Fridegård, Jan: Tre stigar

Tre stigar av Jan Fridegård gavs ut 1967 och är den sista Fridegård-boken utgiven under författarens levnad. Ramen för berättelsen är en resa till Prag, via DDR, under mitten av 60-talet. Författaren befinner sig på livets höst och varvar betraktelser om historien, egna minnen och andliga funderingar.

Här finns Fridegårds klassiska auktoritets- och herrskapsförakt men det blandas även upp med lite grumligare beklaganden om dagens ungdom (som bland annat välter gravstenar), fotbollen (tusentalets segerrop som ett förebådande till stöveltramp och krig), det tyska folkets historiska och framtida skuld och naiva önskningar om att få "jobba och leva i fred". En betydande del av boken är författarens andliga funderingar där han ser ett efterliv med belöningar, njutningar och rättvisa (de goda får det bra men tyrannerna tvingas först inse sina synder och bättra sig). Lite gaggigt blir det.

Citat

• "Jag har aldrig gillat att bli uppassad - jag har mest själv passat upp på andra. Gärna på gamla, sjuka och fattiga men med ilska och motvilja när det gällt dräggen. För mig är dräggen inte det som ligger på samhällets botten utan det feta och vidriga som flyter upp och ligger synligt på ytan av moder Sveas slaskhink"

• "Kan något vara löjligare än noggrann marsch?"

• "Själv skulle jag med glädje ha hållit mig undan om jag kunnat och sedan jag genomskådat moralen i det militära. Jag såg längtande mot ändlösa skogar och tänkte, hur skulle jag gömma mig och komma fram först när det blev fred på jorden"