1855 - Grennaupproret

Från Polkagriswiki
(Omdirigerad från Grennaupproret)
Hoppa till: navigering, sök

Under sommaren 1855 sprider sig hungerupproren som en löpeld över Sverige. Det är dyrtid och spannmålspriserna fortsätter att öka. Problemet ligger inte hos jordbruksproduktionen utan i den framväxande kapitalismen. Medan fattiga människor hungrar exporterar Sverige 83 000 ton av den för inhemska konsumtionen så viktiga rågen. Men i stad efter stad motsätter man sig ordningen och kräver billigare spannmål. Arbetare går i spetsen tillsammans med utsatta hantverkare. Spannmålshandlare, statliga ämbetsmän, spannmålsexport, lokal utförsel och brännvinsbrännerier angrips. Kraven är billigare spannmål men kombineras ibland med arbetarkrav på högre löner.

Rörelsen tar sin början i juni men når sin kulmen under sensommaren. Händelserna i Jönköping den 25 och 26 september har benämnts som orosvågens höjdpunkt. Folk, främst arbetare, sluter sig samman i krav på lägre spannmålspriser. ”Det är bättre att sitta på fästning än att svälta ihjäl” resonerar många. Man ställer kravet ”Ingen utskeppning av spannmål”, man jagar upp spannmålshandlare och tvingar fram sänkta priser, spannmål tas i beslag, man befriar under upproret fängslade kamrater, spannmålsbrännerier och köpmannabostäder attackeras handgripligen. Ordningsmakten kallar in militär vilket resulterar i gatustrider mellan arbetare och militär. När militära förstärkningar når fram kan ordningen återställas.

Nyheterna om resningen i Jönköping nådde Gränna redan onsdagen den 26 september. Situationen diskuterades ivrigt bland fabriksarbetare och gesäller. Spannmålshandlare mottog både hot och varningar. ”Man borde göra som i Jönköping”. Gesäller agiterade på krogen under torsdagens middag. ”Ikväll ska det ske!”.

Samtidigt utbryter strejk i hamnen. Hamnarbetarna vägrar delta i utskeppningen av säd. De få som tvekar hotas med stryk om de fortsätter arbeta. Hamnen står i det närmast stilla!

Vid skymningen strömmar grupper av fabriksarbetare samman i stadens mitt. Genom rop och visslingar vinner man ytterliggare anslutning. Beväpnade med käppar och knölpåkar tågar man ner till spannmålsmagasinen i hamnen.

Borgmästaren dyker upp och läser upprorslagen för den uppretade folksamlingen. Han möts av högljudda krav på förbud mot spannmålsexport och förbannelser riktade mot ”de som till fattigas förfång” spekulerar i spannmål. Vagnmakargesällen Johan Ekstrand talar för folket och kräver ett omedelbart stop för utförsel av spannmål. Borgmästaren svarar att han inget annat önskar men saknar makten därtill. Han kan tänka sig att på högre ort ansöka om ett förbud. Arbetarna hotar med att bränna ångfartyg och magasin om antydan till utskeppning visas. Från Vätterns strand stämmer man ljudligt upp i Marseillaisen. Till vapen, fria män, med sabel och med lod! Tyrannen darren…

Efter den lugna men hotfulla konfrontationen med borgmästaren beslutar folkmassan att återvända mot centrum. Efter viss tvekan börjar man tåga mot Norra tullporten. Där fäster man ett tygstycke vid en käpp och med fanan i spetsen marscherar man söderut. Tre spannmålshandlares hus, prästbostaden och häradshövdingsbostaden överöses med sten. De demonstrerande arbetarna behärskar Grännas gator.

För att återta sin förlorade makt och säkra de besuttnas säkerhet skickar borgmästaren bud efter militär förstärkning. Den 28 September anländer 25 man från Jönköpings regemente för att med våld, om så krävs, kväsa upproret. Den militära närvaron i Gränna har den, av borgmästaren, önskade effekten. En mindre skara arbetare beger sig mot hamnen där militär och spannmålshandlare konfronteras med diverse okväden men man skingras snart. Upproret på gatan är över. Hamnarbetarstrejken fortsätter dock över den 2 Oktober. ”Arbetarna har ännu inte biträdet vid spannmålslastningen” konstaterar borgmästaren.

Borgmästaren protokollför att oroligheterna orsakats av ”en mängd arbetsfolk, gesäller, lärlingar och fabriksarbetare”. Vittnen anger den tidiga samlingen av fabriksarbetare till runt 50-60 personer som enligt borgmästarens anteckningar oupphörligt ökade för att sedan utgöra ungefär 200 personer. 15 personer dömdes för att ha givit utlopp för sitt missnöje. Av dessa var majoriteten hantverkargesäller.