1867 - Kungens skål i Västervik

Redan under den svåra dyrtiden 1855 hade hundrafemtitalet varvsarbetare organiserat sej och krävt höjda löner mot de stigande livsmedelspriserna. Då var staden en av landets femton största kuststäder med en betydande hamn, en jämförelsevis stor handelsflotta och livlig industri med bl a två varv, Stora och Södra. Men utbyggnaden av landets järnvägsnät under 1860-talet innebar ett hårt slag mot Våsterviks ställning som hamnstad och orsakade arbetslöshet, stagnerad befolkningsutveckling och tidvis t o m folkminskning och därmed ett minskat skatteunderlag. En skatteomläggning 1863 förbättrade inte läget i den konkursmässiga stadskassan, och när skatten höjdes till det dubbla mitt under dyrtiden 1867 var det de sämst ställda som drabbades hårdast .

Arbetarbefolkningen klagade hos fullmäktigeherrarna över skatterna och att de saknade arbetsförtjänst, samtidigt som en del av dem på egen hand försökte starta en arbetareförening. Men herrarna lämnade deras klagomål utan avseende. Istället meddelade Vesrerviks Weckoblad lördagen den 26 januari 1867, och därefter grannstadens tidning Oskarshamns-Posten i betydligt mera polemiska ordalag, ett märkligt beslut av stadsfullmäktige. Vid den storslagna balen på Karlsdagen, kung Karl XV:s namnsdag den 28 januari, skulle H.M. Konungens skål och festbålen bekostas av staden - med skattemedel.

Det blev droppen som fick bägaren att rinna över.

Staden delades snabbt i två läger. Många i medelklassen reagerade också negativt, och beslutet blev det allmänna diskussionsämnet på stadens krogar, gator och torg - för eller emot "kungens skål".

Hela söndagen gick en sågare vid namn Lars Andersson runt bland varvsarbetarna och det övriga arbetsfolket och agiterade -- nu skulle det bli uppror! Han var trettifyra år och hade arbetat som dräng, timmerman och i flera andra yrken. Han flyttade in till staden 1857, gifte sej året därpå och var far till en åttaårig son. På eftermidagen sökte han upp en man som han inte kände tidigare men hade hört talas om - Adolf Fredrik Lindström, en fyrtitreårig segelmakare som höll på att organisera arbetareföreningen i staden. De två kom genast bra överens. Lindström visade stolt upp Norrköpings arbetareförenings reglemente som han just hade lyckats införskaffa och började läsa högt ur det. Lars Andersson anmälde sej på stående fot som medlem. Tillsammans hjälptes de därefter åt att planera hur arbetarna bäst skulle fira kvällens Karlfest så att det blev en tydlig demonstration. De kom överens om att säga till så mycket folk de kunde att komma till stadshuset. Där skulle de kräva av herrarna att få delta i "kungens skål", men det var viktigt att alla höll sej nyktra och att bara en man var deras talesman...Andersson själv.

I tre anonyma brev förvarnades samtidigt tre av kvällens festdeltagare, bl a fullmäktigeordföranden premiärlöjtnant C.F. Tenger, att något skulle ske vid balen och varnade dem för att gå dit. Som en skyddsåtgärd sände myndigheterna diskret och i god tid före balens början stadens fiskal och vaktbetjäning till stadshuset, och borgmästaren satt i postkontoret snett över gatan och spanade när folk började samlas.

Lars Anderssons hustru försökte få maken att avstå från demonstrationen. En varvsarbetarhustru manade däremot på sin make och grannarna att gå dit och "supa på stadskassan".

Vinterkvällen var kall. Trots det samlades stora skaror arbetsfolk utanför stadshuset, och även en del nyfikna medelklasspersoner, och alla diskuterade högljutt "kungens skål". Uppklädda i "smakfulla toiletter och lysande uniformer" anlände festdeltagarna i landåer, charabanger och slädar, men möttes av rop och otidigheter, hästarna skrämdes och arbetarna försökte hindra dem att gå in. Festen började och det hördes ut hur festfolket drack kung ens skål och utbringade leven och hurrarop och sjöng Kungssången. Genast blev oväsendet högre och arbetsfolket satte igång med egna hurrarop.

Tillslut gick borgmästaren J.P. Nelander ut för att höra vad det gällde.

Lars Andersson steg fram.

- Vi är här för att dricka kungens skål, sa han. Det står i Weckobladet att kungens skål ska drickas på stadskassans bekostnad. Då är vi arbetare, som också betalar skatt till staden, lika berättigade som någon annan att delta.

Från den församlade folkmassan hördes instämmande rop.

Inne i balsalen i festivitetsvåningen hade fullmäktigeordföran den Tenger strax före skålen meddelat att fullmäktigeledamöterna måste bekosta den själva, i annat fall skulle han personligen stå för kostnaden. Borgmästaren förklarade det för arbetarna och att alltihop var ett misstag samt befallde dem att åtskiljas.

- Det ljuger borgmästaren, sa Lars Andersson högt. Och stadshuset är ett allmänt och fritt ställe.

Folkmassan krossade gatlyktorna och i mörkret satte sej alla i rörelse mot ingången. Poliserna skyndade ut och försökte hindra folk att gå in. Borgmästaren försökte göra sej hörd och ropade att de skulle skingra sej - i lagens och ämbetets namn. Men en trettitvåårig åkare som hette August Petersson trängde sej fram och tog täten. Han sprang uppför stadshustrappan och utbringade skålar för kungen, den arbetande klassen, stadsfiskalen och flera av finherrarna, samt manade på de tveksamma.

- Kom nu, som vi har beslutat! Ni vill att yxan ska gå men törs inte hålla i skaftet!

Arbetarna trängde sej in i stadshuset, en del av medelklassfolket följde nyfiket efter. August Petersson sprang före uppför trappan mot balsalen och vinkade åt de andra att följa efter.

- Låt se att ni har friskt mod!

Men de tvekade och han hejdades av borgmästaren och tillskyndande som föste ner honom. I tumultet i forstugan läste borgmästaren pånytt upprorslagen, men han hördes knappt i oväsendet. Plötsligt gick poliserna till motattack och drev ut arbetarna och porten reglades snabbt med en järnbom. En grupp ledd av August Petersson gav sej iväg for att ta sej in i stadshuset från baksidan.

- Ni ska inte vara rädda när det gäller, sa han. Vi har lika rätt som herrarna att hurra och dricka kungens skål. I köket hejdades de pånytt av poliserna. Under flera timmar forsökte de hurrande och skanderande arbetarna därefter forcera porten på framsidan utan att lyckas, och några krossade ett par fonster till balsalen. Men finfolket, som var styrkt av punsch, konjak och allehanda festdrycker, lät sej inte störas av demonstrationen utanfor, utan dansade och fröjdade till långt ut på natten "utan...andra menligare foljder än obehagligheten att åhöra skrålet".

Oroligheterna fortsatte på måndagen. I skydd av mörkret samlades ett par hundra arbetare utanfor stadshuset, och det gick "rykten" att det även skulle bli "annandagsbröllop". Då hade sågaren Lars Andersson inkallats till forhör och blivit häktad. Medan rättegången inleddes fortsatte det jäsa, men mindre hotfullt, ända till mitten av månaden.

Fem man åtalades - Andersson, Lindström och Pettersson, samt en fyrtitreårig repslagarmästare G.F Mems och en fyrtiåttaårig sjökapten c.G. Tornqvist. De två senare hade hörts uttala kritik mot "kungens skål" och även varit utanfor och foljt efter in i stadshuset och utpekades aven del arbetare som anstiftare - förnärmat fornekade de all inblandning. Rättegången tog nästan två månader. Andersson bestred att händelsen var att anse som uppror och att han varit anstiftare eller anförare - han hade bara blivit utsedd som arbetarnas talesman och åtlytt borgmästarens tillsägelser. Lindström sa att han bara hade velat anordna en fredlig demonstration. Petersson kunde däremot inte forneka att han hade agerat anforare under upploppet. Massor av vittnen hördes, men samtliga arbetare från varven fornekade allt, ingen hade hört Andersson eller Lindström uppmana till uppror, och de flesta hade bara råkat komma forbi stadshuset på kvällen.

- Våra hurrarop var också for kungen på hans namnsdag, sa en sjöman oskuldsfullt. Vi ville bara vara med och dricka hans skål vi också.

Rätten bedömde inte oroligheterna som uppror, utan som upplopp. De två medelklassherrarna och Lindström frikändes. Petersson dömdes "som ledare och anforare" till tre månaders straffarbete och Andersson som deltagare till 100 riksdalers böter.

Resultatet blev ändå att de styrande tillslut insåg att det var bäst att vidta åtgärder mot nöden, for att förhindra nya oroligheter. Till hösten, när underklassens situation hade forvärrats ytterligare, beslöt fullmäktige igångsätta nödhjälpsarbeten under vintern. Dessa upptogs även året därpå, och "näringsidkare och uppköpare" forbjöds vid vite att göra uppköp i parti av livsfornödenheter innan befolkningen i staden hunnit handla på torget. Arbetareforeningen kom också igång under året, men inte med någon av upprorsmännen i ledningen. Såväl foreningens som konsumtionsforeningens styrelse hade övertagits aven läroverkslärare C.E. Södling.