det ifrågasatt och förnekat på det radikalaste vis av de arbetande själva: genom strejken.

Här ges ett angreppssätt genom vilket strejkerna på posten i Frankrike kan förstås.

1899-1914

Strejken är förbjuden för alla anställda. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Fackföreningsrättigheter gäller dessutom inte för statsanställda.

Första brevbärarstrejken, Paris

• 18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
• 11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, så gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades en fackförening hos dem. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 november. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).

Fackliga rättigheter nekades anställda

• 22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde Èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i ”allmänna associationen för postens anställda” (l’association générale des agents des PTT), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ambulerande tjänster: Paul Amalric och Paul Quilici.

Strejkerna 1909

• 12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ambulerande tjänst, kvinnliga telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska nationalförsamlingen genom Louis Barthou och Clemenceau och trots sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, på sorteringsterminalerna liksom stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställs i början berör problem med intern befordran. Till slut är det dock sparkandet av den statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon dra ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid stärker strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingades den tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten” för en strejk som sätter arbetare med vita kragar (tjänstemän) i första rummet som Tigre knappast kan beskriva som revolutionärer. Den är densamma för de kvinnliga telefonisterna som deltar i en strejk för första gången. Den utövar också ett starkt tryck på företagens kommunikationer som bringas ur fattningen genom den oförutsedda strejken. De officiella förhandlingarna mellan minister Louis Barthou och postarbetarfacken påbörjas. De är otillräckliga då varken tjänstemännen/de övriga anställda eller brevbärarna deltar.

.... (fyll ut här) ....

Hösten 1974, den stora strejken

Det ökande missnöjet, som de räknade strejkdagarna visar, sammanfaller på hösten 1974 med en särskild politisk situation. Valéry Giscard d’Estaing väljs i maj månad till president med en svag skillnad i röstläget jämfört med Francois Mitterand, den förenade vänsterns kandidat. Men de första ryktena om Valéry Giscards projekt för PTT skvallrade om en organisatorisk förändring inom post och telekommunikationer. Detta tolkades av PTT:s anställda som en privatisering och en nedmontering av den offentliga sektorn. Under ett flertal år är dessa teman aktuella för postsektorn, och man är rädd att förlora sin ställning som innefattar arbetslöshetstrygghet och ger vissa karriärmöjligheter. De här bekymren knyts till de traditionella lönekraven, att som ett minimum, regeringen löser överenskommelserna för den offentliga sektorn med minoritetsfacken med FO, FEN och CFTC, åsidosättandes CGT och CFDT. Dessa frågor sätts även i samband med frågor om arbetsförhållanden och föråldrade ledningsprocesser, i en miljö av unga arbetare som har ett helt arbetsliv framför sig.

• Den 17:e oktober 1974 inträffar en mindre incident under CGT:s och CFDT:s fackliga aktionsvecka. Det är efter ett stormöte (Assemblée Générale, allmänt vanligt förekommande stormöten på arbetsplatser och på skolor där alla på arbetsplatsen uppmanas delta) för personalen på en sorteringsterminal (PLM, Gare de Lyon) som denna incident provocerar fram ett avbrott i arbetet ”på obestämd tid”. Först på sorteringsterminalen vid Gare De Lyon och sedan genom en kaskad av arbetsnedläggelser som går genom stationskontoren, vilka är sorteringsterminaler och transportzoner för huvuddelen av postutväxlingen mellan Paris och resten av Frankrike… Varje stationskontor (PLM, gare d’Austerlitz, gare Montparnasse, gare Saint-Lazare, gare du Nord, gare de l’Est) är ”slutstation” för diverse ambulerande tjänster som sorterar upp post på sin ”zon” av rutten. I anslutning till stationskontoren finns det nyare Paris-Brune, som sorterar företagspost och post till och från Paris förorter. Från och med den 22:a oktober är strejken total där. Ekonomin är så pass beroende av postbefordringen att strejken förlamar landet, steg för steg. Alla postens sektioner följer med i strejken: kassorna, utdelningen, postcheckar. Den drar med sig de som arbetar med telekommunikation vilka är de första som hotats av en möjlig privatisering och nedmontering av PTT.

Precis som 1909 så blir statens sekreterare för PTT Pierre Lelong blir postarbetarnas svarta får när han uttalar sig på respektlösa sätt över ”idiotarbetet på sorteringstermnalerna”! Ställda inför honom är det historiskt starka facket på posten mäktigt. Vid slutet av 1973 har CGT 87 000 medlemmar, federationen Force Ouvrière räknar sina till fler än 58 000 och CFDT har fler än 30 000 anslutna.

• I officiella beräkningar finns det 1974 inom PTT: 231 000 brevbärare, 111 000 inom telefonin och 3600 anställda till gemensamma tjänster för de två kategorierna inom hela det franska territoriet. Posten är en av de största arbetsköparna i landet. Strejken paralyserar inte endast ekonomin, den är dessutom väl synlig och hörbar. Banderollerna framför kontoren, manifestationer lite överallt varav ett flertal i Paris, öppna brevlådor, stängda kassor, postcheckar som ligger orörda, allt vittnar om en rörelse som åtnjuter en mycket stor respons. Men även om förhandlingarna skall vara öppna från och med 24 oktober är det inte förrän den 20:e november, efter ännu en mycket kraftfull strejk- och manifestationsdag, med kraft från de anställda inom hela den offentliga sektorn, som Pierre Lelong utannonserar en stigande budget för 1975 i namn av Jacques Chiracs regering. Den enade fackliga fronten som skapats i början av strejken börjar nu spricka. Den 26:e november annonserar Jacques Chirac öppningen för facken under två veckors diskussioner om löner inom offentlig sektor. Strejken håller redan på att vittra sönder sedan några dagar när sorteringsterminalerna i Paris den 27:e november beslutar att avbryta strejken. Den andra december 1974 är återgången till arbetet ett faktum. Som sin motsvarighet Julien Simyan från 1909 försvinner Pierre Lelong från den nationella politiska scenen efter sin ersättning som statssekreterare för PTT i januari 1975…
• För året 1974 tillåter PTT:s statistik att vi mäter denna exceptionella rörelse. 3 101 826 strejkdagar är införda i de officiella beräkningarna. Medeltalet för arbetarna lägger sig på 9 dagar per person.

1974 års statistik avråder inte de PTT-anställda att ta till denna kampform ytterligare. I parisregionen i början av 1978 bryter en konflikt ut på de nya sorteringsterminalerna i förorten: Créteil, Trappes, Bobigny, Nanterre etc… Konflikten gäller den ökade osäkerhet som följer efter rekryteringen av ”visstidare”. Som för alla löntagare markerar året 1981 en paus. Efter detta datum överskrider aldrig antalet strejkdagar det för PTT symboliska 1 dag. De konflikter som äger rum innan reformen 1990, vissa gånger spektakulära, som den då ”gula postlastbilar blockerade postkontoren”, berör aldrig mer än en minoritet av de anställda. Vi kan hursomhelst se en utbredning av strejker som är begränsade till en byggnad eller ett kontor. Denna typen av strejker för med sig långa arbetsstopp men påverkar endast en liten del av befolkningen.

1975-1989: Strejkstatistik från PTT 1975 : 186 000 strejkdagar; 1976 : 559 000 dagar; 1977: : 697 415 dagar; 1978 : 443 900 dagar; 1979 : 447 000 dagar; 1980 : 613 500 dagar; 1981 : 145 857 dagar; 1982 : 133 800 dagar; 1983 : 182 000 dagar. 1984 : 428 000 dagar. Året är et vändpunkt då en plan som syftar till att avskaffa de ambulerande tjänsterna och stationskontoren. På det politiska planet äger detta rum när de kommunistiska ministrarna lämnar regeringen. 1985 : 198 000 dagar; 1986 : 383 000 dagar; 1987 : 393 000 dagar; 1988 : 332 000 dagar; 1989 : 192 241 dagar.

Källa: artikeln är en direktöversättning av Grèves des PTT