Fridegård, Jan: Lättingen

Betraktelser och minnen av Jan Fridegård utgiven 1965. Boken hoppar mellan barndomen runt statarhemmet, militärtjänstgöringen, slitet som arbetslös, det (ofta tomma och meningslösa) sociala umgänget som erkänd författare, böcker han skrivit och böcker han läst, och livet som åldring i 60-talets Sverige.

Tonen är, som vanligt, brysk och kritisk mot överhet, kyrka och rikemän. Men uppskattande mot rakryggade kamrater, ärliga författare och naturen. Boken präglas av stolthet med självdistans, författaren ser sig som mycket viktig men också ganska obetydlig. Då och då dimper författarens andlighet, eller mystik, ner i berättelsen. Det talas då om livet och känslan bortom kroppen och bortom döden. Gud utan religionen. Fridegård uppskattar samhällets demokratiseringen (kanske mest det avtagande bockandet och maten på borde) men ser också hur ytlig den är. Tomheten gapar stort och under folkhemmets fernissa vilar förtrycks- och utsugarsamhället.

Vilhelm Moberg, Folke Fridell (som delar författarens kritik av folkhemmet), Moa Martinson (som pekar på en borgarförfattare och säger till henne att hennes böcker saknar mening), Axel Holmström (som författaren gillar men nästan hamnar i slagsmål med i en diskussion om förhållandet i fångförvaret), Nils Ferlin, Harry Martinson (författaren säljer, på folkets hus innan ett möte, en revolver till honom) och Ivar Lo-Johansson är några av kändisarna som passerar förbi i berättandet.

Fridegård skriver även om böcker han läst och uppskattat. Bland de mer uppskattade författarna kan nämnas Dan Andersson, Heinrich Heine och Vilhelm Ekelund. Den sistnämnda byter han böcker med vid flera tillfällen men uppskattningen verkar inte vara ömsesidig.

Boken är andra delen i Jan Fridegårds så kallade Minnes serie. De andra två böckerna i serien är På oxens horn och Det kortaste strået.