Vilda strejken vid LKAB

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Lkab 1969.jpg

Malmfältens gruvarbetare har vid ett flertal tillfällen strejkat och rest sig mot gruvkoncernen LKAB. Men när en pratar om den "vilda strejken vid LKAB" är det den stora gruvstrejken 1969–1970 (i folkmun endast kallad Strejken) som man hänvisar till. Strejken var inte bara en vild strejk; det var en vild strejk i ett av de största statliga företagen, mot en socialdemokratisk regering och mot de toppstyrda facken. Gruvarbetarnas motståndare var sålunda inte enbart gruvbolaget. Utan också det egna fackförbundet.

Strejkens startskott gick av den 9 december 1969 i Leveäniemigruvan i Svappavaara, när ett par gubbar satte sig och ner och vägrade arbeta. Detta blev början på den 57 dagar långa strejken (9 december 1969 – 4 februari 1970) som inom kort kom att omfatta hela Malmfälten och kom att rejält skaka etablissemanget i Sverige under några kalla vintermånader 1969 - 1970.

Bakgrund

1957 kom beslutet från regeringen att Grängesbergsbolaget löstes ut från sitt ägande i LKAB och företaget blev därmed förstatligat. Nu så såg gruvarbetarna i Malmfälten vad de trodde var ljuset i tunneln, gruvan hade äntligen blivit statlig och bättre tider var på väg. Man vinkade hejdå till ackordslöner och hej till rättvisa. Men så blev det inte riktigt. Det statliga LKAB hade fått regeringens uppdrag att drivas affärsmässigt, som ett vanligt privat bolag. Affärsmässigt och lönsamt skulle det också drivas.

Gruvarbetarna var väl medvetna om vad kapitalismen innebar men de var inte medvetna om vad LO var (och är). Istället för bättre tider kom gruvarbetarna under de kommande åren istället att erfara vad som måste vara det största experimentet av "taylorism" i svensk historia.

1966 så beslöt pamparna på huvudkontoret nere i Stockholm att de skulle införa det amerikanska så kallade UMS-systemet (Universal Maintenance Standards, snabbt omdöpt av gruvarbetarna till ”Ultra Modernt Slaveri”, ”Utan Mat i Skafferiet” eller ”MUMS för arbetsköparen” eller helt enkelt "LO-metoden". En av de pådrivande i processen att införa UMS var rationaliseringsavdelningens chef Hans Ahlman. UMS innebar att varje arbetsmoment uppmättes av tidsstudiemän. Allt från hur länge det tar att spika en spik, tanka en traktor, ladda dynamit, till att bara dricka en kopp kaffe i kuren klockades av gubbar i kostym och slips (Öppna och stänga en kran: 3,6 sekunder (1TTU), Gå 7-14 meter: 10,8 sekunder (3 TTU), Använda hammare 1-5 slag, 3,6 sekunder (1 TTU, Rengöra händer med torr trasa: 7,2 sekunder (2 TTU)).

Detta resulterade i situationer där en arbetare kunde ha lyckats lasta en mängd gråberg (utöver det som var skrivet att en kunde lasta i protokollet) och om någon förman fick reda på detta var tidsstudiemännen där med sina stoppur. Slutsatsen blev att eftersom en arbetare hinner lasta utöver den givna summan man mätt upp på den här tiden så ska vi sänka tiden! Alltså höjdes målen för hur mycket arbetaren måste lyckas lasta fast på mycket kortare tid.

Detta följdes upp med att man 1968 också kom att införa de "31 ledarskapsteserna” inom hela LKAB. Teserna importerades från England och hade tagits fram av en amerikansk ”relationsforskare” och entreprenör vid namn George Kenning, snabbt fick de öknamnet de "kenningska tesern" av arbetarna. LKAB hade redan förberett för en hårdare styrning uppifrån genom ökade löneskillnader mellan arbetare och deras chefer. Men teserna kom att bli det som på svart och vitt slog fast den nya hierarkin inom bolaget. Enligt de 31 teserna behövde chefen inte kunna jobbet längre, han skulle bara vara ledare och kontrollant. Alla ingenjörer och tjänstemän fick lära sig teserna och utbilda sig i hur slipstenen skulle dras. Svart på vitt fanns nu den auktoritära chefskultur som LKAB-ledningen odlade och som gruvarbetarna fick känna på varje dag.[[1]]

Några exempel på de 31 teserna:

- Tes 9: En anställd har aldrig mer än en chef (d v s du kan inte klaga hos någon annan om du blir illa behandlad av din chef).

-Tes 11: En chef måste intaga fö-rarplatsen, utöva sina befogenheter, tillämpa fast ledarskap och ha kontroll över sina anställda.

- Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering måste accepteras som vidtagen i företagets intresse.

- Tes 15: ”Ett effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel."

- Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst.

- Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad.

-Tes 18: En chef identifierar sig med, understödjer alla beslut i företaget.

- Tes 20: ”En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef.”

- Tes 21: Att utföra arbetsuppgifter­na med villighet är en merit.

- Tes 27: Den enskildes värde för företaget bestäms i hans bidrag till hela organisationens framgång.

- Tes 29: En chef ska utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.

”Det kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och icke-chefer. Där finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Citat från: Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Teserna var aldrig tänkta att nå offentlighetens ljus, men någon som uppenbarligen inte gillade dem läckte teserna till bibliotekarien i Malmberget som förstorade upp dem och hängde upp dem på väggen bredvid Sara Lidmans och Odd Uhrboms utställning Gruva. Till saken hör att Svenska Gruvindustriarbetareförbundet ordförande Bernt Nilsson (som också satt i LK­AB:s styrelse) kände till teserna, men hade hållit tyst om det. När dessa offentliggjordes på folkbiblioteket i Malmberget i december 1968, blev reaktionen kraftig.

Ledningen för bolaget hade flyttat från Kiruna till Stockholm och ansågs ha tappat kontakten med arbetarnas verklighet. Ledarstilen som man nu praktiserade inom LKAB fick väldigt negativa praktiska konsekvenser: Felaktiga varningar till arbetare blev kvar (eftersom en chef aldrig gör fel), Chefers misstag och beslut som till och med riskerade livet på arbetare, sopades under mattan av samma anledning. Men värst var kanske att LKAB:s ledarstil lade en död hand över alla arbetsmiljöproblem som fanns och som till och med förvärrades: det handlade om farliga dieselavgaser, olycksrisken, buller och över- tidsarbete.

Annat djävulskap som ledningen sysslande med var bland annat att sätta spikar på alla soptunnor underjord så att en inte arbetare skulle kunna sätta sig ner på dem. Ett till exempel på den tydliga hierarkin var att LKAB:s tjänstemän hade motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna. Det säger rätt mycket om hur förhållandena var i gruvan. Förutom dessa förändringar kom LKAB att dra ner personalstyrkan med 1400 man (främst i Malmberget) och sänka lönerna.

Orsakerna till strejken var alltså många och den kom inte som en blixt ifrån klar himmel för någon utom bolaget. Under hela 1968 hade fackets medlemsmöten kokat av ilska och krav på strejk hade rests, också när representanter för LKAB deltagit. Redan den 1 december hade truckverkstaden i Kiruna sittstrejkat i två dagar och den 4 december var det sittstrejk i rörverkstaden i Malmberget. Ändå hävdade LKAB:s disponent Torsten Göransson (när strejken bröt ut den 9 december) att det måste röra sig om ett missförstånd.

I korta drag kan en säga att arbetarna hade hunnit bli redigt trötta på arbetsförhållandena och den allmänna attityden som riktades mot dem från bolaget i slutet av 1969.

Strejken

”Vi är människor. Tänk att man ska behöva säga det i Sverige, år 1969!”
Tisdagen 9 december 1969 satte sig 35 gruvarbetare i Svappavaara. Borrare, laddare och truckförare hade stämplat in vid sex snåret på morgonen för att i manskapshuset mötas av meddelandet att nu skulle deras lön sänkas. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över. På kvällen hotar bolaget, det statliga LKAB, att lägga ner hela gruvan om inte arbetet återupptas nästa dag. Men hoten biter inte. Istället sprider sig strejken med en löpelds hastighet. Inom ett dygn gjorde gruvarbetarna i Kiruna detsamma som sina kamrater i Svappavaara. 3.100 man i strejk. Den 12 december anslöt sig även arbetsstyrkan i Malmberget. Nu var det dryga 4.800 man som lagt ner arbetet.

Senare på kvällen (den 9 december) hölls det första stormötet i Svappavaara. I Malmberget (Gruvindustriarbetareförbundet avdelning 4) hade ännu inget avgörande inträffat. Torsdagen den 11 december hade alla arbetare i Kiruna gått med i strejken. Också i Malmberget lade avdelning efter avdelning ned arbetet och på kvällen stod hela gruvan stilla. Vid LKAB:s malmlastning i Luleå (Gruv avd 40) satte sig arbetarna i manskapshuset – bara fackföreningsstyrelsen fortsatte att arbeta. På förmiddagen sitter alla arbetare i Kiruna, men läget är fortfarande oklart. Förrådsgubben Harry Holmlund (i Kirunagruvan) försöker få tag på ombudsman Rehnkvist för att be honom att äntligen ta itu på allvar med omräkningsfaktorn. Rehnkvist är oanträffbar. På kontoret börjar fyra postflickor sympatistrejka. De hotas med omedelbart avsked och tvingas tillbaka till arbetet. (Senare, när strejkrörelsen tagit form, går alla kollektivanställda på kontoret i strejk.)

På kvällen den 11 december hölls det första stormötet i Kiruna efter att Harry Holmlund hyrt Sporthallen i eget namn, vilket innebar att strejken tog en ny vändning. Den blev organiserad.

Under det första stormötet i Kiruna utsågs en strejkkommitté på nio personer som skulle företräda arbetarna. Förslaget kom från Ture Rantatalo och Elof Luspa som båda kom att bli invalda att sitta i strejkkommittén. Den valda strejkkommittén domineras av äldre arbetare med mångåriga fackliga uppdrag bakom sig. Valda blev: Axel Grensjö, Harry Holmlund, Olle Hultin, Atle Lans, Hilding Lindström, Elof Luspa, Ture Rantatalo, Sixten Stråhlberg och Ronald Svensson. Bara en av kommittéledamöterna i Kiruna är politiskt aktiv, Atle Lans som är Folkpartistisk stadsfullmäktigeledamot. Rantatalo är passiv VPK-are. Holmlund och Luspa är partilösa socialister, som tidigare varit Socialdemokrater men som lämnat SAP sedan de sett ”myglet bakom kulisserna”. Pressekreteraren Lindström är organiserad Socialdemokrat liksom suppleanten Wigerstedt. De övriga är partilösa socialister.

Från att ha varit en sittstrejk enade sig mötet om, på Elof Luspas förslag, att utvidga densamma till total strejk. Istället för att sittstrejka skulle arbetarna istället stanna hemma.

Harry Holmlund yttrade på det första strejkmötet:

”Vi är människor. Tänk att man ska behöva säga det i Sverige, år 1969!”.

Under mötet formulerade arbetarna också de första kraven. Minst 13,50 kr timmen för överjordsarbete, minst 15 kr timmen för underjordsarbete, månadslön, omräkningsfaktorn bort, bättre personalpolitik, arbetsmiljöförbättringar och öppna förhandlingar var några av de krav arbetarna fastslog att de skulle få igenom innan de återgick till arbetet.

Samma kväll höll arbetarna i Svappavaara ett eget möte och valde en egen strejkkommitté på tre personer.

Fredagen den 12 december (dagen efter stormötet i Kiruna och Svappavaara) höll arbetarna i Malmberget också sitt första stormöte. De närmare 2 000 gruvarbetarna skärpte kraven ytterligare. Arne S. Lundberg (LKAB:s VD) ska avgå, LKAB ska lämna SAF, införande av månadslön och ålderstillägg och borttagande av UMS-systemet var några av kraven. Johnny Nilsson (senare ordförande i Malmbergets strejkkommitté) frågade arbetarna som samlats i Malmbergets sporthall. "- Finner mötet att vi fortsätter strejken?" Svaret blev att de församlade gruvarbetarna utropar ett rungande JA på frågan.

Samtidigt som det tvåtusenhövdade strejkmötet pågick på sporthallen i Malmberget höll Gruv Avdelning 4 (Malmberget) ett medlemsmöte. Det samlade drygt 30-talet personer. I Svappavaara anordnade också VPK ett möte där de avhandlade paragraf 32 (det vill säga arbetsköparens rätt att ”fritt leda och fördela arbetet”). 23 personer kom till det mötet.

Stormötet i Malmberget ledde till att gruvarbetarna där också valde att utse sin egna strejkkommitté på nio personer. Tillsammans kom de tre strejkkommittéerna (Kiruna, Malmberget och Svappavaara) att bildad den Centrala Strejkkommittén eller 21-mannadelegationen. Redan på detta möte konstaterar man att strejken är olaglig och man är medveten om att inget strejkunderstöd kommer att betalas ut. Ändå röstar arbetarna fram en total strejk: från den 12 december stannar man hemma och strejkens startdatum sätts.

På de första stormötena antogs några viktiga krav som hade diskuterats bland arbetarna under strejkens första dagar. Dessa krav kom att förfinas, förtydligas och utökas av den Centrala strejkkommittén.

• Lönefrågan ska upptas innan arbetet återupptas.

• Månadslön ska införas med motsvarande minst 15 kronor/timme under jord och 13:50 kronor/timme ovan jord. • Omräkningsfaktorn ska bort.

• UMS ska bort.

• LKAB ska lämna SAF.

• Förhandlingarna ska vara öppna (Det vill säga hela strejkkommittén ska delta i förhandlingarna).

• Åldertillägg.

• Rekreationsbidrag i nivå med tjänstemännens.

• Reducerad övertid.

• Busstransporter måste förbättras.

• Undersöka riskerna med dieselavgaser.

LKAB sätter redan från början hårt mot hårt – och får uppbackning av LO, Socialdemokratin och delar av media. Det som startat i Malmfälten är inte bara en vild strejk; det är en vild strejk i ett av de största statliga företagen, mot en socialdemokratisk regering och mot de toppstyrda facken.

Arbetarna skulle sålunda få erfara att det inte bara var LKAB som de var tvungen att strida emot. Facket, inte bara de lokala byråkraterna utan också förbundsledningen, kom från första början att vända sig emot arbetarna. Förbundsledningen (med tillförordnande ordföranden Bernt Nilsson) i spetsen reste upp till Malmfälten för att försöka få arbetarna att återgå till gruvorna.

Den 12 december intervjuades ordförande Bernt Nilsson (som också satt i LK­AB:s styrelse) i radions Norrbottenskvarten och därefter i lunchekot. Där gav han liv åt en konspirationsteori, som hängde med så länge strejken varade, att strejken skulle vara organiserad av ett fåtal kommunister och att det inte var gruvarbetarna som tagit initiativet till den.

I intervjun sade han: "Strejken verkar vara välorganiserad, varför jag drar slutsatsen att den är styrd av politiska grupper. Personligen så har jag fått intrycket att det hela är en politisk aktion".

Fyr dagar senare var det dags igen när han sade att "strejken var i detalj planerad. Men vilka krafter som lagt upp planeringen är svårt att säga.”

Strejken överraskade både regeringen, Olof Palme och Geijer och Nordgren i LO. Inför arbetarnas enighet och beslutsamhet krympte dessa ”arbetsledare” ihop till de ynkliga figurer som de var. Geijer vågade inte ställa upp i telefonväktardebatten med Elof Luspa och Olof Palme vågade inte åka upp till Malmfälten trots att arbetarna omgående bjöd upp honom.

Onsdagen den 7 januari 1970 samlades LKAB:s styrelse i Stockholm. De beslutade att inga eftergifter till de strejkande fick ske. Gruvarbetarna skulle tvingas på knä. Några förhandlingar, i ordets rätta bemärkelse, kunde det inte bli tal om innan arbetarna återgått till arbetet. Dessa beslut fattades med den socialdemokratiska regeringens goda minne.

Arbetarna vid LKAB:s förvaltning i Narvik, varifrån det mesta av malmen skeppades, erbjöd sympatistrejk men strejkledningen i Malmfälten avböjde. Det var ett beslut som senare skulle visa sig vara mycket olyckligt.

Slutet - Söndra och härska

I den Centrala strejkkommittén fanns det, efter en tid, två linjer: en som ville gå fackets och LO:s väg och en som stenhårt leddes av de beslut som gruvarbetarna fattade vid sina stormöten. De två linjerna som fanns i strejkkommittén var inte baserad på partitillhörighet, vilket varit bilden som media velat skapa och som förts fram av Gruvs-ordförande Bernt Nilsson, utan det skulle snarare visa sig att de var de organiserade i strejkkommittén som vaktade arbetarnas intresse.

Den första linjen "Enhet genom kamp" kom att representerades av Olle Hultin, Elof Luspa, Östen Ölund, Harry Isaksson och Johnny Nilsson. Dessa kom att rösta tillsammans för att det var besluten som togs av gruvarbetarna på stormötena som skulle vara avgörande. Den andra fronten, som förespråkade "Enhet genom eftergifter", bestod av Hilding Lindström, Atle Lans, Ture Rantatalo, Harry Holmlund och Sven Vigestet. Dessa skulle komma att följa fackets linje och propagera för en återgång till arbetet.

Till en början hade inga fackliga byråkrater varit välkomna i strejkkommittén. Men måndagen den 29 december kom förslaget att en förhandlingskommitté skulle bildas. Den så kallade 27-mannadelegationen var ett faktum. Förutom nio delegater från vardera Malmberget och Kiruna, och de tre från Svappavaara, kom den att bestå av fyra personer från styrelserna i Gruvavdelning 4:an i Malmberget och Gruvavdelning 12:an i Kiruna (en av dessa var IB-Agenten Bruno Poromaa), samt två ombudsmän. Det var början på slutet.

När samtal inleddes,efter sju veckor av strejk, deklarerade LKAB att företaget inte gav några löften innan arbetarna återgått i arbete. De lösa utfästelser som LKAB ändå gjort presenterades på ett stormöte för gruvarbetarna den 31 januari 1970. Man bestämde sig för att rösta om återgång till arbetet eller fortsatt strejk. Och med 68 rösters övervikt röstade arbetarna för att fortsätta strejken.

Detta utlöste en kris inne i den redan splittrade strejkkommittén. Efter att arbetarna gjort sin omröstning gjorde strejkkommittén sin egna omröstning den 1 februari, med andra resultat. Med rösterna 13 mot 12, för en återgång till arbete som skulle äga rum den 4 februari 1970. Den utslagsgivande i beslutet om att avbryta strejken var en kommunist, VPK:aren, Emil Isaksson Malmbergets Lenin. Harry Isaksson och Elof Luspa var i slutändan de enda två som från strejkkommittén som inte skrev på för den "paketlösning" som LKAB erbjöd.

En politiskt splittrad 27-mannadelegation rekommenderade alltså arbetarna (som röstat för fortsatt strejk) att återgå till arbetet. Men gruvisarna tänkte fortsätta strejka. Den 3 februari 1970 ansåg strejkkommittéerna det troligt att förbundet tänkte inleda förhandlingar över huvudet på gruvarbetarna. Strejkkommittéerna framförde då till gubbarna, att en samlad återgång var enda möjligheten att "undvika splittring". Detta blev också beslutat vid strejkmötena. Strejkkommittéerna lovade att kampen skulle fortsätta i andra former och att kommittéerna själva tänkte fortsätta existera ett år framöver. LO och LKAB hade lyckats krossa strejken inifrån.

Efter strejken

Att gå tillbaka till arbetet sågs som ett nederlag för en stor del av gruvarbetarna. Men den 4 februari var återgången i princip total. Redan första arbetsdagen bröt dock en ny strejk ut när arbetare i Malmberget vägrade stämpla sina UMS-kort. LKAB tvingades att backa direkt. Även senare (när LKAB hotade med att bryta förhandlingarna med 27-mannadelegationen) utbröt det nya sittstrejker som tvingade tillbaka LKAB till förhandlingsbordet.

Resultatet av förhandlingarna var blandat, viktiga krav vad gäller månadslön (lönerna höjdes med 14 procent) och gruvpensioner vanns. Bussförbindelserna till gruvorna förbättrades också och LKAB lämnade SAF.Medan andra krav ignorerades helt. Men gruvstrejken kom däremot att ändra stämningen i LKAB:s gruvor och bolagets syn på arbetarna. Efter strejken kom LKAB att införa ett nytt "samverkanssystem" i gruvorna. När arbetarna kom tillbaka från strejken hälsade tjänstemännen dem välkomna eftersom de nu visste att det var så de skulle hålla arbetarna i schakt. Samverkanssystemet fungerade bland annat så att det var uppbyggt på "arbetsplatsträffar" där arbetare, förmän och ingenjörer i ”positiv anda” skulle diskutera ”gemensamma mål”. Företagets planer skulle göras till arbetarnas ”mål”. I gammal hederlig korporativistisk tradition.

Harry Isaksson sammanfattade den nya attityden från bolaget såhär:

"Efter strejken bytte de ut den auktoritära korpralstypen och ersatte den med den mer moderne axelklappartypen. De sprang omkring i skitiga overaller och försökte vara folkliga. ”Hörru du, vad tycker du? Har du en snus?” Folk var väldigt mottagliga för den där mentaliteten för dem hade inget försvar. "

Men redan under den 57 dagar långa gruvstrejken spred sig kampviljan till andra delar av Sverige och ett antal vilda strejker bröt ut. Gruvstrejken brukar räknas som den tändande gnistan på en drygt 20-årig (nåja) lång period av vilda strejker och självständig arbetarkamp på den svenska arbetsmarknad (med Skogsarbetarstrejken 1975 som kulmen). Detta kom att på sikt att bana väg för Lagen om anställningsskydd (LAS), Medbestämmandelagen (MBL) samt reformer inom arbetsmiljö och fackföreningsväsende.

Stödet till gruvarbetarna

Strejken fick inte något stöd av Gruvarbetarförbundet och därmed ingen strejkersättning. Strejkkommittén som snabbt hade bildats gick ut med upprop som genljöd i hela Sverige, men också utomlands. Insamlingskampanjen fick ett mycket gott resultat och under strejken samlades totalt 5,2 miljoner kronor in, var­av 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd.

Stöduttalanden var något som redan från första dagen spelade en viktig roll i att ingjuta mod i gruvarbetarna. På det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan. Med ett bejublat inlägg lovade Sara Lidman, som rest upp för att göra ett reportage åt TV 2, att skänka allt sitt gage från TV och överskottet (10 000 kronor) från pocketupplagan av sin repotagebok Gruva till strejkkassan. De strejkande arbetarna fick också tidigt ett stort stöd på hemmaplan, till exempel så rapporterades det på det första mötet om hur elever, lärare och personal vid kommunkontoret i Junosuando hade samlat in 800 kronor till de strejkande. Under strejkens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna. Många var från fackföreningar och politiska organisationer men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Demonstrationer till stöd för strejken hölls på flera orter i Sverige. En av arrangörerna för en tidig demonstration i Stockholm var Centerpartiets ungdomsförbund(!). En tusenmannakommitté bildades i solidaritetens namn. Här fanns sådana undertecknare som Vilhelm Moberg, P C Jersild, Fred Åkerström, Per Wahlöö. Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter att strejken bryter ett tystnadslöfte. De fria teatergrupperna Narren satta upp kabaréer i Malmfälten. Fria proteatern pjäs NJA, om Norrbottens järnverk, hade haft premiär i september 1969. Ensemblen åkte upp och spelade för de strejkande gruvarbetarna, och fick en varning från fadershuset Dramaten. .

En del konstnärer skänkte verk. Tanken var att gruvarbetarna kunde sälja konstverken för att få in likvida medel. Bland annat skänkte Peter Dahl och Bengt Lindström verk till de strejkande. De fick in 10520 kronor vid en auktion, en försvarlig summa på den tiden. Men många verk kom aldrig att säljas och är fortfarande i ägo av gruvarbetarna, bland annat Albin Amelins litografi kallad Gruvolycka. Gällivare museum förvaltar nu dessa verk.

På det kulturella området talade man nu i termer av kamp, en kulturkamp som rörde sig över fält som teater, bild, film och musik. Moderna Museet organiserade en stor utställning med revy, underhållning och försäljning av konst. De bjöd in 1000 personer som skulle betala dyra entrébiljetter. Överskottet skänktes till de strejkande.

Idag

Idag finns det inget minnesmärke över strejken i hela bolaget. Inte ens i LKAB:s gruvmuseum i Kirunagruvan finns det någonting som hänvisar till strejken överhuvud taget. Det finns heller inget minnesmärke i stadshuset eller sporthallen där stormötena hölls. Det verkar vara något som bolaget, föga förvånande, helst vill glömma.

Istället är det mest tydliga spåret i gruvan (som lever kvar från dessa dagar som skakade Sverige) den korporativistisk tradition av "samförstånd" som infördes. Sedan gruvarbetarna återvände till gruvorna i början på februari 1970 har bolaget år för år arbetat för allt hårdare och effektivare med att präntat in "samförståndet" in i gruvarbetarna och göra det till en del av deras DNA. Malmen ska fram.

Material

  • Lidman, Sara: Gruva. Intervjureportage med de LKAB gruvarbetare som en kort senare skulle gå ut i en av sveriges mest uppmärksammade strejker.
  • Westman, Lars: 30 år har gått kamrat uppföljaren till Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Westman åker upp till Malmfälten 30 år efter strejken och surrar med några inblandade. Trots alla år som gått är det många som är arga över hur det gick.