Paz, Abel: Viaje al pasado

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Paz Viajealpasado.jpg
Viaje al pasado - 1936-1939 är en självbiografisk skildring av Abel Paz erfarenheter under spanska revolutionen och inbördeskriget i och runt Barcelona. Författaren är bara 15år när de anarkistdominerade arbetarna tar till vapen och krossar den fascistiska statskuppen över stora delar av Spanien 1936. Med arbetarresningen faller även republiken till allt utan namnet. Men med CNT-FAIs (det mångmiljonhövdade anarkosyndikalistiska fackförbundet och den Iberiska Anarkist Federationen) stöd återinförs regering och ordning. Dock parallelt med en revolutionär omdaning av samhället, främst i form av kollektiviseringar och självförvaltning i Barcelona och omgivande landsbyggd. Och med arbetarmiliser istället för militär. Författaren är för ung för fronten så han blir kvar i Barcelona. Han knogar på metallfabrik och är aktiv i Juventudes Libertarias, det anarkistiska ungdomsförbundet som varit förbjudet under republiken fram till revolutionen men som nu arbetar öppet och energiskt med allt från anti-fascism till bildningsarbete och tidningsproduktion. Abel är också med i en lokal anarkistgrupp som varnar för kompromissandet och reformismen i Folkfronten. Läsaren följer författaren och revolutionen från de första brinnande dagarna och explotionen av kreativitet över kriget och den kommunistiskt orkestrerade kontra-revolutionen. Regeringen återskapas, polisen kommer tillbaka, kollektiviseringarna sätts på pause, arbetarmiliserna militariseras (milismän blir soldater, tongivande anarkister blir officerarare), Sovjetiska underrättelsetjänsten flyttar in, Kommunistpartiet (den ägande klassen, det internationella borgerskapet och Stalins parti i Republiken) växer, kamrater avväpnas, fängslas och mördas av polis, kommunister och katalanska nationalister (vilken färg har den katalanska flaggan när den brinner?). Allt medan en mäktig, beväpnad anarkistisk arbetarrörelse väljer att ta stryk (delvis beroende på ständiga uppmaningar av tongivande kamrater som nu hamnat i statens administration och regering) istället för att slå tillbaka, allt för att bevara folkfronten mot fascismen.

Men även i den hopplösa limbon mellan den fascistiska fronten och den kommunistiska kontra-revolutionen finns styrka, solidaritet och värdighet överallt omkring huvudpersonen. Diskussioner om vägen framåt, ideologisk kamp för anarkismens ideal, gemensam bildning, bygget av kollektiven (skildras främst från Aragonien där författaren befinner sig en tid) och vägran att ge upp vapen. I en imponerande scen 1938 beslutar arbetarrådet på en vapenfabrik att gratis skicka vapen till sina kollektiv i Aragonien (som kommunisterna/staten har fullt upp att försöka krossa) så att dessa ska kunna försvara sig mot den fascisiska fienden. När fascisterna står utanför Barcelonas portar söker de unga anarkisterna hitta en väg att med vapen befria sina kamrater från de kommunistiska fängelsehålorna så att de inte ska bli avrättade av fascisterna (!). Boken blandar ständigt hopp med hopplöshet.

Berättelsen slutar i koncentrationsläger i Frankrike.

Se även: