Ibrahimovic, Zlatan & Lagercranz, David: Jag är Zlatan

Fotbollsstjärnan Zlatan Ibrahimovic har berättat för David Lagerkrantz om sin uppväxt i Rosengård, sin familj och sin fotbollskarriär. Tillsammans har de skrivit boken Jag är Zlatan.

Det är Zlatan själv som pratar om Rosengård, familjen, den härjiga, knapra och upproriska ungdomen, känslan av att inte passa in, att ses som ett hot. Om att gå från värsting till stjärna, de stora klubbarna och de stora pengarna. Vi får höra bakgrunden till klubbbyten, blir serverade personligheter bakom stjärn-namnen ((Lililan Thuram, Pep Guardiola, Maxwell, Patrick Vieira och Jose Mourinho för att nämna några).

Det är en intressant och medryckande berättelse, både fotbollsromantik och socialrealism. Men vad som kanske främst borde inspirera är Zlatans tro på sig själv; han kanske inte alltid har rätt men han utgår från att så är fallet. No gods, no masters. Jag är Zlatan.

Utdrag ur boken

Om grupperingar och hur man måste bygga gemenskaper för att lyckas när det gäller:

Den verkliga utmaningen var grupperingarna. De störde mig från dag ett, och det berodde inte bara på att jag kom från Rosengård där alla samsades i en enda röra, turkarna, somalierna, juggarna, araberna. Det var också för att jag så tydligt sett det i fotbollen, både i Juventus och i Ajax: alla lag presterade bättre då spelarna håller ihop. I Inter var det tvärtom. Där satt brassarna i ett hörn. Argentinarna i ett annat, och så vi alla andra i mitten. Det var så ytligt så slappt.

Ok, visst blir det ibland lite grupperingar i klubbarna. Det är inte bra men det händer. Men då brukar folk åtminstone välja sina vänner och gå efter vilka de passar ihop med. Här gick man efter nationalitet. Det var så primitivt. De spelade fotboll tillsammans. I övrigt levde de i skilda världar, och det gjorde mig vansinnig och jag fattade på en gång, det där måste förändras. Annars vinner vi inte ligan. Vissa sa kanske: Vad spelar det för roll vem vi äter lunch? Tro mig, det spelar roll. Håller man inte ihop utanför plan märks det på spelet. Det påverkar motivationen och lagkänslan. I fotboll är det så små marginaler att såna grejer kan avgöra, och jag såg det som mitt första stora test att göra slut på det där. Men jag märkte, det räckte inte bara att snacka.