Fridegård, Jan: Äran och hjältarna

Äran och hjältarna av Jan Fridegård är en delvis självbiografis roman som bygger på författarens, och hans kamraters, erfarenheter i det militära under mitten av 1910-talet.

Huvudpersonen, Stolt, flyr stiltjen och utsiktslösheten i statarsverige och tar värvning som dragon i Stockholm. Lockad av national- och militärromantik ser han ära, gemenskap och fina uniformer framför sig. Han möter penalism, småsinthet, uppåtsträvare och död, människor som plågar människor. Som frivilligt (endast lockad av hungerns bojor och oviljan att sälja sig som statare eller dräng) möter han endast förakt från de värnpliktiga (oftast organiserad arbetarungdom) och spö och förnedring av de äldre stamanställda. Hans egen grupp är svag, de flesta vågar verken stå upp för sig själva eller varandra, de tar istället skit i ensamhet. Alla tvingas i enskildhet lyssna till och acceptera den militär dumheten, drill i ordertagande och mördande går hand i hand med de äldre dragonernas penalism. Som grädde på moset skrävlas det bland soldaterna över sexuella erövringar, könssjukdomar och våldtäkter. Ett litet helvete på jorden. Av 19 frivilliga är bara 14 kvar (någon i fängelse och flera döda) när de tre frivillig-åren går mot sitt slut.

Men boken är inte bara tyst accepterande. Där finns ljuspunkter. Som de värnpliktigas vägran att ta skit och order, deras uppkäftighet (ett självförtroende delvis sprungen ur deras organisering som arbetare) mot befälen. Som när särskilt despotiska befäl utsätts för mordförsök under stor-övningar ("någon" byter lösplugg mot skarp ammuniton och siktar på befälet). Som när Stolt och två kamrater vägrar spela med när de äldre dragonerna pissar på dem och hur penalismen får ett tvärt slut när en av dem drar kniv mot mobbarna. Som när soldaterna 1917 kallas ut på Stockholms gator med överenskommelsen att "inte rida mot folket". Eller bara det frö till mänskligheten som ligger i huvudpersonens ifrågasättande av den rådande ordningen.

Under bokens slut har det finska klasskriget startat. Den vita propagandan flöder, arbetartidniningarna är förbjudna, frivilliga värvas och de värnpliktiga spöar frivilliga arbetarmördare. Huvudpersonen ser en väg ut ur kärlekskval och regementshelvetet och går ett tragiskt slut till mötes.

Författaren om boken

"Författaren till Äran och hjältarna hörde en gång till de många pojkar som gick på åkrarna eller i ladugårdarna och drömde om en framtid under helt andra och mer lysande förhållanden. Det fanns för oss inte mycet att välja på - stannade man hemma vid jorden vinkade statarens eller möjlighen torparens trista lott. Och värvningsannonserna lockade i ortstidningen: 'friskt, härligt liv, de bästa skolor, god framtid.

Vi på landet hade alltid för oss att i det militära rådde endast manlighet, rättvisa, kamratlighet utan fjäsk och mannamån. Något helt annat skulle jag få uppleva under de tre åren vid kavalleriregementet. Kasernlivet blev en genomförd skändning av allt av männisovärde hos de unga stamanställda. Egendomligt nog var det inte beväringen utan de äldre stamanställda som satte pennalismen i system, och det i de mest vidriga former.

Alla officerarna vid gardesregementet i Stockholm har sina bostäder i staden och lämnar därför kasernen innan kvällen. Följaktligen hade offren ingen att klaga för när det blev som värst, och misshandeln kunde ibland ta sig livsfarliga former. Och klagade man efteråt och visade upp diverse sår och blåmärken, blev man bryskt avvisad. Vi skulle vara "karlar" gudbevars, och att tåla vad som helst skulle vara ett bevis på detta slag av manlighet.

Även om allt som berättas i denna bok inte är mina egna upplevelser så har det dock hänt under mina tre år vid regementet. Jag medger med tillfredställelse att de i boken berörda missförhållandena inte mer existerar - i varje fall endast undantagsvis. Råa och sadistiska människotyper kommer väl alltid finnas och göra sig gällande när omständigheterna gynnar dem.

Kritiken gick självfallet hårt åt boken när den kom ut, och den kallades bland annat en slaskhink. Jag kunde invända att om nu moder Svea håller sig med slaskhinkar så måste väl någon bära ut och tömma dem. Det blir, i annat fall, lätt dålig lukt inomhus.

Boken förefaller bitter och desperat, men den är ärligt menad. Och protokoll bör föras över alla möten, även de mindre lyckade. För framtiden kan de bli dokument."