Orwell, George: A Clergyman's Daughter
Under arbetets gång tappar Dorothy medvetandet och återfår det först schaskigt klädd på en gata i London. Hon minns inte vem hon är eller vart hon hör hemma. Av en slump hänger hon på en liten grupp hemslösa - den unge mannen Nobby och hans två kamrater - som ska vandra ut i Humle-distrikten för att arbeta på Humle-plantagen under skördetiden. De luffar ditåt, tigger och själ på vägen, sover ute, är hungriga och dricker te (te är visst lätt att tigga sig till). Två i gänget tröttnar på allt traskande och ger sig av tillbaka mot London medan Dorothy och Nobby tillslut får jobb på ett humleplantage. Jobbet är slitsamt men en fin solidaritet håller arbetarna (en blandning av "semesterfirare", luffare och romer) samman. Dorothy och Nobby får hjälp med både mat, kokkärl och sovlakan (humle-säckar...) av arbetskamraterna. Nobby och några andra själ också äpplen i omgivande äppelplantage åt hela arbetargänget. En dag åker han fast och samtidigt återfår Dorothy minnet (hennes försvinnande har varit en stor nyhet i tabloid-pressen där det utmålats som en kärleksflykt och hon får hjälp på traven av att läsa en gammal tidning).
Hon skriver till sin far, men han ignorerar henne - rasande över skandalen hon orsakat. Men hon är övertygad om en lösning, trött på knogandet - särskilt nu när Nobby hamnat i fängelse - och begär sig till London. Här tar lönen från humle-knoget snart slut och hon tvingas hanka sig fram som hemlös. Hungern, kylan och snuten är ständiga hot. Och lättnaden är stor när faderns släkting spårar upp henne och erbjuder henne hjälp.
Hjälpen består i ett misserabelt jobb som lärare på en torftig liten privatskola utanför London. Där bor hon på skolan, tillsammans med dess ägare - en småsint äldre kvinna. Snålt tilltagen mat samt en del hushållsarbete ingår i lönen. Skolans enda syfta är att dra in pengar till ägaren. Behandlingen och bestraffningen av barnen är tydligt och strikt indelad efter deras föräldrars betalningsförmåga. Dessutom visar det sig att barnen i många ämnen i princip inte har några kunskaper överhuvudtaget. Och de avskyr skolan. Läseboken är från mitten av 1800-talet, historian är imperiets förhärligande men tråkiga berättelser. Dock kan de flesta skriva snyggt - skrivstil har det satsats hårt på - det är resultat som de betalande föräldrarna tydligt kan se. Ganska snart börjar Dorothy reformera undervisningen. Hon lånar historieböcker på biblioteket, köper för egna böcker Shakespeare samlingar (som här inte alls är så torftigt som det låter för oss) och barnen formar egna kartor över Europa och världen. Barnen lever upp, intresserar sig och utvecklas. Men så en dag, när de läser Shakespeare kommer ordet livmoder upp. De frågar vad det är, Dorothy förklarar, barnen berättar om det hemma och de pråpra tjänstemanna-föräldrarna får panik. En kommitté indignerade föräldrar flockas till skolan. Dorothy sätts på plats och tvingas undervisa som "de alltid gjort på skolan". Hon hatar det, barnen hatar det men skolans ägarinna drar in pengarna och föräldrarna behöver inte oroa sig över att det pratas om omoraliska frågor. Men tiden som hemlös har präntat in i Dorothy att hon absolut inte får förlora jobbet. En mardrömstillvaro följer när hon knogar på nästan utan mänsklig kontakt - förutom en ytlig vän i byn träffar hon bara föräldrar, elever och ägaren. När hon bitit ihop i månader tar det hela plötsligt slut. Ägaren har hittat en lönsammare lärare och Dorothy får sparken.
Turligt nog sammanfaller detta med att fadern beslutat ta tillbaka Dorothy. Genom den välbeställda bohemens försorg kommer hon hem till fadern, tryggheten och rutinen. Men till vilket liv? På sin resa har hon förlorat tron och framför sig ser hon ett tradigt men tryggt liv. Men hon ser inte heller något alternativ (även om hon kanske för en stund överväger att gifta sig med bohemen och hans pengar). Hon väljer att sätta arbetet som sådant som mål och mening. Hon jobbar fromt för kyrkan utan att tro. Som så många andra.
Övrigt
Berättelserna från luffen, hemlösheten, humle-plantagen och skolan ska till stor del härröra från Orwells egna erfarenheter eller från personer han träffat i dessa miljöer. Han har själv jobbat både som lärare och en kortare tid som tillfällig lantarbetare vid humle-plantage.
Boken finns online på Project Gutenberg Australia.
Wikipedia har som så ofta en kortare genomgång av karaktärer, kapitelindelning och kritik.
Citat från boken
Om skolan som företag:
"'What you've got to get hold of once and for all,' she began, 'is that there's only one thing that matters in a school, and that's the fees. As for all this stuff about "developing the children's minds", as you call it, it's neither here nor there. It's the fees I'm after, not DEVELOPING THE CHILDREN'S MINDS. After all, it's no more than common sense. It's not to be supposed as anyone'd go to all the trouble of keeping school and having the house turned upside down by a pack of brats, if it wasn't that here's a bit of money to be made out of it. The fees come first, and everything else comes afterwards. Didn't I tell you that the very first day you came here?'"
---
Om hungerns bojor efter en utskällning av skolan ägare:
"The raw wind sent through her a bone-deep memory of the cold of Trafalgar Square. And though she did not actually think that if she lost her job it would mean going back to the sub-world from which she had come--indeed, it was not so desperate as that; at the worst her cousin or somebody else would help her--still, Mrs Creevy's 'talking to' had made Trafalgar Square seem suddenly very much nearer. It had driven into her a far deeper understanding than she had had before of the great modern commandment--the eleventh commandment which has wiped out all the others: 'Thou shalt not lose thy job.'"
---
Om hungerns bojor och missären i skolmiljön:
"Again and again she thought, 'I won't stand it, I won't stand it any longer! I'll tell her what I think of her and then walk straigth out of the house!' But she did nothing of that kind. She saw with dreadful clarity the helplessness of her position. Whatever happened, whatever insult it meant swollowing, she had got to keep her job."
---
Om skolan:
"There were times when Dorothy could keep her temper and forgive them all they did, because she realized that it was only a healthy instinct that made them rebel against the loathsome monotony of their work. But there were other times when her nerves were more on edge than usual, and when she looked round at the score of silly little faces, grinning or mutinous, and found it possible to hate them. Children are so blind, so selfish, so merciless. They do not know when they are tormenting you past bearing, and if they did know they would not care. You may do your very best for them, you may keep your temper in situations that would try a saint, and yet if you are forced to bore them and oppress them, they will hate you for it without ever asking themselves whether it is you who are to blame."
---
Om lärarrollen:
"But if you are obliged to teach children rubbish, you mustn't treat them as human beings. You must treat them like animals--driving, not persuading.Before all else, you must teach them that it is more painful to rebel than to obey. Possibly this kind of treatment is not very good for children, but there is no doubt they understand it and respond to it."
---
Dorothy om sin förlorade tro:
"'Yes . . . I suppose that's what I do mean. Perhaps it's better-- less selfish--to pretend one believes even when one doesn't, than to say openly that one's an unbeliever and perhaps help turn other people into unbelievers too.'"
