London, Jack: Martin Eden

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
London, Jack Martin Eden.jpg
Roman av Jack London. Berättelsen utspelar sig runt San Fransisco under början av 1900-talet. Den unga starka sjömannen Martin Eden hamnar av en slump på en herrskapsmiddag där han förälskar sig i både bildning och husets dotter Ruth. Han ser upp till den kultiverade borgliga kulturen och deras kunskaper, samtidigt som han försöker vinna Ruths hjärta. Att vinna bildning och borgarnas kultur blir mål i sig och ett sätt att nå Ruth.

Med outtröttliga ansträgningar slänger han sig in i sitt personliga bildningsarbete. Han utser Ruth till sin guide och tvingar sig egenom grammatiska övningar i engelska och sniffar nästan på latin innan han upptäcker biologin och den materialistiska vetenskapen (på nåt sätt via libertianen Herbert Spencer). Samtidigt som han börjar se fläckar och hål i den borgliga bildningen börjar han skriva och drömma om att kunna leva som författare. Ju mer han lär sig och utvecklas desto mer ser han hur ihåligt det borgliga vetandet är. Han kombinerar sina erfarenheter av arbete och liv och sin bokliga kunskap med en styrkans filosofi. Han tror på sig själv, kallar sig individualist, föraktar borgarna, står emot socialisterna (men imponeras av deras kunskaper). Han hankar sig fram först via att knoga till sjöss, sliter ett tag vid en tvätt men kommer sedan fram till att för att få tid att skriva måste han kunna leva på det han skriver.

Martin skriver och skickar tröstlöst artiklar, berättelser och dikter till tidningarna. Han refuseras ständigt men får då och då någon slant för en text. Det håller honom över ytan. Samtidigt har Ruth förälskat sig i honom, de förlovas mot hennes föräldrars vilja men med deras vetskap och hopp om ett snart slut. Ruth vill att Martin ska sluta skriva och ta en plats vid hennes fars företag. Martin vägrar denna livsfientliga väg och fortsätter traggla. När Martin efter en livlig diskussion på ett socialistmöte hamnar i tidningen som en av de stora röda fienderna till landet (och för att efteråt ha smiskat journalisten för att denna ljugit...) bryter Ruth förlovningen.

Men då kommer framgången. En av Martins böcker publiceras och blir en publiksuccé. Tidningarna skriker efter allt han skrivit. Pengar och berömmelse ramlar på honom. Han delar pengar generöst med vänner och familj. Men från att ha svultit blir han nu ideligen bjuden på middagar, herrskap som inte kändes vid honom tidigare vill nu vara hans vän. Och allt för texter han skrivit då de inte ville veta av honom. Han spyr på alltihop. Tillsist kommer även Ruth tillbaka, men Martin vill inte längre ha henne. Han känner sig hemlös, hans pengar och bildning har tagit honom från gemenskapen i sin klass och borgarna avskyr han. Han känner sig slut.


Övrigt

Berättelsen ska innehålla självbiografiskt material. Även Jack London kom från en proletär bakgrund och blev jävligt trött på borgarna och framgången. Ruth i berättelsen ska bygga på författarens egen första kärlek - Mabel Applegarth.

Kapitel 7 kan vara lärorikt för strebrar som mästrar andra personer i hur det engelska språket ska talas.

Boken finns i sin helhet här.

Den finns också som ljudbok på librivox.

Ivar Lo-Johansson kallar i Stockholmsromanen Kungsgatan boken för "autodidakternas bibel".

Citat från boken

Om universitetet:

No; the science professors should live. They’re really great. But it would be a good deed to break the heads of nine-tenths of the English professors — little, microscopic-minded parrots!

-

Journalisten som dagen innan hade ljugit ihop en socialisthistoria om Martin Eden kommer nu hem till honom för en uppföljande intervju. Där möter han Martin och hans kamrat Brissenden:

But Brissenden was not a disciple of quietism, and he changed his attitude abruptly. “Martin, if you don’t poke him, I’ll do it myself, if I fall dead on the floor the next moment.”

“How will a spanking do?” Martin asked.

Brissenden considered judicially, and nodded his head.

The next instant Martin was seated on the edge of the bed with the cub face downward across his knees.

“Now don’t bite,” Martin warned, “or else I’ll have to punch your face. It would be a pity, for it is such a pretty face.”

His uplifted hand descended, and thereafter rose and fell in a swift and steady rhythm. The cub struggled and cursed and squirmed, but did not offer to bite. Brissenden looked on gravely, though once he grew excited and gripped the whiskey bottle, pleading, “Here, just let me swat him once.”

“Sorry my hand played out,” Martin said, when at last he desisted. “It is quite numb.”

He uprighted the cub and perched him on the bed.

“I’ll have you arrested for this,” he snarled, tears of boyish indignation running down his flushed cheeks. “I’ll make you sweat for this. You’ll see.”

“The pretty thing,” Martin remarked. “He doesn’t realize that he has entered upon the downward path. It is not honest, it is not square, it is not manly, to tell lies about one’s fellow-creatures the way he has done, and he doesn’t know it.”

“He has to come to us to be told,” Brissenden filled in a pause.

“Yes, to me whom he has maligned and injured. My grocery will undoubtedly refuse me credit now. The worst of it is that the poor boy will keep on this way until he deteriorates into a first-class newspaper man and also a first-class scoundrel.”

“But there is yet time,” quoth Brissenden. “Who knows but what you may prove the humble instrument to save him. Why didn’t you let me swat him just once? I’d like to have had a hand in it.”

“I’ll have you arrested, the pair of you, you b-b-big brutes,” sobbed the erring soul.

“No, his mouth is too pretty and too weak.” Martin shook his head lugubriously. “I’m afraid I’ve numbed my hand in vain. The young man cannot reform. He will become eventually a very great and successful newspaper man. He has no conscience. That alone will make him great.”

With that the cub passed out the door in trepidation to the last for fear that Brissenden would hit him in the back with the bottle he still clutched.