Johnson, Eyvind: Timans
I ungdsomsåren blir han vän med arbetarkrabben Rolf. Rolf blir senare revolutionär socialist och även Stig dras mot socialismen. Stigs socialism och umgänge är såklart skandal i familjen (även om fadern känner drag av skuldkänslorna från sin egen ungdom). Stig skickas till Berlin för att byta miljö. I Berlin kokar socialismen, idéer kastas mot varandra på stadens mötesplatser - syndikalismen, en våldsam revolution, den pacifistiska anarkismens byggande av människan idag för att bygga samhället i morgon. Stig dras inte omedelbart till någon inriktning, men blir vän med en dödssjuk anarkist och kommer så småningom med något sorts hopp om ett bättre samhälle. Hemma ses stig som tokig, både på byggden och av familjen, och hans klassbakgrund hindrar honom från att sluta sig till de socialistiska leden (även om han går på föredrag och möten). Han är ensam i världen.
Rolf, å andra sidan, blir av med armen i en industriolycka och tappar, som en följd av detta, senare förståndet. Den revolutionära socialismen byts ut mot en tanke om universell ödmjukhet, alla måste bli ödmjuka, både arbetare och kapitalister. Först då blir allt bra. Strejk, klasskamp och revolution är inte ödmjukt. Stig och Rolf grälar, Stig tycker att ödmjukhet inför orättvisor är äckligt. När Stigs svåger tar över företaget (Stig tänker inte vara kapitalist) efter Stigs åldrande far erbjuder han Rolf ett jobb som tidsstudieman - för att skilja tokarna åt och minska familjens pina. Rolf tackar ja, hans far blir religiös och båda blir senare företagsspioner och strejkbrytare. Rolf är en ömklig person. Tills upproret kommer och Rolfs hjärta bryter ödmjukhetens bojor.
I bakgrunden finns hela tiden klassmotsättningarna och människor i dem. Mot slutet upptäcker Stigs syster, Elsa, med förskräckelse att det borgerliga familjelivets trygghet kanske också är ett fängelse. Samtidigt växer religionen sig stark, både i kapitalistfamiljen och i samhället.
Citat från boken
"Och arbetarna knöt händerna och väntade på att Revolutionen snart skulle komma. Här direkt går ju inte att börja, men nånstans - på ett annat ställe - måste den börja ingen kan väl stå ut med eländet i all evighet heller - Eller kan man det?"
--
"I de år som följde strax efter det stora kriget gick bland andra pester en andlig. Människor som tröttnat på det myckna rykande blodiga eller ruttnande människoköttet, eller förvirrats av den mekanik, som så precist och fulländat användes av och mot dem själva, avföll från tron på kulturens, utvecklingen, den skapande människoanden, och lärde sig eller lärdes tillbe något som kallades Ordet.
Ordet - till det längtade man ur de mörka årens ångest. Det var ett slags bakrus, kulturäckel och förräderi mot trots-allt-tron. Ordet var det suggestiva som behövdes - det rätta ordet -
Men detta kom från alltför sjuka tungor; det föddes antingen hos medvetna skojare eller nervförstörda krigsoffer. Det saknade den friska blåst, som kunde gjort det till världsfrälsare; visserligen hade det nyttighetssinne, min intet sinne för folkets och folkets verkliga behov. Ordet skulle drivit de trötta framhåt, ryckt upp splitets och orättvisans rötter och grundat människoriket på jorden - men nu var det ett grovt bedrägeri.
Himmelriket profeterades nära. Det falska ordet röck jordens barn från det jordiska och profeterade ett stillsamt, lugnt, krigsfritt himmelrike. Och man såg ut över jorden. Den rök ännu, den var nersvinad och stank. Man skulle bli så smutsig, om man försökte rengöra den - om det ens gick. Himlen var bekvämare, och som den var nära, gällde det bara att skaffa sig en god plats i tid -
Och så var det falska ordets kött, medan det rätta förkvävdes i blod eller misstro. Och i det falska ordet namn byggdes tempel och bönehus, utgavs tidningar och skrevs böcker. Och förtjänades pengar! Ty det falska ordet förstod ekonomisk politik. Det lade an på aktiestockars och bankkontons innehavare - och det var ju i viss mån rätt, då dessa hade största behovet av omvändelse och bättring."
--
"Striden hade börjat med en snöklump. En isklump avgjorde den. Och den isklumpen slog ut två framtänder på i tjänst varande poliskomissarie.
Pettsson vrålade till av den största smärta han under hela sitt liv känt. Han böjde sig framåt, spottade ut sina bästa framtänder och drog in den kalla luften mot de blottade nerverna. Han skalv i hela kroppen och vacklade; han tjöt av hämndtörst; och nu insåg han hur stor revoltfaran egentligen var.
Inför hans inre kommissarieblick upprullade sig hela världsrevolutionen med alla dess fasor. I detta ögonblick såg han ovanligt klart; och såg sin plik mot det lagbundna samhället, vars öde vilade i hans hand.
Och han röt:
-Ge eld!
Och man gav eld. Men möjligtvis sköts det i luften eller marken, ty ingen stöp. Men den tätt packade arbetarmassan förstod att revolutionen äntligen kommit. Och nu gällde det att slåss till sista man. För hela världens framtid.
Man sprang, men åter runt Timans -"
