Bronsåldern i norden

Bronsåldern här i norden brukar dateras till 1500 f.kr. nångång och sträcka sig till ca 500 f.kr. då järnåldern tar vid. Stenåldersjordbruket som gjort det möjligt att bli allt bofastare utvecklas under den äldre bronsåldern ytterligare. Med hjälp av ett årder kan marken ärjas. Årdert utgörs av en träkrok som dras kors och tvärs över åkern. Ärjningen luckrar jorden snabbare, djupare och smidigare. Det växer bättre och skördarna blir större. När dragdjur spänns för ådret blir det ännu effektivare. Mer tid kan även läggas på jakt, samlande boskapsskötsel eller ytterligare jordbrukande. Överskottet lagras till stor del inför kommande tider. En del offras till gudarna.

På åkern odlas korn, havre och olika vetesorter. Även hirs odlades på många platser. Hirsen krävde bara små mängder regn och var färdig att skördas efter bara drygt två månader. Även ärtor och bönor (bond) odlades. Under yngre bronsåldern blir kornet allt vanligare på de andra sädesslagens bekostnad.

Landskapet öppnas upp allt mer av odlingen och boskapsskötseln. Avståndet mellan byarna sjunker drastiskt när allt mer av landskapet tas i bruk. Från att ha legat några kilometer ifrån varandra till ett avstånd på bara runt 500 meter.

I många ätter får/tar sig några personer allt mer framträdande ställningar. Det är de som har ”direkt kontakt” med gudarna och börjar bestämma allt mer över hur överskottet skall användas. De byter till sig föremål av brons och guld, svärd, smycken, trummor och annat krimskrams från kontinenten. Till offer och till att smycka sig själva. De framstår som allt högre stående och omger sig med lyx och prakt. Ledarskapet börjar på olika håll gå i arv.

Det här syns tydligt runt 1000 f.kr. då hela ätten inte längre begravs sida vid sida. Ledarna begravs för sig i enorma högar. En del ledare deltar inte längre i arbetet och håller sig med slavar som rövas från icke-jordbrukande folk.

Bronsföremålen blir allt pråligare och fler mot slutet av bronsåldern men används inte i jordbruket. Vardagsredskapen tillverkas fortfarande av ben och trä. Skafthålsyxorna från 800 f.kr. skiljer sig inte mycket i effektivitet från de som tillverkats 1700 år tidigare.

Fimbulvintern

Stora klimat förändringar drabbar norden runt 650 f.kr. Temperaturen sjunker drastiskt. Livet blir hårdare, överskottet mindre. De extravaganta gravhögarna försvinner. Boskapen stallas in under den kallaste delen av året. Ättens medlemmar måste slita hårt med att smala in vinterfoder. De primitiva skärredskapen ger inte mycket hjälp. Det är i denna veva människorna i norden lär sig hantera järnet. Med nya effektiva redskap och den gödsel som samlas i fäbodarna läggs grunden för en revolution i jordbruket. Järnåldern tar sin början.