Skillnad mellan versioner av "Buenaventura Durruti"
Frasse (Diskussion | bidrag) m |
Alven (Diskussion | bidrag) |
||
Rad 14: | Rad 14: | ||
[[Kategori:Spanska syndikalister]] | [[Kategori:Spanska syndikalister]] | ||
[[Kategori:Spanska revolutionen]] | [[Kategori:Spanska revolutionen]] | ||
+ | [[Kategori:Män]] |
Versionen från 9 februari 2010 kl. 23.29
Buenaventura Durruti, spansk syndikalist, ryktbar som revolutionär aktivist, som "farlig bandit" enligt den borgerliga pressen, och till sist som krigshjälte under inbördeskriget 1936. Född i Leon. Fadern var garveriarbetare och aktiv inom arbetarrörelsen. Durruti gick i skola till 14 års ålder arbetade sedan som lärling i en mekanisk verkstad och utbildades till svarvare - ett yrke han återvände till så snart han hade möjlighet under sitt växlingsrika liv. Tillhörde "metallarbetarunionen", senare "järnvägsmannaunionen", anslutna till UGT (socialdemokratiska LO). Han uteslöts ur det sistnämnda förbundet 1917 för "bristande disciplin" efter aktivt deltagande i en rad strejker. Till CNT (den syndikalistiska organisationen) anslöt han sig 1919.Durruti förde sedan den av polisen ständigt jagade aktivistens rörliga liv. Han drogs in i kontraterrorn mot myndigheternas utrotningsaktioner mot den spanska syndikalismen, anklagades för delaktighet i attentatet mot kardinal Soldevila 1923, flydde till Frankrike och dömdes till döden i sin frånvaro. Blev ambulerande emigrant i Frankrike, Belgien, Latinamerika, Tyskland, utan möjlighet att legalisera sin tillvaro någonstans på jordklotet, fram till republikens utropande 1931 då han kunde återvända till Spanien efter amnesti.
Durruti blev en drivande kraft inom det expanderande CNT, gjorde en avgörande insats under försvaret av Barcelona vid fascistgeneralernas resning i juli 1936, valdes in i revolutionskommittén för Katalonien, men lämnade denna för att bege sig till Aragonien med en av de första miliskolonnerna. Durruti-kolonnen kallades sedan till undsättning vid försvaret av Madrid, och där stupade Durruti den 19 november 1936. Hans begravning i Barcelona blev ett stort evenemang, då de tiotusentals människor som mötte upp orsakade totalt kaos i staden.
Durruti var en man med klara idéer, stor handlingskraft och organisatorisk begåvning. Eftervärlden har fått vänta länge på den första stora biografin om honom. Den kom först 1972 med "Durruti, le peuple en armes" (Durruti, ett folk i vapen) av Abel Paz (på franska). Samma år gav den tyske författaren Hans Magnus Enzensberger ut sin "Der kurze Sommer der Anarchie, Buenaventura Durrutis Leben und Tod" (Anarkins korta sommar. B D:s liv och död).
saxat från Gröndahl, Britta: Här talar Syndikalisterna.